En knäppskalles bekännelse

Håll i er, nu börjar det blåsa löv i min skalle igen. Fundering efter fundering ploppar upp. Det här har jag funderat på idag.

Jag är beordrad vila, både av mig själv och av folk som kan något. Det verkar som min kropp behöver vila, återhämtning och näring. Eller, min kropp skriker åt mig "låt bli"! Åtminstone tror jag kanske det. Ni hör hur ambivalent jag är till detta, hur ska jag förhålla mig, är det allvarligt eller bagatell? Nåväl och som sagt, folk som kan något säger "vila ordentligt, vila helt några veckor".

Det är så att kroppen har lagt ner funktionen i vänster fot, vilket omöjliggör löpning. Sen har den satt ner högerarmens funktion genom både tennis och golfarmbåge, detta gör både simning och skidåkning svårt. Även såna saker som att lyfta en liter mjölk eller skruva i en skruv är mer eller mindre omöjligt. Skulle jag komma på tanken att promenera en längre sträcka nyper det ihop i ländryggen, liksom bara för att poängtera. Och som för att påminna mig har jag någon slags febervärksliknande känsla i kroppen hela tiden och speciellt om jag blir kall. I träningsväg skulle det kunna funka med magövningar och rygglyft, men jag vill ju ha mer konditionskrävande träningsmöjligheter, såna där svetten lackar och endorfinerna sprutar. Jag behöver stressdämpande, ångesthämnande, aggressionsutloppsgivande (så heter väl ändå inget, men ändå) träningsformer, som lämnar mig lugn, snäll och hungrig. Jag behöver träna för att vakna till, för att få energi, för att kunna sitta still en hel dag, för att tänka klart, för att bli lugn. Jag behöver träna för att bekräfta min självbild, för att tjäna pengar för att ..... Ja helt enkelt för att vara jag.

Så efter två veckors ofrivillig vila, vila är nästan alltid ofrivillig åtminstone nån längre period, nåväl efter två veckors vila.... Eller, det är väl bäst att vara helt ärlig, efter 1 veckas lågintensiv träning i form av simning, core, pilatesträning, ett löppass och 4 HELA dagars vila kryper jag snart ur skinnet. Jag behöver göra något, jag måste testa om det blir sämre, jag kanske kan träna genom smärtan, träna bort den, som nån slags utrensningsmanöver. Nä, inte ens jag själv går på det. Men beslutar mig för att hasa omkring på skidorna räknas inte. Det är ju bara för att vänja valpen (unghunden) vid skidorna.

Så sagt och gjort, jag klär på mig MASSOR med kläder - om jag svettas ordentligt kanske det känns som jag har tränat. Om jag sen gör 100 situps när jag kommer tillbaka då borde det funka. Jag hasar omkring en 40 minuter gör lite situps och några pilatesövningar, och nu går jag omkring här i underställ och låtsas som jag har tränat. Visst finns det nån form av tillfredsställelse men jag får också erkänna att effekten av det här hasandet är att foten och armen gör ännu mer ont. Så jag får ägna mig åt det där sista med näringen, att ge kroppen näring det ska väl en hel nyårsaftons småätande råda bot på.

När jag funderar så här, när jag skriver så här som det är, inser jag att jag är nog en knäppskalle. Och inte ens en vältränad knäppskalle längre.

Hålla högt

I år har jag insett hur viktigt och bra det är att "hålla människor högt". Alltså att tro på människors förmåga, kraft och unikitet. Hur viktigt det är att se storheten hos människor och att ibland tro mer på dem än de själva gör. Jag har också sett vilka fantastiska resultat det kan bli av att bli sedd och högt hållen. I år har jag också sett vad som kan hända stora människor som trycks ner och förminskas - alltså motsatsen mot att hållas högt. Det som händer är inte fint alls.

Häromdan insåg jag att om man ska kunna hålla sina barn högt är det ibland nödvändigt att hålla för ögonen och hålla andan. En sån enkel sak som att låta dem öppna 1,5 litersmjölkpaketet och hälla i för små glas över den nystrukna julduken. Eller att låta dem störta utför pulkabacken på supersnabba bobbar. Eller betala för julklapparna till mormor med sedlarna flygande ut på golvet. Eller låta dem skära tomater med nyslipade kökskniven. Ja, ni fattar va.

Det blöder i mammahjärtat och kliar i mammafingrarna, jag vill hjälpa till, fixa och ordna ÅT dem. Men jag vet ju, jag vet så väl hur viktigt det är att få prova själv, få lära sig och fixa det på egen hand. Så jag håller dem högt, håller för ögonen, håller andan och håller fingrarna i styr, mammahjärtat i schack. Jag vet att de kan, jag vet de kan lära sig. Jag ser deras storhet och hur stora de har blivit.

GOD JUL nu då

Jag förstår att det fortfarande finns trogna läsare av min blogg. Tack för det.
Jag utlovar en resume av året som gått, en fundering kring att hålla människor högt och lite annat som skvalpar omkring i mitt huvud. Men det får bli en annan dag, kanske annandan.
Nu vill jag bara önska er en riktigt GOD JUL!!!

Så gott man kan

Man gör så gott man kan och klär granen med hållbara kulor och välanvänt glitter. Man gör så gott man kan och kokar knäck som bränner vid. Adventstjärnan i sovrummet kom upp igår, å vad fint det blev, vad synd att inte det blev gjort tidigar. Det hade varit mysigt att få tända den varje morgon, det hade nog hjälpt mig upp i ottan. Men bättre sent än aldrig.

Igår fick vi klart för oss att vi blir 12 personer inte 8 på julafton. De trodde de hade sagt det tydligt men ingen hade fattat. Det blir kul, de är välkomna och bättre lite före än just precis, om man säger så.

Den här julen blev inte så väl förbered som tidigare år,. Men vi gör så gott vi kan och jag tror helt säkert det blir bra ändå, det blir mysigt och trevligt. Lite mer improviserat än vanligt, men det är nog bara bra.

Jul

Ooops vad tiden har gått fort nu då. Det är alldeles, alldeles snart jul. Jag har inte hunnit fatta det och än mindre hunnit längta. Jag tror minsann att jag aldrig tidigare i mitt 33 åriga liv har varit sämre förbered inför någon jul. Jag som gillar julen, förberedelserna och planerandet, men i år har det inte funnits utrymme för något av det. Jag har helt enkelt "prioriterat något annat" eller som det hette förr i tiden "jag har inte haft tid". Tidigare har jag pyntat för första advent, sen har nästa låda öppnats lagom till lucia och ytterligare pynt kommit fram. Julklapparna har jag oftast varit klar med redan i november, julkorten klippta, klistrade, skrivna och klara i god tid. Listor på julmat, bokat i almanackan för knäck kokning, hundbadning, julöverraskningsbesök och gärna några vänner på julgröt.

I år är det lite likt kaos, faktiskt. Idag fick jag frågan om jag köpt alla julklappar och jag kunde inte ens svara på det. Jag VET inte om jag har köpt alla julklappar, för jag kan inte få ordning på vilka jag ska köpa till. Kommer inte riktigt ihåg vilka jag har köpt till när jag faktiskt varit på stan. vet att jag kommit hem med nån tröja, ett par skor fast de är i min storlek....! Så vem kan jag ha tänkt ge dem till? Adventspyntningen är inte fullföljd, det fattas adventstjärnor lite här och där. Några julkort blev det inte, förlåt!!!

Men julen kommer ändå, även om jag inte är beredd. Tänk om det skulle bli inställt - "tyvärr det blir ingen jul i år, Lena är inte klar" Nä det klart det skulle inte räcka med att jag var ofärdig, men tänk om det blev inställt när X% av befolkningen inte var redo. Då skulle vi nog aldrig få fira jul, för jag tror det är fler än jag som inte prioriterat/hunnit med.

uthållighet

Idag har jag fått en utmaning i att skriva handlingplaner och målformuleringar. Den utmaningen aktualiserade en fundering som rotat runt i mitt huvud ett tag.

Senaste tiden har jag upptäckt en sak hos mig själv, något jag tidigare bara anat och innan dess absolut inte känts vid. Det här behöver jag utforska mer och lära mig mer om och framförallt förhålla mig till.

Jag kan visst skriva handlingsplaner och, inte för att skryta, jag är riktigt bra på målformuleringar. Jag kan göra dem SMARTA, tydliga, lockande och utmanande. Det är inga större problem att tidssätta dem och göra dem mätbara. Knivigheten ligger i uthålligheten eller ombytligheten. Jag hinner ju knappt skriva en handlingsplan färdig innan jag är inne på ett annat spår. Bara det går en liten tid tappar jag intresset och hoppar på något annat.

Är det målets attraktionskraft som det brister i? Nä jag tror inte det, jag får för mig att det handlar om något inlärt i att snabbt hitta nya saker, tänka nytt och fortsätta framåt. Det här är helt märkligt för det stämmer INTE alls med den bild jag har av mig själv.

Jag ser mig definitivt inte som en nytänkare, påhittig, ombytlig och kreativ person. Jag känner ju mer igen mig i en liten myra som gnetar på, lite tråkig i gamla hjulspår och rutiner. Men jag tror ingen av dessa bilder stämmer riktigt. Det är nog uthålligheten, mer konditionsträning månne.

Smörgåsbord

Som ett dignande smörgåsbord, eller förlåt, i dessa tider julbord, ligger livet där framför mig. Det är bara att ta för sig, det här helt härligt, underbart och möjligt.

Jag jublar och tar några ivriga steg framåt, men snubblar på vägen, slår näsan i backen och inser - det är inte så enkelt som det ser ut, det är inte för mig. Runt omkring ekar det "det är inte för dig, du ska inte tro, hur skulle det kunna vara så, det är för bra för att vara sant". Fortsättningen är det kommer aldrig att fungera, nä håll dig i shack, det är för besvärligt" Därefter "du fattar inte det här, du kommer aldrig att orka, det är för mycket jobb, det är alldeles för jobbigt.".

Jag ser djupa rivmärken i bordet, jag har ju långa, starka naglar. Jag liksom försöker klösa mig fast i det där härliga underbara men allt det andra drar mig obarmhärtigt tillbaka. Inte konstigt att jag inte vill träna yoga och stretcha på mig, inte konstigt att det inte fungerar. Inte konstigt att jag blir så ledsen. Varför kan jag inte få prova, kan jag inte få testa, leka och se var det leder?
Å varför inte... den enda som kan ge mig tillåtelse är densamme som den som hindrar mig - jag vet, jag ser och fattar det är jag och bara jag.

Helt om?

I otakt, ständigt tre steg efter och i halvpanik. Inte var det väl så jag ville ha det?
Livet ångar på som värsta X2000 tåget och jag vill dra i nödbromsen. Men hur gör man? På mitt nattduksbord ligger böcker om att sluta kämpa och leva livet istället, om duktighetssyndrom och om att vara tillräckligt bra. Men jag hinner inte ens läsa dem.

Det är så märkligt, jag tror vartenda ord som står i dem, ja jag har ju läst baksidestexterna och något nedslag här och där. Jag tror på dem, jag vill och ser målet men jag har ingen ANING om hur jag ska göra. Bara att det ska vara annorlunda än jag gjort hittills. Att jag vill göra... kanske helt tvärtom, för att få nån effekt. Men jag vet inte hur, jag kan liksom inte.

Jag sänker garden och frågar, jag ber om hjälp och erkänner min oförmåga. Formulerar min önskan i positiva termer, jag gör SMARTA mål. MEN det hjälper inte, jag känner mig bortviftad, otillräcklig och negativ. Det är väl ett riktigt skällsord, och no no.

Nu håller jag visst på att få feber av influensavaccinet också. Jodå, idag fanns det vaccin när vi kom dit. Jag ska nog gå isäng nu och sova turbosömn för att vara superpigg imorrn och spinna vidare.

Visioner

Jag vill göra gott i världen genom att stärka människors hjärtan, både i kropp och själ. Jag vill bidra till att göra världen till en god plats, där vi är snälla med varandra, där överflöd och gemenskap råder.

Jag vet att det inte är rimligt eller tänkbart, det är en vision -de ska inte gå att nå. Men jag vill leva efter det mottot. Jag vill tro på människors kraft och förmåga, jag vill hålla andra högt. Jag vill lyfta, stärka, stötta och hjälpa. Jag vet att det går, jag ser vad det gör.

Jag vill bli trodd på, att andra ska hålla mig högt och se min kraft och förmåga. Jag vet hur det är när det inte är så, hur det känns att bli förminskad. Jag ser vad det gör med andra.

Jag har börjat fatta hur upplärda, inkörda och vana vi är vid brist och konkurrens tänkt, i hierarki och mätning. I bättre - sämre, vinst- förlust, högre- lägre osv. Ser hur enkelt det går att trycka ner andra och att vi tror att vi blir större om vi förminskar nån annan.

Jag tror jag är lite less på världen just nu, åtminstone delar av den.

Som i en film

Det känns som jag är med i en film. En sån där otäck som handlar om framtiden, inte alltför avlägsen. Som handlar om konspiration, mörka motiv, profit och iskall beräkning. Som utspelar sig i ett grått, mörkt regnigt november. En sån där film som man bara känner .... å hu, det kunde nästan vara sant, det kunde nog gå till så där MEN så hemsk är inte verkligheten.

Filmen handlar om sjukdomar som sprids hos befolkningen, det handlar om masshysteri, om att hålla folket i schack och om att tjäna pengar på på människors rädsla. I de riktigt otäcka partierna handlar det om hur hemska människor blir när de är rädda, hotade och inte tillräckligt informerade.

I verkligheten handlar det om svininfluensan. Det handlar om medias rapportering om dödsfall kopplat till influensan. Det handlar om att det står handsprit på varenda toalett, om att företag delar ut små söta handsprits behållare med reklamtryck på.

Idag handlade det om att vi tagit ledigt, hämtat och peppat barnen för att vaccineras och när vi kommer dit är vaccinet slut. En stressad sköterska motar en besviken och orolig mamma med litet barn i barnvagn som skulle ta dos 2.

Jag skulle nog gärna vara med i en film men i så fall en sån som handlar om kärlek och lycka. Som utspelar sig i ett varmt land med sol, bad, god mat, dans och lyx. Nått annat filmkontrakt skriver jag inte på, så det så.

För övrigt är jag duvig och däbb i däsan, men det är inget svin utan bara en liten knorr, tror jag.

Nästa steg

Så då var det klart. Jag har blivit uppsagd. Det är lågkonjunktur, massarbetslöshet, och varsel, jag blir uppsagd och glad. Det känns som en möjlighet, som att det är nu det börjar. Det känns spännande, inspirerande, roligt och lite otäckt. Det känns också väldigt väldigt overkligt. Händer allt det här verkligen mig eller har jag bara hamnat i drömsömn under en längre period?

Kyla

Nått så fantastiskt vad mörkt det är och kallt, man fryser ända in i märgen. Tänk att det är likadant varje höst, eller ska man kalla det höstvinter? Vårvinter finns ju men höstvinter säger vi inte, men är det inte det det är just nu.
Den här tiden på året tycker jag att man skulle få nån slags tapperhetsmedalj. Förr i tiden fanns ju kallortstillägg om man var anställd av kommun och landsting, tror jag. Jag fick i alla fall nått sånt när jag jobbade som feriehandledare åt kommunen. Kallortstillägg hela sommaren, det var tiden det.

Kanske borde det vara så att man fick extra betalt om man fått vara ute i kylan en längre tid. Borde vara så både om kylan varit fysisk eller psykisk. Det är verkligen inte kul att frysa, det gör att man krymper. Saker blir svåra att genomföra, glädjen uteblir och ALLT blir jobbigt. När man fryser förbrukar man massor med energi och det tar på. Borde man få betalt för det? Vem ska betala i så fall, vädergudarna eller nån annan?

Nu ska jag krypa ner i min varma säng och sova mig till lite energi och kraft. Imorrn behöver jag allt jag kan få.

sällan

Jag skriver för sällan, jag sover för lite, jag jobbar för mycket, jag är borta för ofta, jag träffar min familj för kort tid- jag är inte riktigt i balans just nu. Men det kommer att förändras, det kommer att bli bättre. Då kommer jag också att skriva oftare.

Ditt och datt idag

Jag har hört rykten om att det finns några läsare kvar här på bloggen, så kul!
Jag har också hört rykten om att det är svårigheter att skriva kommentarer. Mitt tips där är att göra om det igen, klicka på publicera flera gånger. Ibland behövs det för att det ska gå in, det är precis som i verkliga livet.

Idag har jag varit till en annan värld, en ny värld och där har jag träffat nya människor, spännande människor som skiljer sig från mig. Den här världen fanns i Skellefteå, idag, och människorna ägnade stor del av sin tid åt att kasta lite större klot mot ett lite mindre klot. De tycker det är bland det roligaste som finns, att kasta omkring dessa klot.

Oj, nu kanske det låter som jag ser ner på det eller "raljerar". Men det är INTE meningen och inte vad jag tycker. Jag är fascinerad av att höra om andras intressen, drömmar och passioner. Tycker det är spännande att det kan vara så olika. Inser gång på gång att det finns så mycket jag vet så lite om. Jag hoppas deltagarna idag var lite fascinerade av ämnet jag pratade om i 6 timmar.

Gårdagens insikt kommer här:
Försökte hjälpa barnen med matteläxan men förstod den inte. Jag är tämligen övertygad om att det inte är läsförståelsen det sitter i. Kanske är det dags att ta fram de röda kulorna som jag hade som hjälp, kanske är det dags att kalla in extrahjälp. Tycker det är lite tidigt för det, de går ju bara i tvåan (lågstadiet - inte gymnasiet).

Nu inser jag att om jag överhuvudtaget ska höra väckaren 05.15 imorrn är det hög tid att inta horisontalläge.. Godnatt.

Trygghetzon

Så gör jag det igen - kastar mig handlöst ut i något som kan förändra mitt liv helt, vända upp och ner på min tillvaro. Det är helt olikt mig, jag har aldrig gjort så tidigare i mitt liv. Men nu gör jag det gång på gång, bara slänger mig in i, hoppar på det ena efter det andra. Jag dras med i en uppåtgående virvel och blir hög och livrädd om vartannat. Jag kastar mig, hoppar och så försöker jag vänja mig efteråt.

Idag fick vi svara på frågan "vad är din största passion" - jag hade lust att svara "att gå utanför trygghetsramarna". Tänkte, det borde ju vara en passion eftersom jag gör det igen och igen, gång på gång. Det är som om jag både krympt trygghetszonen och samtidigt går utanför och bortom ramarna vilket innebära att mängden trygghet i mitt liv krympt. Det är mycket, mycket utvecklande och spännande men också oerhört energikrävande.

Jag är obekväm, otrygg, livrädd blandat med hög, ivrig, överaktiv mest hela tiden. Det är ingen passion men jag gör det ändå, gång på gång. Hur konstigt låter det? Det är som om jag fyllt min kvot av trygghet, kloka eftertänkta logiska förnuftiga beslut och val. Jag har gjort det och det har fört mig så långt som det kunde. Nu är det dags för annat, andra sätt att leva förhålla och välja. Det är INTE bekvämt, kan jag säga men utvecklande och ..... utmattande.

Ingen som vet

Det är faktiskt INGEN som vet. Det kom jag på i dag, det slog mig som en blixt från klar himmel som man brukar säga. Plötsligt insåg jag att det faktiskt inte finns en enda människa som vet, ingen som kan säga hur det ska gå. Jag insåg att det inte finns någon jag kan fråga och att mina försök att hitta svar, fråga rätt personer och pumpa dem på information faktiskt är helt lönlösa.

Det kanske låter hopplöst och tröstlöst men så är det inte. Tvärtom, det öppnade nya dörrar för mig, skapade en ny trygghet och ännu mer nyfikenhet. I och med att ingen vet finns det ingen risk att någon säger "vad var det jag sa, det kunde man väl gissa". Och vad som är ännu bättre är att mina egna gremlings som säger "hur kan du tro...." också tystnade när jag insåg att ingen vet.

Om någon skulle veta så är det nödvändigt att de känner mig väl och hur skulle någon kunna göra det när jag inte ens känner mig själv. Hon/han skulle dessutom kunna massor om dit jag ska samtidigt veta något om vad jag kommer ifrån. Lägg därtill i samma person förmåga att se in i framtiden och förutspå den. Du hör ju själv, svaret, det finns ingen som vet, är självklart.

Nästa insikt som kom blixtrande strax efter var, det finns bara ett sätt att ta reda på och få veta nämligen att prova, testa och se om det funkar. Då växte nyfikenheten och gremlingarna rullade ihop sig i en vrå i hjärnan.

Så nu ska jag prova, testa och se. Så kan jag tala om för alla som undrar efteråt. Om man överhuvudtaget någonsin kan veta. Spännande eller hur?

Stora tankar

Å vad händer nu då? Jag gör stora saker utan att vara livrädd.
Jag är så stolt över mig själv och känner mig så stark, som jag aldrig gjort förut tror jag. Jo, det förstås när ungarna föddes, så stark blir jag nog aldrig mer. Men det här är näst intill.

För ett år sen skulle jag betraktat det som ganska idiotiskt, naivt och långt, långt, långt från mig och mitt sätt att vara. Idag gör jag det, tror på det och känner att det gör inget om det går åt skogen.

Har hittat igen känslan från början - det gör inget om det går på tok. Jag kommer att vara stolt över att jag försökte. Glad att jag provade OCH oerhört mycket klokare, jag kommer att lära mig massor.

Så nu ni, nu kör jag full fart framåt så ser vi var det bär.

Möjligen en repris

Jag tycker om människor, inte alla människor så där automatiskt, men många tycker jag om och vissa tycker jag mycket om. Jag försöker vara mer med dem jag tycker mycket om än de jag tycker lite om. Men det är intressant med människor, nästan mer intressant med dem jag inte tycker mycket om, de är ju liksom svårare att förstå sig på. Jag gillar frågan "hur tänker du då"? För jag vill verkligen veta hur folk tänker och blir fascinerad av att det kan vara så olika och ännu mer fascinerad av att det kan vara så lika.

Visst är det "fränt" att med vissa människor känns det som man känt dem länge, länge även om det var ganska nyss man träffades. Andra människor kan man ha känt länge men ändå inte känna alls och förmodligen aldrig lära känna heller. Så det här med hur vissa personer kommer och går i ens liv. Hur vissa försvinner och dyker upp igen efter en tid. Somliga kommer in i ens liv och man har aldrig sett dem tidigare så börjar de dyka upp titt som tätt. Det tycker jag är spännande.

Med barnen känns det som att de alltid har funnits i mitt liv, som att tiden innan de kom liksom var en transportsträcka eller bara en väntetid tills de skulle komma. Det är en härlig känsla.

Jag har så många fantastiska människor i mitt liv. Senaste tiden har jag fått träffa nya som verkligen klivit långt in i mitt hjärta och det är som om vi känt varandra länge, länge. Jag har såna som en gång klivit långt in i mitt hjärta men som jag tyvärr träffar alltför sällan, men vänskapen finns ändå där, platsen är kvar. Det finns dem som jag känt länge och träffar oftare. Så sist men inte minst min fantastiska, underbara familj förstås.

Inte bara mat?

Det här hände för några veckor sedan och jag har funderat på det sen dess.

En person beskriver att han är så hungrig. Han berättar att han har varit det vid flera tillfällen förut och tycker verkligen inte om det. Att vara hungrig är inte något positivt alls, han är till och med lite rädd för hungern och vad den gör med honom. Han har valt att gå till en ny restaurang för att slippa vara så hungrig. Den nya restaurangen är också tilltalande på andra sätt för honom, rätt inredning, trevliga människor och ett bra ställe.

Han kan berätta alla fördelarna med att vara mätt, hur han skulle kunna koncentrera sig, få energi, bli gladare till och med tjäna mer pengar. Han låter övertygad när han säger att han verkligen skulle vilja vara mätt.

På den nya restaurangen har han redan betalat i kassan. Där står maten framdukad, det är bara att ta för sig, det är bara att hugga in och plocka det man vill.

Men så beskriver han hur han tvekar och kommer av sig. "Det är ju inte jag som lagat maten", säger han. "Jag är inte säker på att jag faktiskt skulle bli mätt på den, jag tror inte det jag behöver finns framdukat. Jag vill hellre äta soppa med gaffel än med sked".

Förresten, fortsätter han med ilska i rösten, så har de lovat att jag ska bli mätt men det har jag minsann inte blivit.

Visst låter det underligt? I mitt huvud cirkulerar frågan VARFÖR, men varför är ingen coachande fråga.

Sanning eller ?

Nu känns det lite osäkert om det överhuvudtaget är någon som läser det här, men jag chansar och skriver ändå.

En iakttagelse och insikt idag är att barnen har blivit större, kanske nästan stora, de är ju inte stora som i stora men stora som i stora barn. Men hur som helst jag inser det eftersom jag inte längre somnar till Bollibompa, numer somnar jag till Idol. Det har också hänt att barnen kommer upp i sovrummet, väcker mig och säger godnatt när de ska gå i säng.... vid åtta tiden. Men då är jag jättejättetrött, om jag går och lägger mig så tidigt.

En annan insikt jag fått är att jag liksom "målat in mig i ett hörn". Just nu har jag ingen annan valmöjlighet än att fortsätta rakt framåt. Jag kan inte längre ta någon av nödutgångarna som jag hållit öppna för säkerhets skull. Jag vet överhuvudtaget inte om de är öppna eller stängda, det spelar heller ingen roll eftersom jag inte längre kan ta den vägen.

Jag har gjort för stora investeringar, för stora uppoffringar och redan ställt för stora krav på min omgivning för att jag överhuvudtaget skulle kunna tänka på alternativet att backa eller fega ur. Mannen säger "jag vägrar", barnen säger "du vill ju", folk i min omgivning räknar med mig och tror på mig. Så hur skulle jag kunna göra något annat?

Det skulle kunna göra mig rädd, fel det skulle kunna göra mig livrädd och ångestfylld. Men det känns ganska bra, det känns definitivt, det känns rätt, lockande och roligt. Samtidigt undrar jag om jag är klok nånstans i hela huvet eller hur det riktigt står till. Men det ids jag inte fundera på just nu, det lär ju visa sig i vilket fall.

Dessutom har jag klisterdekaler på bilen. Ni fattar - mobil, dator, telefon, kontor, dekaler på bilen och ett och annat uppdrag. Det här är på rikt!.

Utveckling

När jag var liten lekte jag och min kompis "unga tjejer". Vi bodde grannar i en trappuppgång och lekte att vi bodde grannar, en i klädkammaren och en i badrummet. Vi klädde ut oss i mammas kläder, smycken och ibland fick vi till och med låna läppstift. Vi sa att vi var väl ungefär 25 för efter det såg vi ingen framtid. Vi fantiserade om hur livet skulle va när vi blev stora. Vi fantiserade vilt om "bildtelefoner" där man kunde se dem man pratade med. Det kändes helt overkligt och otänkbart att något sånt skulle kunna hända. Vi hade ju just fått färg på figurerna i TV;n!

Idag sitter mina ungar med varsin webbkamera på sina datorer och tjattar på msn med kompisarna! Det verkar vara alldeles naturligt för dem. Tänk hur utvecklingen har blivit, inte bara att det funkar och är möjligt utan också ungarnas inställning och reaktion. Det är som om inget är märkvärdigt eller fascinerande. Jag minns, eller om jag fått det berättat för mig, hur fantastiskt det var med färgtv. Jag fick slå på tv,;n några minuter innan programmen började och titta på testbilden där klockan var blå och rörde sig för varje sekund. Det fanns 1 barnprogram varje kväll och det var HÖJDPUNKTEN!!! Jag hade väl smullit av om det hade gått att titta på den man ringer till på en skärm. Men mina ungar verkar helt opåverkade, märkligt.

När jag var liten hade jag några ovanliga filmstjärnekort med framtidsbilar på. De såg ut som rymdfarkoster i märkliga modeller. De var så fantasifulla och overkliga så ingen ville ha korten, såna där bilar skulle ju aldrig kunna finnas. Idag kör de omkring på gatorna, jag har till och med en själv.

Ja himmel och plättar vad gammal jag känner mig när jag skriver det här. Det är som när min farmor berättade om minnen från första världskriget, om hur hon lindade sina första barn för att de inte skulle få krokiga ben, om utedass och vedspisar och långa färder med sparken in till stan. Jag undrar vad hon skulle sagt om webbkameror och rymdbilar.

Nu ska jag DRA barnen från datorerna och "sparka" ut dem en stund.

Tillhörighet

Samhörighet, tillhörighet och gemenskap är det värderingar som är viktigt för dig? Är det värderingar som är viktigt för oss alla, viktigast för oss alla? I hundarnas värld sägs det att flock-känslan är den starkaste drivkraften för en hund, starkare än könsdriften. Har du sett en hanhund med löptikslukt i nosen? Då är det lite svårt att tro att någon drift skulle kunna vara starkare, men det är ett annat spår.

Kommentarer som "det är ingen som vill vara med dig" eller "det är ditt fel att..." får sonens humör att rinna över. Känslan av att inte vara med, inte räknas med, inte tillhöra får min mage att knyta sig och tårarna komma nära. Jag känner mig så fel, dum och värdelös. Det finns mycket jag kan göra för gemenskap och samhörighet. Jag börjar bli medveten om att det är en oerhört viktig drivkraft för mig.

Jag skulle vilja va en sån som alla vill ha som kompis. Tänk om jag hade nått som drog andra till mig. Ungefär som ungar som har ett Wii spel så kompisarna kommer på besök. Nä, jag skulle vilja va en sån som andra vill vara med för att de trivs så bra med mig. Jag vill vara speciellt, speciell.

Just nu funderar jag på vilka som vill vara med mig och DESSUTOM betala för det? Kanske behöver min produkt bestå av något slags mervärde.... Eller substans helt enkelt.

Vanlig?

Jag är en introvert sällskapsmänniska, en lat träningsnarkoman, tämligen teknisk teknikfientlig person, frusen naturmänniska, smal tjockis, brunhårig blondin, nyttigt godistroll.

Jag är nog ganska motsägelsefull på flera sätt eller mångfasetterad (eller hur det nu stavas, man ska inte använda ord man inte är inkontinent att förstå eller var det korpulent det heter?....)
Eller så är det bara som jag försöker känna mig märkvärdig, förmodligen är jag väl som folk är mest. Alldeles ovanligt vanlig i min ovanligt vanliga vardag är jag ju lite speciell, så som vi är allihopa.

Nu ska jag gå och lägga mig ovanligt tidigt och sova ovanligt gott och länge för att känna mig ohyggligt pigg imorrn.

Inte nyår men nästan

Jag fick just lite svindel när jag tänkte på "för ett år sen". För ett år sen hade mina sötnosar just börjat ettan, de som alldeles nyss var små bebisar och kröp omkring på golvet. För ett år sen låg pappa på lasarettet och min värld gungade när jag insåg att min mamma och pappa faktiskt inte kommer att leva för alltid. I samma veva, för ett år sen, stod jag på en mässa och vi hade stora planer om att expandera, utöka och konkurrera. För ett år sen på den mässan träffade jag fantastiska A för första gången, presenterad av fantastiska I.

Nu har sötnosarna gått ett helt år i skolan och börjat tvåan. Pappa har återhämtat sig och är pigg och frisk men inte odödlig. Nu är verksamheten som skulle expandera i det närmaste nedlagd. A och I är nu två av de viktiga personerna i mitt liv som kollegor och vänner.

Det här året har verkligen gått i rekordfart och innehållit SÅ mycket. Tänk om jag vetat då vilka utmaningar jag skulle ge mig själv. Vilka språng i min utveckling jag skulle ta. Vilka rädslor jag skulle möta och vilka shift som skulle ske i min hjärna. Det var en himla tur och fiffigt inrättat att jag inte visste det, att vi inte vet i förväg. Det är precis som P skriver, hur kul skulle det vara.
Och skulle vi överhuvudtaget våga något om vi visste i förväg.

Jag är verkligen spänd, förväntansfullt spänd inför vad det kommande året ska innebära och föra med sig.

TV

Tittar på latlådan och känner mig inte riktigt helt säker på hur den fungerar. Känner att det var länge sen jag "körde tv;n". Jag tittar på latlådan och tänker "det här borde jag veta hur man gör, det här har jag gjort förut".

Så får jag till slut på TV;n och igång inspelningen av ETT program, det enda program jag velat se senaste veckan, senaste månaderna. Jag tar mig igenom inledningen, intrott som mannen kallar det, jag har förstått att det är viktigt att koncentrera sig på den när man ska se en film. Han brukar vänligt men bestämt säga åt mig att vara tyst under intrott så att han kan förklara för mig sen när jag börjar fråga om handling, karaktärer och om det är något jag borde förstå. Nu idag är jag själv som ser på TV,n och det är en enkel handling och kort, kort intro. Men efter cirka tio minuter blir det otäckt spännande och jag börjar fundera på varför jag ser något som får det att svida i min mage och ger mig puls? Borde jag inte använda tiden bättre, vettigare mer uppbyggligt? Om jag nu prompt ska kolla TV, borde jag inte se något mer feelgoodprogram?

Jag kompromissar och snabbspolar, det slutar lyckligt. Men jag förstår inte hur den stackars huvudrollsinnehavaren orkar med och hur hon kan se så pigg och fräsch ut då hon vecka efter vecka är nära att mista livet på grund av den ena psykopaten efter den andre som hon stöter på. Jag förstår inte heller att hon inte lär sig, utan lika blåögt åker iväg till de mest ensliga ställena där de mest knepiga personer finns. Att hon inte begriper att hon ständigt är i fara.

Och vad är det nu? Glättig tävling i körsång, igår var det idolsång, imorrn datingprogram och på veckan inredning. Nä tv;n har blivit sämre sen jag var ung. Vilken tur att jag har SÅÅÅ mycket annat viktigt, uppbyggligt och klokt att syssla med. Imorrn vaknar jag till ljudet av svampbob eller hannamontana puh. Eller gnällande liten vovve. Jag vet vilket jag föredrar.

Hur ska det gå?

Jag undrar hur det kommer att bli, jag undrar ofta hur det kommer att bli. Skulle så gärna vilja veta i förväg så att jag kan känna mig trygg. Jag vet att det brukar ordna sig, "det ordnar sig" men jag vill veta hur nu.

Just nu undrar jag hur det kommer att bli för mina ungar. Jag undrar vilka men de ska få, vilka bekymmer deras barndom ska ställa till för dem.

Jag slår på och plågar mig själv. Ömsom för att göra fel prioriteringar, välja fel, sätta mig själv och mina önskningar och behov före alla andras. Då är allt mitt fel, allt beror på vad jag gör och inte gör vilket direkt leder till att jag klandrar mig själv för att vara självupptagen, att världen cirklar kring mig och att jag tillskriver mig själv för stor betydelse. Men struntar jag i att känna mig ansvarig är jag ansvarslös och struntar i allt och alla förutom mig själv. Så du hör, det går bara runt, det blir aldrig bra och summan av kardemumman är "jag är fel".

Jag är rädd för att nån gång i framtiden titta tillbaka på de senaste 8 åren och ångra mig, fundera på hur kunde jag. Å andra sidan hur skulle det kännas om jag tittade tillbaka och funderade på "varför gjorde jag inte, varför fegade jag ur"? För nånstans inom mig finns också en liten röst som säger att det finns andra som har det värre. Barn växer upp med skilda föräldrar, med resande föräldrar, med tanklösa föräldrar, med missbrukare och psykiskt sjuka, å jag menar, jag har ju bara en släng av allt det, eller?

Den lilla rösten säger också saker som att mina barn skulle kunna vara stolta över en morsa som vågat, att deras pappa fick stort utrymme och fanns där, att de känt sig sedda, förstådda och bekräftade. Tänk om de skulle känna att de fick alldeles lagom mycket uppmärksamhet, som världens finaste mest fantastiska och betydelsefulla ungar utan att behöva vara centrum och orsak för och till allt.

Men det skulle innebära att jag skulle duga och vara en helt OK morsa, jag som är så fel. Nåväl, hur som helst kan jag ge dem telefonnummer till en bra terapeut när det behövs.

På riktigt

I dag har jag skjutsat min nya fina röda telefon på biltaket. Det var väl inte någon lysande idé Den iskalla, kramande känslan i magen som sköt pilar ända ut i fingerspetsarna och ner i tårna när jag kom på det vittnade om att det var sämre än en dålig idé.

1,5 km skjutsade jag telefonen och tänk, när jag kom på det och klev ur bilen låg den kvar på taket!!! Det var som om någon (läs Gud) förstod att det skulle vara mer än jag klarar och lät den ligga kvar där alldeles på kanten.

Jag tar det som ett tecken, jag tar det också som en lärdom. Lugna ner dig nu!

Nu har jag också fått min nästa pryl, min nya fina röda dator. Ja det här med rött är ju inte färgen jag hade tänkt att mina attribut skulle ha, men det görs så få bruna eller oranga telefoner och datorer.

Mitt företag är uttrustat. Imorrn är det invigning av nya kontoret också! Fatta jag har ett företag med telefon, dator och kontor!! OCH ett å annat uppdrag också. Shit det här är på rikt......

Funderar om funderingar

När funderar du inte, när hade du en period i ditt liv när du inte funderade, vem skulle du vara om du inte funderade? Vad vill du fundera på? Vilka funderingar ger dig energi och kraft? Jag ställde en enkel fråga idag och fick dessa och ännu fler svåra frågor till svar.

Jag har aldrig haft en period när jag inte funderar, det är nog så att det funderas i stort sett hela dagarna och även nätterna ibland. Jag skulle inte vara, utan mina funderingar. Jag vill fundera på enkla, lockande, kluriga saker, det ger mig energi. Jag vill fundera på saker jag gjort bra, sånt jag vill åstadkomma, vilka jag gjort nån skillnad för, det ger mig kraft. Jag vill fundera tillsammans med dem som tänker som jag, med dem som gillar mina funderingar även om de inte tycker som jag.

Så vill jag sluta fundera på krångliga, svåra, ogreppbara saker. Sluta fundera på hur andra funderar, om andra funderar över huvudtaget, och hur de ser på en som faktiskt funderar fast på en annan planet. Jag vill slippa fundera på hur saker ska lösa sig, hur det ska bli sen. Slippa fundera på hur jag ska fixa, styra och ställa.

Går det att ordna tro?

Tanke & känsla än en gång

Man kan veta saker och man kan veta saker. Man kan veta i huvudet, man kan veta i magen, man kan veta i kroppen. Visst är det bra att vara klok, förnuftig och förståndig men .... ack vad bra det är när man vet i magen, när man vet i hela kroppen. När insikter landar, det är grejer det.

Det handlar om tanke och känsla, intellekt och intuition, kropp och knopp. Det är så mycket vi vet i vårt huvud, det är så mycket vi kan men är inte känslan med oss går det sällan vägen. Å andra sidan om vi bara är i känslornas våld utan tankens styrning blir resultatet inte heller bra. Så det gäller att få dem att stämma överens, dra åt samma håll och samarbeta.

Man kan vara upptagen och ockuperad av att tänka rätt, vara förnuftig och klok ofta kanske helt i onödan. "Tänk inte så mycket hjärnan funkar ändå", var en klok uppmaning jag hörde för en tid sen.

Undrar om "tänk inte så mycket då funkar hjärnan sämre" är sant? Så känns det just nu. Ju mer jag tänker desto sämre blir mina tankar. Ju mer jag tänker desto märkligare och mer förvirrade blir mina känslor.

Jag försöker tänka mina känslor rätt men det går inte alls. Ju mer jag tänker att jag ska ändra en känsla desto mer känner jag av den. Är det så det funkar eller har jag missuppfattat det hela?
Som ett barn uttryckte det "tänker man så tänker man" när en vuxen uppmanade honom att sluta tänka på otäcka spindlar. Känner man så känner man, det kanske inte är sant, klokt eller vettigt men det känns ändå.

Värre än värst

För några år sen blev jag vuxen. Det var jobbigt och gjorde lite ont. Då kändes det helt nödvändigt och riktigt klokt. Jag trodde jag hade gjort bort det. Blivit så vuxen som jag ska. Men det verkar vara dags igen.

Jag har haft strategier för att klara livet. De har jag haft så länge jag minns, nästan i alla fall. Jag trodde jag hade släppt dem och inte behövde dem längre. Men det verkar som de fortfarande eller igen fyller sin funktion.

Jag vet inte om jag vill bli ännu mer vuxen. Jag vet inte om jag är beredd att ge upp mina strategier. Jag vet inte om jag kan, jag vet inte om jag törs. Vad händer med mig då, vem blir jag då?

I en lång tid nu har jag frågar mig "vad är jag rädd för" och "vad är det värsta som kan hända"? Svaret börjar närma sig..... det är mer skrämmande än jag förstått. Det jag är rädd för är värre än det värsta som kan hända. Jag vet faktiskt inte om det är hanterbart för mig.

Sånt kan man fundera på så här på en tisdagkväll, man kan också gå och lägga sig och sova hjärnan i form igen.

Förtydligande

Bara så att ni vet, jag har inte slagit mina barn. Nån slags spärr och gräns har jag.

Fel från början

Hela dagen med en stor klump i magen och ett mörkt regnmoln kring huvudet. Med gråten i halsen och en längtan att bara sova, hela dagen för det började så fel, så fel.
Ett mindre världskrig, explosioner, dunder och granater. Hur kan man bli så arg? Hur kan man bli så arg på nån man älskar så? Det bara sa tjong i skallen, inte första motgången, inte andra eller tredje heller. Men efter 1,5 timmes gnöl, gnäll, parerande och morgonbestyr så tjonga det bara till. Mer än en kabel brann av, det var total kortslutning. Med rök ur öronen, skrek och svor jag som en osande vilde. Det känns som nåt gick sönder.

Det kunde bli en underhållande anekdot i fika rummet, det kunde vara humor att höra vilken version fritidspersonalen fick, det kunde varit roligt om det inte varit jag. Nu väntar jag på att sociala ska ringa, Bris eller Rädda barnen plinga på, och det är mig de ska hämta, inte barna. Häng skylten "världens sämsta mamma" runt halsen på mig, häng mig i närmsta träd. Jag är usel, duger inte till det här.

Något bättre är jag dock på att be om förlåt, förklara och få det bättre. Men kan det bli helt?
Kära barn - förlåt (och gör aldrig om det...)

Liv och död

Vår kanin finns inte mer, hon har fått åka till kaninhimlen och det var jag som bestämde det.
För fyra år sen var det också jag som bestämde att det vore roligt att prova ha en kanin. Även barnen tyckte det var kul, ungefär en vecka, jag hade inte förväntat mig mer. Vi vuxna lessnade ungefär samtidigt men har tagit hand om den under den här tiden. Ska jag vara ärlig, och det ska man ju, så har mannen dragit ett stort lass även här. Men nu har det här med kanin blivit en sak för mycket och vi har insett att det skulle passa bättre att vara utan kanin. Så då fick hon inte leva längre.

Det är i och för sig ett ansvarsfullt och vettigt beslut. Hon har haft ett bra kaninliv, stor nätbur med två hus, hon har grävt långa gångar och fått bra mat. Men att bestämma över liv och död känns inte alls bra. Det är ett ansvar man tar på sig som djurägare, något man måste vara beredd på att göra. Att vara beredd på att göra det är inte samma sak som att vara beredd på hur det känns.

Så trots att det är ansvarsfullt, vettigt och rätt beslut känns det så fel att ta ihjäl ett friskt djur som man tagit hand om "bara" för att det inte passar längre, bara för att det blir ett moment för mycket.

Jag hoppas bara att ingen känner att jag är för jobbig.

Näe

Näe jag ångrar mig. Jag är inte alls redo, inte på långa vägar, inte för nåt är jag redo. Jag är förmodligen den allra minst redoga människan som finns tror jag. Ja, jag vet det heter inte redoga, men det heter inte rediga heller då blir det en helt annan betydelse, eller hur? Å andra sidan är jag inte ett dugg redig heller, läsa bara det här inlägget, va.

Jag har tänkt "jag måste prova", har känt "jag vill". Klyschor som "man ångrar bara det man inte gör" har blivit sanning. Jag har frågat mig "vad är det värsta som kan hända"? Vill jag se tillbaka och tänka "varför tog jag inte chansen, varför var jag så feg"?

Men å andra sidan vill jag se tillbaka och säga det var hell men jag vågade i alla fall. Jag var livrädd hela tiden, stressad, irriterad, arg och nedstämd. Jag la ner alla mina intressen, överlät barn och hem till maken. Vad är "jag vågade" för tröst då? När jag uttrycker det så låter det helt korkat.

Vad är det jag ger mig in i? Hur kan jag utsätta mig för det här? Hur mycket kan inte gå på tok?
Man måste tro på sig själv, sin idé och kapacitet. Det har jag aldrig gjort. Man måste slita hårt i början, det är hundår. Det är jag inte beredd på. Det kommer motgångar och svarta dagar. Jag klarar ju knappt medgångar.

Näe, jag är inte beredd. Jag tror inte jag klarar det, tror inte jag kan.

Nästa steg

Jag är redo! Jag har bråkat, brottats, vridit och vänt. Försökt styra och manövrera, kanske manipulera. Har gjort som jag brukar, gjort mer av sånt som inte fungerar.

Men jag har också gjort nått nytt och ovanligt. Jag har väntat, låtit saker bero och mogna. Förstått vad jag behövt veta och väntat på svaren tills de kommit till mig. Nu är det så, nu är jag där. Jag vet vad jag behöver veta, känt det jag behöver känna och nu är jag så redo som man kan bli.

Tror jag, men tänk om .... om jag inte förstått, om jag gör nått dumt, om jag har fel. Tänk om. Men så.... då får jag väl lära mig, göra om och göra rätt. Det kan inte vara värre än så eller....?

Att vara redo är inte samma sak som att inte vara rädd. Att vara redo är inte samma sak som att vara säker. Jag är nog redo att vara ännu mer rädd, ännu mer osäker.
Jag är rädd för att jag är säker på att jag måste göra det här... det finns inget annat sätt, det finns ingen annan väg. Ett måste som inte går att bytas till ett vill, men inte heller ett måste som är ett vanligt måste. Utan mer ett det är helt nödvändigt, jag behöver, allt annat vore ett sämre alternativ måste.

Så jag vet, känner och behöver vara mer rädd och ännu mer osäker. Hur låter det?

Facit

Jag vill ha facit. Jag var rätt ung första gången jag insåg att jag längtade efter en bok där det stog hur man skulle vara, hur man skulle göra, tycka, tänka, gilla och ha på sig. Jag var inte lika ung när jag insåg att den där eländiga boken inte finns. Den där boken med facit, som jag letat så länge. Som jag ägnat så mycket kraft till att räkna ut vad som kunde stå i den. Försökte komma på reglerna utan att ha facit att titta i liksom.

Nu längtar jag efter den igen. En bok att bara slå upp och kolla. Hur ska jag göra, inte göra, vad ska jag välja och välja bort. Vilka risker finns det och hur ska man kunna veta hur det blir sen.
Det skulle jag kolla om jag hade facit.

Den boken skulle ge mig trygghet och enkelhet nu när hela tillvaron känns overklig, svårbegriplig och oförutsägbar. Den skulle ge mig lugn i magen, tystnad i huvudet och ett leende på läpparna.

Risken är väl att det skulle bli tråkigt... men just nu känns tråkigt, monotont, enahanda och ENKELT riktigt lockande.

Verklighet?

Jag jobbar på dubbla jobb, på 3 arbetsplatser, med ett tiotal olika uppgifter. Jag levererar och presterar. Jag håller på att vända upp och ner på den yrkesverksamma delen av min tillvaro. Jag utmanar det mesta av mitt invanda sätt att tänka, sätt att vara och känna. Jag håller på att byta världsbild, jag håller på att byta självbild.

Jag försöker vara en bra mamma, finnas till, lyssna, vara närvarande och förstå. Jag försöker vara en bra fru och även göra min del här hemma. Jag försöker fostra en valp och bry mig om den gamla hunden. Jag håller i min träning för annars överlever jag inte och fixar inte heller mitt jobb. Vill också hålla kontakt och träffa mina vänner.

Jag kämpar för att komma i säng före 22 för att kämpa mig upp halv sex. Pusslar för att äta regelbundet och hyfsat vettigt.

Var det så här jag ville ha det, är det så här det kommer att bli?

Otäckheter

Så har 3- åringen härjat och bråkat några dagar och försökt säga sitt. Då plötsligt träder tonåringen in på scenen och kommer med sin historia. Man kan väl säga att de har samma tema men lite olika infallsvinklar. Den ena säger det kan hända otäcka saker, olyckor och man kan råka illa ut. Den andre säger att det kan hända otäcka saker för att man inte räcker till, för att man inte duger, är tillräckligt bra eller rätt. Man kan vara fel helt enkelt och då är det otäckt.
Himlarns, vad ska en vuxen kvinna ta sig till med allt det här?

Härlighet

När jag var tre var livet härligt. Allt var liksom för mig, tillåtet och tillgängligt. Jag njöt, skrattade och var glad, livet var liksom för mig, till för mig och tillåtet för mig. Jag dansade till min favoritlåt och livet var precis så där härligt, fantastiskt och tillåtande som det kan vara för en treåring som dansar till sin favoritlåt. Livet var för mig och låten spelades för mig, men så vips damp jag i backen, musiken tystnade och allt blev svart, livet blev svart. Det gjorde ont, så ont på flera sätt och inget blev som förr igen.

Idag är det treåringen som pratar med mig. Hon varnar mig "akta dig du slår i backen, akta dig det gör så ont". För livet känns så härligt, så tillåtet och tillgängligt. Det känns så roligt, lätt och rätt och jag vill bara dansa. Då ringer varningsklockor, alarmet slår på för fullt. "Det är för bra, du vet vad som händer, du vet hur ont det gör".

Jag vet inte vad jag säga, vet inte om jag kan lugna henne, göra henne trygg. För innerst inne tror jag hon har rätt.

Sjuk

Jag har en trasig örsnibb, en sårig hals, ett bultande huvud, en ond häl, en värkande kropp och ett STORT behov av att gnälla.

Den trasiga örsnibben och den onda hälen kan jag härleda till andra orsaker och omständigheter men de övriga symtomen är helt klart svininfluensan, eller möjligen en lite förkylning. Kanske går den över på någon dag men förmodligen blir jag sängliggande flera veckor. Hela min tillvaro kommer att slås i spillror, familjen splittras, hundarna kissa inne och jag hamnar på gatan som en baglady.... för en förkylning.

Jag tycker INTE att det är männens patent att få bli dödsjuka när de är förkylda, det är inte bara de som får bli ömkliga och gnälliga. Nädå, jag kan helt säkert spöa vilken "emmlig" karl som helst. Jag kan måla upp scenarion de aldrig skulle komma på och jag kan känna mig ömklig på gränsen till akutmottagningsfärdig. Jag kan få mitt hjärta att galoppera och slå dubbelslag, mina andningsvägar att krympa och pipa bara genom mina tankars kraft.

Nu ska jag vända den kraften åt andra hållet och jaga iväg den här förkylningen som vill bita tag i mig. Godnatt!

Jag har älskat dig

Så länge jag minns - så har jag älskat dig.
När vi var ung och dum, - älskade jag dig.
I lägenhet, i hus, i sus och dus, - då har jag älskat dig.
I bil, på MC, på semester - har jag älskat dig.
I upp och ned, i nöd och lust, i regn och rusk, i sol och värme - har jag älskat dig.
Som hundars husse som far till våra barn, som tomte och huskarl,- har jag älskat dig.
År ut, år in, sommar som vinter, så länge jag minns -har jag älskat dig.

Inget spelar så stor roll som - att jag har älskat dig.
Jag behöver inte vara rädd att ångra - jag har ju älskat dig

Jag har, jag gör, jag ska alltid älska dig.

Så lite

Så lite man vet om livet, så lite vi vet om framtiden, vad som ska komma och hur det ska bli.
Idag blev jag återigen påmind om det. När vardagen lunkar på och även när stora förändringar sker och mycket händer är det så lätt att glömma bort, tappa bort. Att livet är till låns, inget är förutsägbart och allt kan ändras i en handvänding. På ett ögonblick kan allting vändas upp och ner och inget mer bli som förut.

Det gäller att ta vara på livet här och nu. Skapa, njuta, ge och ta emot lyckostunder, kärlek, värme, glädje, allt som är gott. Det gäller också att ta vara på och ta hand om det svåra, trista, mörka det är ju också en del av livet.

Så lätt det är att lunka på, jaga på, försöka styra och ställa, ordna och fixa så att allt ska bli bra - så småningom. Att sätta saker på "hold" och väntan, säga sen, vänta och när bara...

Men det är ju nu, nu det gäller. Nu är bara nu, det är det vi har. Ibland blir jag påmind, tanken svindlar för det är ju så svårt och ovant, att leva här och nu. Och tänk om framtiden inte finns hur skrämmande är inte det?

Det finns en mening med allt som sker....

Tänk om ....

Tänk om man bara skulle falla, bara släppa taget och faktiskt falla. Utan att veta vad som finns där under. Utan att ha något som tar emot en. Bara släppa taget och medvetet låta sig falla utan att kunna nått om fallskärmar, flygsegel, fallhöjder eller annat.

Tänk om man skulle njuta, njuta av att släppa taget, av att falla. Kanske farten skulle fascinera, kanske ovetskapen skulle kittla. Kanske känslan av att göra något farligt skulle kännas härligt förbjudet. Kanske känslan av att släppa, låta något gå skulle vara alldeles underbar och befriande. Tänk om att släppa skulle ge skjuts uppåt, i en väldig fart dessutom.

Kan man släppa taget och falla uppåt? Kan man släppa taget och bara vara i fritt fall, liksom sväva omkring i luften på väg men inte säkert varåt?

Kan man falla annat än neråt, kan neråt vara annat än svart. Kan man släppa taget?

Appropå

Idag hörde jag en klokhet: " Du blir som dem du dricker kaffe med". Med tanke på gårdagens inlägg om vem vi egentligen är.

Så jag funderar på:
Vilka dricker jag kaffe med idag, vill jag va som dem?
Vilka skulle jag vilja dricka kaffe med och är det för att jag vill vara som dem?
Vilka kan jag dricka kaffe med i framtiden?
Funkar det med tedrickare också?
Har det samma effekt om jag dricker te med dem som dricker kaffe?

Vem ÄR du?

Om du tog bort allt runtomkring dig vem var du då? Har du funderat på det någon gång?
Du kanske svarar att du är du, no matter what. Men är det riktigt sant? Visst det klart, du är du och jag är jag, innerst inne är vi väl bara oss själva men....

Vad blir svaren på frågan om du är du vad är du då? Utan att relatera till något, någon annan vad ÄR du då?
Alla svar som jag är... sjukgymnast, lärare, instruktör, vd, kassör, it- hantverkare osv går ju bort direkt. Vi ÄR inte ett yrke eller en titel. Den är ganska enkel, eller hur?

Inte heller är det vi ÄR mamma, pappa, fru, make, flickvän, pojkvän, till någon. Även om det är viktigt så är det väl inte innerst inne vad vi ÄR.

Vi är alla någons son eller dotter men det kan vi väl inte gå omkring och bara vara, det känns som att vi alla är nåt mer.

Så vad är du innerst inne? Jag skulle gärna vilja tro att jag innerst inne är snäll, varm och omtänksam. Men är vi bara egenskaper och i så fall är det inte så att om jag är snäll är jag också elak, är jag varm finns också kallt likväl som egoistisk. Det goda måste finnas med det onda och inte vill jag att det ska vara vad jag ÄR.

När livet eller tillvaron förändras ruckas också bilden av vad vi är, identiteten utmanas. Det känns ovant, till och med skrämmande. Frågor som "Vem är jag om jag inte...... vem är jag om jag istället, vem blir jag om jag väljer.... vem blir jag om jag inte väljer..." Blandas med frågor som "vem vill jag vara, vad vill jag vara, vad vill jag förknippas med".

När det är så känns det också tryggt att veta vissa saker förändras inte... jag är mina barns mamma - så kommer det alltid att vara. Jag är mina föräldrars dotter - så är det också. Just nu verkar det som jag också kommer att fortsätta vara mannens fru. Jag vet vad jag tror på, har mina värderingar rätt tydliga för mig. Jag vet vad som är roligt och ger mig kraft i livet. DET känns tryggt när stora steg ska tas.

En stilla blogg

Oj, jag vet inte vad som har hänt men plötsligt har flera många dar sprungit iväg. Och här ligger bloggen alldeles stilla, oanvänd, med gamla funderingar och har tråkigt.

Det är inte så att jag slutat fundera, det kommer fortfarande historier ploppande i mitt huvud. Det är inte heller så att jag slutat notera dem, tänka dem till bloggen. Det handlar nog mer om att jag varit lite ockuperad och inte kommit mig riktigt för. Jag lovar bot och bättring.

Många av mina funderingar just nu inspireras och stimuleras av en fantastik bok av Sanna Edin "sluta kämpa börja leva". DET har jag funderat mycket på. Det är som om den var skriven rakt till mig i många delar. Så de funderingarna kommer jag att dela med mig av framöver. Här kommer ett smakprov.

"när det går lätt är det rätt" Smaka på den så länge

Ensamhet

Jag har alltid gillat att vara ensam.... jag undrar om det är sant. Jag tycker om att vara ensam, jag längtar efter flera långa timmar av ensamhet i ett tomt, tyst hus. Där jag kan dola omkring i mina egna tankar. Inte möta någons blick, inte samspela eller agera tillsammans med någon. Jag längtar efter tystnaden, efter att tiden ska kännas lång och att inte behöva bestämma nåt med nån.

Jag längtar mycket efter det, men tror att det handlar om en motvikt till det som är just nu, det som jag har i överflöd. Liv, rörelse, ljud, samspel, beslut och input. Det handlar om strävan mot jämnvikt. Men så är det också så att jag har en mer introvert läggning än mitt liv är inrättat efter.

Ensamhet har också alltid skrämt mig, men inte att vara tillsammans med mig själv om jag valt det. Ensamhet i en samling, på en fest eller i en arbetsgrupp det är skrämmande, ensamhet i en tvåsamhet är riktigt otäckt.

Sista sommadan

Idag är det kanske sista sommardan 2009. Det kan vara så att det här är sista dagen av värme, solsken, badtemperatur och uns av ledighet. Det kan vara så att det här är sista sån sommardag som familjen är samlad. Det kan vara så att härifrån och framåt återstår det kyla, regn, höstdagar, mörker och vinter 2009. Om det skulle vara så, att idag blir den sista sommardan i år så kan jag känna mig helt nöjd med hur jag nyttjade den.

Jag kan minnas hur jag och barnen lämnade hundarna ensamma för första gången och smet iväg från hemjobb för att bada. Havet var ljummet och solen varm, vi badade, busade, simmade och kramades i vattnet. Jag kan minnas hur vi åt lunch ute i solen, fil och jordgubbar från vårt land, medan jag läste på.

Jag kan tänka tillbaka på grillmiddag under parasollen med en gassande sol kl sex på kvällen. Och det efterföljande kvällsdoppet i ett ännu varmare hav. Jag kan le åt lille valpen som simmar och simmar. Jag kan minnas promenaden tillbaka hem, med sand i skorna, blöta badkläder och anfallande myggor.

Om det kommer fler sommardagar så vet jag att jag nyttjat åtminstone den här.

Tankevändningar

Känns bättre idag. Rätt känsla börjar infinna sig och jag har hittat mitt oranga klot.
Häpnat över hur tankar kan vara och hur sanningen förändras. I morse var jag helt inne på en bana som vi kan döpa till "aldrig mer- behövs inte heller för mig". Så vände tanken och jag var plötsligt lika säker på "om aldrig mer - skulle vara katastrof".

För att ni inte ska komma in på associationer som det här inte alls handlar om säger jag väl i klarspråk att det handlade om vägval och konkret om att coacha. Jag tänkte om jag aldrig mer ska coacha...tja det behövs nog inte för mig. Ett coachingsamtal senare var jag övertygad "om jag aldrig får göra det här igen skulle vara katastrof".

En annan fundering jag har är att samla slösad energi. Varje gång man kommer på sig själv med att tankar, känslor, funderingar man har tar en massa onödig energi skulle man kunna samla ihop den, i en liten burk kanske, och sen använda till nått vettigt. Det borde vara fullt tillräckligt att vara medveten om att det är energislöseri och det skulle göra det möjligt att samla den. Vad tror ni om det?

Tåla mod

Fantastiska I kommenterar med ett referat från Marie Bergman som sjunger. "du måste ha tålamod med ditt mod, du måste tåla ditt mod". Tack för den I!

Det känns så träffande just nu. Modet ställer till med saker när man är rädd, man måste tåla det. Jag tänker att det gäller att balansera mellan rädslan och modet. Ju räddare man är desto modigare får man vara, men är man för modig kan man bli ännu räddare. Blir man räddare får man vara tålmodig med det.

Just nu försöker jag ha tålamod att vara i min rädsla, att behålla tron på att det blir bättre om jag bara låter det gå en tid. Om några dagar, veckor kommer det att kännas bättre. Jag försöker tala om för mig själv att det som pågår i min hjärna och maggrop just nu inte har någon riktig verklighetsanknytning. Gång på gång säger jag åt mig att inte ta avgörande beslut nu, sluta fundera på stora saker som är långt fram i tiden. Jag kämpar på med att hålla det lilla perspektivet, göra det jag måste just nu och inte se framåt och fundera på saker som till exempel meningen med livet.

Så fokuserar jag på hur bra jag har det och vilka värdsliga saker rädslan handlar om.

Längst in

Djupt i mitt innersta finns en massa otäckheter. Där krälar avundsjukan runt med misstänksamheten. Där vältrar sig otillräckligheten med självömkan och överallt svämmar den dåliga självkänslan.

Där djupt i mitt innersta närs känslor som "jag duger inte, kan inte, vill inte, vågar inte, kommer aldrig att klara" tätt tillsammans med tankar som "varför inte jag, varför just nu, det är aldrig, det är alltid, det är så typiskt".

Där finns den elaka mamman som provocerar fram bråk med sina barn, där finns frun som bara gormar. Tillsammans med den stränga som ständigt påpekar "det här är inte för dig, du ska inte tro, det kan aldrig bli annorlunda". Djupt där inne finns också den ledsna lilla tjejen som bara vill vara rätt, omtyckt om uppskattad.

Jag vill så gärna tro att det finns nåt mer och annat längst där inne. Sånt som jag vill identifiera mig med, som kärlek, värme, omtanke, tillit, tro, hopp och självkänsla. Jag vill så gärna tro och ibland känns det så. Men just nu, just idag så är det bara otäckt.

Tänk om

Tänk om man bara skulle låta bli. Tänk om man bara skulle strunta i. Om man nån gång efter en semester bara skulle strunta i att börja om och helt enkelt låta bli. Tänk att bara låta bli att ställa väckarklockan, låta bli att stiga upp på morgonen. Helt enkelt bara strunta i att gå till jobbet, strunta i att hitta tillbaka till rutinerna och prestera.
Hur skulle det se ut, hur skulle det gå till?

Kanske skulle nån ringa från jobbet, men inte första veckan. Eventuellt skulle någon sakna mig på nåt möte. Förmodligen skulle maken protestera. Helt säkert skulle jag få dåligt samvete och bli alldeles nojig. Men tänk om ....

Tänk om man bara skulle fortsätta sova så länge man vill, låta hjärnan gå på lågvarv, äta gott och dricka vin. Tänk om man skulle fortsätta ta dan som den kommer, låta bli att planera, inte behöva prestera. Tänk om man bara struntade i att semestern är slut och det är dags för vardag igen. Kan man skylla på "jag tog fel på vecka" eller "jag gör det sen"?

Det var ju det här med pengarna då.... de förbaskade pengarna som inte "är allt" men ack så nödvändiga att ha. Tänk att bli ekonomiskt oberoende, hur skulle jag leva då tro....?

Ledigt

Så blev det något som liknar semester. I år liknar inget annat år, det är verkligen inget som är som förut. Jag gör på det nya sättet som jag håller på att lära mig, jag vänjer mig efteråt.

Hur är man ledig om man är sin egen? Vad behöver göras, måste göras, vad har jag glömt och missat. Hur ska jag veta när jag aldrig gjort det förut? Det är bara att prova, testa och lära sig allt eftersom. Bara försöka vänja sig vid att inte veta, inte kunna och vänja sig efteråt.

Jag frågar mitt kloka jag, det finns en gnutta där nånstans, och säger jag behöver vara ledig, jag måste ladda batterierna, det är alldeles nödvändigt. Det vill jag lyssna på.

Två hundar har vi aldrig haft förut, en liten valp var länge sen. Det tar sin tid och kraft det med men ger massor mer tillbaks.

Men nu tar jag nåt som liknar semester och ser hur det kan bli.
Det kommer nog att bli mer sporadiska inlägg här i sommar.

Värsta

Jag tror det värsta skulle vara att drunkna.

Att bli översköljd av en stor kall våg, att bli ivägsvept, tappa fotfästet och inte veta vad som är upp eller ner. Jag tror det kan va det värsta.

Att känna en övermäktig kraft, ett sug som inte går att spjärna emot hur mycket man än försöker. Och vattnet som aldrig tar slut, som bara svämmar över, väller fram och forsar. I det stora vattnet, i flödet där blir det alldeles mörkt och tomt och svart. Jag tror det är det värsta.

Jag är rädd för mörkret, jag är rädd för vatten, jag är rädd för att drunkna. Drunkna i min egen gråt. Jag vet det är det värsta.

Rädsla och mod och kanske självbild

Hur kan det komma sig att jag nödvändigtvis ska utmana mig själv, gång på gång. Vad är det som gör att jag bara måste gå utanför min trygghetszon och testa gränserna. Ska det vara alldeles nödvändigt att aldrig slå mig till ro, aldrig nöja mig?

Ja, jag kan förstå om ni inte har den bilden av mig. Jag är ju ingen som åker på långa resor, hoppar bungyjump eller går ute ensam om nätterna, ingen äventyrare om man säger så.
Jag kan förstå att mitt liv och tillvaro kan te sig som rena paradiset för en trygghetstörstare. Det är ju "hyfsat", läs enormt, stabilt, tryggt och lugnt.Hur kan jag då påstå att jag utmanar mig själv, går utanför trygghetszoner och testar gränser? Hur kan jag känna att jag inte slår mig till ro, att jag ständigt tänjer på mig och utmanar mitt mod?

Kanske är det så att min trygghetszon har varit pytteliten och att gränserna varit alldeles jättesnäva. Kanske är det så att jag haft en lång väg att gå för att komma en liten bit på vägen, så att säga. Att det är därför jag aldrig kunnat slå mig till ro, det har alltid varit så långt kvar. Jag har nog varit ihopkrupen och knuten och då behöver man så klart tänja på sig mycket och skaka loss. Helt säker är att jag varit rädd, rentav livrädd och då måste man vara modig eller för att vara modig behöver man vara rädd.

Men oj, vad det tar på krafterna.

Spännande!!!!

Åh!!! Det är SÅ mycket spännande som händer just nu. Det räcker inte med att jag fick nån slags "tilt i huvet" och startade eget, började umgås med en massa företagare och lära mig konstiga, obegripliga saker. Närå, snabbt som ögat utan noga övervägande och regelrätt velande tog vi beslut om att skaffa valp. Han är 8 veckor, störst och livligast i kullen, han är brun och söt och ska heta Wimse. Han kommer imorgon. HUR spännande är inte det?

Men det räcker inte med det, närå. På lördag startar en kurs i avancerad coaching där vi "ska tillåta oss att misslyckas, coacha som vi aldrig gjort förut, gå utanför alla trygghetsramar och lära oss massor". Behöver jag säga att jag är .... skitnervös? MEN spänd och förväntansfull, vad ska hända nu, vad kommer det här att leda till?

Dessutom kommer hösten att innebära och bjuda på massor av nytt, nytt kontor, nya konstellationer, nya uppdrag, nya utbildningar, nya utmaningar och möjligheter.

Och jag som egentligen är en blyg, tystlåten, tillbakadragen tjej på landet. Som bara vill sitta under korkeken och lukta på blommorna......

Baklås

Känner ni igen det här?
Det är något alldeles fantastiskt som tar sin början, inträffat eller blivit. Man har längtat, väntat och planerat. Man borde vara glad, lycklig och tacksam. Man borde vara entusiastisk, fylld av energi och jubla. Men istället är man irriterad, sur och tvär. Saker blir inte som man tänkt det och inget känns så kul som det borde. Besviken, ledsen och frustrerad säger man dumma saker, gör korkade tolkningar och beter sig ...... inte som en vuxen. Jag vill inte skriva "beter sig som ett barn", det vore orättvist mot dem.

Så vart det för mig idag. Idag när det äntligen var precis som det skulle. Barnen hemma, vädret kanon, jordgubbar i kylen, badstranden i sikte, ledighet, semester, sommar. Då var det som det gick i baklås. Obeslutsam, kraftlös, bråksjuk och gnällig - vilket perfekt upplägg kan inte en sån mamma sabba? Det är ett under att solen inte gick i moln kan jag säga.

Så vart det för mig idag och nu skäms jag lite, men jag reste mig på 8, skärpte till mig och borsta upp mig. Så vi har cyklat, badat, fikat på stranden och badat igen, vi har haft det härligt, trots.

Längtar

I 4 års tid har barnen inlett sommaren med en vecka hos mormor och morfar i Stugan. Ja en vecka och vecka, men i alla fall 4-5 dagar. Det kommer nog att bli minnen för livet för dem, när de åkte iväg och var själva hos mormor och morfar. På 4 år har de skaffat traditioner som de gör, "varje gång de är hos mormor och morfar i Stugan". Redan på våren pratar de om vad de ska göra då, vilka de ska träffa och hur det ska bli. Våra ungar är alldeles fantastiskt obrydda om att vara hemifrån och utan mamman och pappan. I år fick vi lite skällning för att vi inte åkte hem fort nog när vi åkte upp och lämnade dem. Men sonen sa tillrättavisande att "de kan ju inte åka så här långt utan att ens få äta middag, så det måste de ju få göra". Det var ju omtänksamt av honom. I år är faktiskt första gången de har ringt hem och varit lite fundersamma, längtat en smula hem. Men inte så mycket att vi fick komma och hämta dem, närå de hade ju så mycket kvar att göra.

Föräldrarna då? Ja de längtar väl för alla, så att säga. Det är märkligt hur tomt och tyst det blir i huset utan barna. Det är märkligt hur mycket tid man får över som det är svårt att få något gjort på. Jag måste ändra rutiner och ställa om väckarklockan och över alltihop ligger en slags "sordin" eller dis. Jag känner mig inte glad, helt enkelt. Jag saknar dem och längtar tills de kommer hem. Samtidigt är jag glad att de får och vill uppleva en sommarvecka med mormor och morfar i den kära Stugan som var paradiset på jorden när jag tillbringade mina somrar där. Nu är det bara en dag kvar.

Världens bästa uppgift?

Coachning är härligt och ibland så där extra härligt. När närvaron är där, nyfikenheten väcks och flytet infinner sig, då är det så jag nästan får gåshud. Då kan jag bara följa med i tankegångarna och dansa med i samtalet och frågorna kommer av sig själv. Insikterna och de nya sätten att se blir så självklara så vi båda blir förvånade och fnissiga. Ibland känns det lika spännande som att se en film, var ska det här ta vägen, hur ska det sluta? Idag har jag haft förmånen att få vara med om två sådär extra härliga coachingsamtal och jag känner mig så glad och tacksam. (och lite duktig också).


Tänk att få bli delaktig i människors utveckling och framsteg, att få följa dem på vägen. Det är verkligen en fantastisk känsla att tillsammans med klienten utforska alternativ, hitta lösningar och förstå samband. Det är så intressant att höra hur andra tänker, reagerar och ser på saker och ting.
Coaching är världens bästa uppgift - jo, det måste vara så.

Flyktiga löv

Jag hade en historia som fladdrade förbi på ett löv på midsommarafton. Den handlade om saker man inte vet, eller man tror att man vet och inte funderar närmare på. Ni vet sånt där som man får så svårt att förklara när barna frågar. Det dök upp flera infallsvinklar på det. Men så kom det lite midsommarfirande mellan, kanske ett och annat vinglas och så putsväck var historien borta. Jag kommer bara ihåg en enda sak och det är vad är det för skillnad på varmblod och kallblod när det gäller hästar. Alltså det kan ju inte vara temperaturen på blodet väl?
Nå, är det en bra historia som är värd att berättas torde den ta ett annat löv och komma tillbaka eller hur? Annars väntar jag på någon annan historia att berätta en annan dag.

Ännu ett hinder för blogginlägg var att internetuppkopplingen låg nere i går kväll!! Snacka om att man snabbt som ögat inser att man är lätt beroende. Som ni ser på formuleringen vill jag inte riktigt kännas vid att det faktiskt är JAG som inser och är beroende utan tror att MAN gör det så där allmängiltigt och generellt. Nu till ett annat beroende - kaffe!

Livet är härligt

För några år sen var jag rätt skeptisk till den typen av uttalanden. Jag trodde nog inte riktigt på dem som sa sånt. Trodde inte att de verkligen kände så, jag gjorde i alla fall inte det. Så klart ville jag tro dem, så klart var jag avundsjuk. Inte missunnsam men ordentligt avundsjuk.

Men något har hänt, det är som nåt har vänt i mitt huvud. Det har jag berört tidigare, jag vet.
Så nu går jag omkring som en naiv, oansvarig tjej med ett fånigt leende på läpparna, och är så himla lycklig. Jag är lycklig över att vara frisk, vara gift, vara mamma, vara matte, vara vän, vara företagare. Jag bor så bra, min bil är finfin, det finns så mycket kärlek i mitt liv och snart kommer valpen.

Men det här går väl över .... :-))

Klokheter

Ibland säger jag kloka saker. Då och då är det genomtänkta saker men titt som tätt inser jag saker i samma stund som de kommer ut och låter kloka. Idag var en sån gång. Jag hörde mig själv säga "det är så härligt att vara mer naiv, barnslig och sorglös som 40 än som 25 åring" och insåg i samma stund HUR sant det är. Jag är faktiskt mer naiv, barnslig och sorglös nu än förr. I samma stund kände jag också precis HUR härligt det är. Ett stort leende spred sig i mitt ansikte, undrar om de jag pratade med förstod vad som var så roligt.

Ibland är det precis tvärtom, jag har tänkt kloka saker men när det kommer ut låter det inte alls klokt, knappt ens begripligt. Det händer oftast när jag är nervös eller känner mig dum, okunnig eller oförberedd.

Sen är de alla de där gångerna jag bara säger saker som varken är kloka, genomtänkta eller begripliga. Det gör jag när andan faller på, direkt efter ett pass när man är lite uppvarvad eller när jag är i egna tankar. Förr tyckte jag det var hemskt nu tycker jag det hör ihop med att vara lite naiv, barnslig och sorglös och då känns det inte alls lika jobbigt.

Frågan är vilken kategori det här inlägget ska sorteras i, ett kan jag erkänna jag har inte funderat länge på det.

Ork

Alldeles i slutet av orken är det inte mycket som känns roligt. Där är det svårt att hitta entusiasmen, åtminstone nån längre stund. Där blir det mesta motigt och oöverstigligt. I slutet av orken ser man bara hinder och gråter över spilld mjölk. Där blir man lätt gnällig och rent av hypokondrisk. I slutet av orken blir det inga blogginlägg och inge kul alls. Där vill man bara slippa och helst av allt sova. Sömn är bästa sättet att ta sig till början av orken.

Tomt

Nä, det blir inget inlägg idag. Nu har jag suttit här med datorn i knät i flera minuter och det kommer ingenting. Det ligger och kluckar nån historia kring att få följa människor i deras förändringar. Om att vara med när energin börja flöda, se hur kraften fyller dem och stegen mot målet börjar tas. Det smyger kring något om hur glad och tacksam allt det gör mig. Men jag får inte till det, det blir inge bra. Så de få va till en annan da.

Skolavslutning

Idag har småtrollen gått ut 1;an. Det har hänt mycket det här året och de har verkligen varit så duktiga. De har varit bra kompisar, schyssta och snälla. De har behållit glädjen och lusten att lära sig. De har också lärt sig massor, man har sett utveckling vecka för vecka på alla möjliga områden. De var så fina där de stod i sina avslutningskläder och sjöng. Det finns ingenting jag är så stolt över som att vara de där två ungarnas mamma. De fantastiska, fina, underbara, härliga små människorna. Jag ville bara peka och säga till alla "ser ni de där två, det är jag som är deras mamma". Jag hoppas att de andra föräldrarna känner sig lika stolta över sina barn.

Sen var det nån som sa att jag var duktig, nån som fick ut nåt av vårt samtal, några som krama mig, så då var min dag fulländad.

Sämre dag

Inge bra dag. Jag har varit arg så det osat ur öronen, undrar om nån kände det? Jag ville avbryta och gå mitt i mitt eget pass, undrar om det märktes? Jag ville bara gråta i bilkön, undrar om nån såg det? Jag är så in i märgen trött, less, ful och förbannad. Så nu går jag och lägger mig och hoppas på en bättre dag imorrn.

När jag ska "stoppa om mig" ikväll kommer det att vara den korta men fina stunden jag satt i solen med kära systeryster jag ska tänka på. Jag kommer också att tänka på när barnen kom ner alldeles nyss för att få en extra godnattkram och så ska jag tänka på de tre härliga coachingsamtalen jag haft idag. Så när jag är klar med den övningen känns dan inte lika pissig längre.

Oro och lek

På bänken i köket ligger en tennisboll, en ny gul, luddig och mjuk tennisboll. Den ska påminna mig om att leka mer. Om att ta saker och ting, inte minst livet och tillvaron mer på lek och mindre på allvar. Jag ska komma ihåg att rufsa till håret, lossa på slipsen (om jag hade nån) skrynkla till skjortan och busa mer. Det är härifrån och nu som det ska va kul och lekfullt, inte sen eller då. Nu är tid att njuta, plocka gobitarna och välja det roliga. Låter det inte härligt?

Jag har funderat på min oro den senaste tiden och frågat mig vad den står för, vad det handlar om och varför den aldrig släpper. Som en taggig, svart, iskall taggtråd har den hakat sig fast i magtrakten. Intensiv, kall och vass finns känslan där redan när jag vaknar på morgonen.

Så frågar jag vad oron behöver för att lugna ner sig. Jag kommer fram till att det är inte mer trygghet det handlar om. Mer tålamod kanske skulle vara bra och mer tillit men framförallt behövs mer lek, lust och bus. Så nu ska jag prova, igen, hur galen kan LL vara innan det blir nåt bakslag. Då kommer jag att prova hur stort bakslag jag klarar av att ta. Så återstår att se hur länge jag följer det här löftet då. Vet ni, jag tror jag kommer slå nåt slags rekord den här gången, hihi. Alltså i hur länge jag följer mitt löfte inga andra rekord utlovas.

Förlåt

Kära barn. Det var ju om mig jag skrev taskiga saker. Ni har inte gjort nåt fel, ingen av er.
puss och kram!

Vendelas kommentar

Hejsan!
det var inte så snällt att sriva så där knasiga saker om oss vi är faktiskt dina barn:-(men JAG har väll aldrig haft sönder dina leksaker det är min bror har det du bara skyller på mig det är så fräckt!!hejdå lilla mamma skriv inte mera fula saker om oss!!!

Oscars kommentar:

hej det här är Oscar Lena är min mamma hon skriver pinsama saker om mig och vendelala margot är min mormor bernt är min morfar och har varit sverges besta skoter förare margareta är min farmor arne är min farfar anders är ja jisa vem min pappa jag har 2 farbröder 2 fastrar och 4kusiner.

En mammas mörka hemligheter

Det finns mycket jag skulle göra för mina barn. Om det skulle hända något som en brand eller olycka skulle jag verkligen göra ALLT för att rädda dem. Om någon var taskig mot dem kan jag lätt tänka mig att likt Annika Bengtsson i Lisa Marklunds böcker, söka upp mobbarna och hotfullt morra "ge f-n i min unge annars ...". Jag kan absolut hoppa över favoritprogram på TV;n och slökolla Fievel i Vilda Västern i stället. De kan få låna av mitt nagellack, prova mina kläder. Jag sover gärna som en ostkrok när de drömt nåt otäckt. Det låter väl som sånt en mamma gör?

Men så finns det sånt jag inte gärna gör för mina barn, nu kommer dom mörka hemligheterna.
Jag vill inte låna ut mina gamla leksaker, de jag varit så rädd om, pysslat och skött om. Jag blir lite lessen när de faller i bitar i mina ungars händer. Jag gömmer sista biten daim för att ta den själv senare. Jag har ingen lust att ge dem "snutbiten" på baguetten och jag behåller helst jackan själv när jag fryser.

Men å andra sidan får de egna leksaker, annan choklad, baguett och egen jacka, så det är väl inte så farligt. Eller?

Vad fyller det för funktion

Länge har jag varit fängslad av frågeställningen "vad är det som gör att vi väljer det som inte är bra för oss" eller "varför gör vi inte som vi tänkt, sagt eller bestämt"? Samspelet mellan det medvetna och omedvetna, om att få tanke och känsla att dra åt samma håll har också fascinerat mig. Tänk vad enkelt det skulle vara till exempel om vi åt bara när vi var hungriga, slutade när vi blev mätta. Om det räckte med att veta att motion är nyttigt för att vi skulle motionera regelbundet. Om det var så enkelt som att prioritera och säga nej så skulle alla stressproblem vara lösta. Och att säga "jag är bra" tre gånger om dan till spegeln så skulle självkänslan bli på topp. Tänk vad enkelt (tråkigt) men så funkar det ju inte.

Det är så... jag vet inte vilket ord jag ska använda, men fascinerande är nog det bästa. Det är så fascinerande när vi pratar bara i huvudet, då kan vi göra faktaspäckade utläggningar om hur vi verkligen VILL att det ska vara. Vi kan också radda upp vinster vi skulle ha med det hela. Med huvudet gör vi också åtgärdsplaner och listor, läs t ex träningsprogram eller handlingsplaner. Inte allför ovanligt är det heller att vi knyter näven och signalerar "nu j-lar ska det bli ändring på alla fronter". Så håller det bara en liten stund, vi går tillbaka till det gamla vanliga, det gamla invanda.

En favoritfråga, eller i alla fall en fråga som kommit till mig ofta senaste tiden är "vad fyller det för funktion eller vad får du ut av det"? Att gå tillbaka i det gamla, att välja det som inte är bra för oss vad fyller det för funktion? Vanliga svar är att det känns tryggt, vi väljer hellre det som känns tryggt och inte bra än det som är ovant och bra. Ett annat är att slippa krav, vi väljer det som inte är bra för oss för att slippa krav.

Det är inte helt ovanligt att må bra, välja det som gör oss gott och en stark självkänsla också innebär högre krav. Det här är ju lite otäckt, att om vi mår bra innebär det att vi måste prestera MER. Hur prestationsinriktat är inte det, må bra = måste prestera mer. Tänk om vi bara kunde få må bra och prestera så mycket som det passar oss, tänk om vi bara kunde få må bra och inge mer.

Svåra beslut eller enkla?

Undrar du hur det går med min nya kärlek? Hur det går att ta beslut? Hur oplanerad och galen jag vågar vara?

Vi har diskuterat, vi har vägt, vi har resonerat. Vi har använt både förnuft och känsla. Jag har sagt och lyssnat på de gamla vanliga argumenten. Jag har tänkt som jag brukar göra, alltså klokt, försiktigt och planerat. Jag har lyssnat på argument som "det blir mycket jobb, inte just nu när det är så hektiskt, det är verkligen inte rätt läge".

Jag har vänt tanken, upp och ner, fram och bak, ut och in. Tänkt på nya sätt, ställt mig frågan hur skulle det kunna vara om man tänker tvärtom. Även frågat mig "vad skulle jag sagt förut = nej då säger jag ja nu".

Vi har till och med provat att bestämma oss för att vänta till nästa vår och det kändes inte bra. Så då kastade vi allt förnuft och gick HELT på känslan och DET kändes bra. Så idag har jag pratat med den lille krabatens mamma, förlåt matte och sagt ja - ja tack vi vill och snart är han vår. 2 juli flyttar han in.

Gränser

Idag har jag pratat om att sätta gränser, om att prioritera och välja. Om att tänka bra- må bra och prestera bra. Ämnen som man kan få att låta enkelt men som är så himla svåra. Ämnen som jag tycker är så fantastiskt roligt att få föreläsa, diskutera och inte minst fundera kring.

Det här med gränser kan ju vara, är ofta så hårfint. Då blir det ju svårt.
Var går gränsen mellan spännande och skrämmande? Mellan intresserad och frågvis? Mellan öppen och självupptagen, underhållande och patetisk. Var går gränsen till lagom, var är gränsen till rik, gränsen till lycka?

Gränsen mellan skratt och gråt kan vara bara ett skratt ifrån, speciellt på kvällen när man är så trött att gränsen mellan vaken och sömn strax suddas ut. Är det sant som man säger i låttexten there`s a thin line between love and hate.

Ja, det kan det nog vara, men just nu är det allra, allra mest KÄRLEK i mitt liv. Tänk där finns inga gränser, inga gränser för hur mycket kärlek man kan känna. Coolt!

Regler

Jag har lite egna regler, vissa regler gäller inte för mig, mina regler är lite annorlunda och gäller bara för mig. Det är ju som lite annars med mig, jag är ju inte riktigt så (som andra). Vissa saker funkar faktiskt inte för mig, jag kan ju inte som andra.

Jag får inte göra misstag, jag kan inte glömma något. Jag behöver inga pauser i mitt arbete, jag kan inte börja träna, jag kan inte äta frukost, jag behöver ingen lunch, jag kan inte åka hemifrån, nämen inte kan väl jag...

Jag har lite egna regler och jag vet inte om det är för att jag är så himla speciell eller för att jag är strängare mot mig själv än mot andra. Båda anledningarna är lika dumma. Jag är ju inte mer speciell än nån annan, alla är vi ju speciella, så varför skulle jag ha speciellt speciella regler då? Att vara strängare mot sig själv än andra verkar också korkat, varför ska man vara det, finns det något att vinna?

Känner du igen det här?Jag gör det själv ibland och har stött på det här många gånger med klienter. Där dessa speciella regler blir så stora hinder att inget kan förändras. När jag är modig och känner att det är läge kan jag fråga "vad är det som gör dig så speciell att du behöver särskilda regler för dig". Jag minns själv hur den fick mig att tänka till ordentligt, nog rodnade jag lite också.

Så en bra regel för oss alla skulle kunna vara att "vara lika snäll och överseende mot sig själv som mot andra", eller vad säger du?

Kärlek vid första ögonkastet

Jaha, så var det dags igen, det har hänt igen. På ett litet ögonblick med ett enda ögonkast så är jag hopplöst förlorad och sanslöst förälskad. Jag vill bara pussa, krama och snusa. Jag vill ha en framtid tillsammans, jag vill dela mitt liv, ta med mig hem föralltid. Det är lika dant varenda gång. Vi har bara setts en kort stund och ändå vet jag så väl vad han kan ge mig, känner så in i märgen att det är han, han och ingen annan. Jag är till och med beredd att ge upp ett och annat för att göra honom till min.

Vi ska ha familjeråd i morrn, kanske kan mannen gå med på en andra. Barnen är för, men de vet å andra sidan inte konsekvenserna. Jag själv vet att det inte är riktigt klokt, inte läge och det kan bli jobbigt. Men å vad jag vill!

Varför måste man va klok, förståndig, eftertänksam? Har jag inte sagt att jag varit det tillräckligt i mitt liv, fyllt min kvot. Hur skulle det vara om jag gjorde allt tokigt och galet jag vill på samma gång? Bara jag fixar konsekvenserna så.

Objektet för min kärlek är 3 veckor gammal, har en rund go mage, fyra ben och en mjuk fin nos. Han är brun och ska heta nåt på Choklad. Är inte det ett tecken??

Rapport från igår

Berättelse från gårdagen var det utlovat.
05.20 Väckarklockan ringer, egentligen är klockan kvart över men jag har ställt fram den 5 minuter för att inte sova för länge... (?). Jag drar mig upp ur sängen, väcker hunden och drar med mig honom ut. Ja, han är en oerhört pigg och glad flat på 10 år, men inte före kl 7 på morgonen. Sen väcker jag mannen och drar upp honom ur sängen men före det drar han ner mig i sängen så jag måste dra mig upp själv en gång till. Efter duschen väcker jag barnen och drar upp dem också. Då är klockan halv sju och min dragningskraft är slut.

Ja, när jag räknar upp det så här är det ju inte konstigt att jag tycker det är mycket. Men det hände större ovanliga saker igår också.

Från ett allvarligt och djupt coachingsamtal om livsomvändande besked, sorg, glädje, liv och död direkt in framför 50 personer och köra pass. Det gäller att ställa om fokus. Därefter ringde en skojare med ett erbjudande man inte kan motstå. "Vi samarbetar med bolagsverket, vi tycker ditt företag är så intressant, just ett sånt vi behöver, vill du hjälpa oss, GRATIS, marknadsföring, vi tjänar in, från medelmåttlig till profesionell". Jag blev helt imponerad över vilken säljteknik OCH glad att jag blivit varnad och stolt att jag inte gick på det.

Därefter startade mentorprogrammet som jag ska få gå 1 år nu. Det var verkligen JÄTTE inspirerande, roligt och lärorikt. Min mentor verkar passa superbra. Redan efter gårdagens möte kändes det som jag utvecklades och tog steg framåt. Blir så himla glad när jag upptäcker att den här företagsvärlden är vänlig. Hade nog trott att det skulle vara mycket mer vassa armbågar, konkurrens och bristbeteende.

Däremellan hann jag duscha en gång till, äta nåt och ha några vanliga kunder. Och i går kväll kände jag mig alltså inte som 27 år längre.

Åldrande?

Jag undrar, om det händer jättemycket på kort tid åldras man fortare då? Jag menar om man liksom ska hinna en viss mängd, om man ska lära sig vissa saker på en livsstid, om det då liksom rullar på och man hinner en massa saker och lär sig massor på kort tid, blir man fortare äldre då? Det känns ju som tiden blir längre på nåt sätt när det händer mycket saker men å andra sidan känns ju tiden lång om man har tråkigt och det är händelsefattigt också.... hmm

Men om vi tar en dag som idag som exempel. Det har hänt MASSOR, några ganska stora händelser, saker som berört och sen vanliga saker också. När jag tänker på sånt som hände i morse känns det som det är, kanske inte flera veckor sen men åtminstone några dar sen. Då undrar jag om jag ikväll kanske är lika gammal som jag skulle ha varit imorgon kväll om saker hänt i mer normal takt. Går tiden lika fort hela tiden, går tiden lika fort för alla samtidigt?

Nä jag tror det här resonemanget faller på att det inte är förutbestämt hur mycket vi ska hinna eller lära oss. Sambandet mellan tid, åldrande, hur mycket som händer finns nog inte. Så jag är inge äldre idag än igår än imorrn. Jag är bara ....klokare...tröttare.

Imorrn då ska jag berätta något av det som hänt idag.

Frågor att fundera på

Jag är alldeles trött i mitt lilla huvud. Det har varit en händelsrik dag med saker inbokat klapp, klapp.

En intressant fråga som dök upp i ett av dagens coachingsamtal var hur vet man om det är mycket? Hur gör andra? Jag kanske bara är mesig? Det här är ju spännande ur flera aspekter. Dels det här med att vi så gärna vill ha nåt slags facit, hur göra andra, vad är rätt och riktigt. Dels att det är så svårt att lita på vad vi själva känner, att det är så svårt att hitta sin egen måttstock och lita på den.

En annan intressant fråga som diskuterades på en föreläsning jag höll idag är hur lever vi, vad är det vi hyllar i samhället. Vilka värden är det som gäller. Vad är viktigt och betydelsfullt för oss och hur gör vi för att främja och respektera dem?

Men allt det här är alldeles för avancerat att fundera vidare kring just nu, jag ber att få återkomma när andan faller på. Nu faller jag i säng.

Begripa mer

Nog begriper jag vissa saker, jag förstår ibland mer än jag vill och ser sånt jag inte vill se. Med åren även mer subtila saker än den gången i tonåren då jag så gärna ville tro killen som sa att han gillade mig och vände sig bort och pussade på tjejen han höll i handen. Jag ville ju så gärna att han skulle gilla mig och jag minns än idag att det var en otrevlig känsla i magen och ett virrvarr i huvet. Jo, då det var samma känsla som jag beskrev igår.

Jag undrar, är det samma saker nu som då, som gör att jag försöker blunda och inte lyssna? Vill jag vara omtyckt eller hoppas jag på något bra? Hoppas att något ska bli annorlunda, som om den där killen skulle vänt sig tillbaka och sagt nu är det du och jag. Så blev det så klart inte och jag minns att jag gick därifrån. Trots att vännerna sa, "jo han gillar dig det sa han ju", så litade jag på annat än orden och gick, med stoltheten i behåll. Stolthet och mentalhälsa i behåll.... det låter som nåt viktigt.

Eller är det så att jag nånstans tror att jag övertolkar och läser fel? Det finns de som påstår att jag är bra på sånt. Jag kanske bara förstorar och förvränger, jag kanske bara ser allt i svart. Tja det är ju en möjlighet förstås.

Kommer tid, kommer råd och ge mig tålamod och tillit. Tålamod och tillit, stolthet och mentalhälsa de du.

Begripa

Ibland förstår jag ingenting, det har ni nog redan förstått ni som följer min blogg och /eller känner mig. Ofta handlar det om tekniska prylar eller lösningar, lika ofta handlar det om ekonomi eller matte. Just nu är det Facebook som jag inte begriper mig på, men det finns en möjlighet att jag kan få vänner där, så då försöker jag lära mig.

Mer sällan, men ändå alltför ofta, förstår jag inte vad folk säger. Det kommer bara en massa ord och jag får liksom inte något grepp om dem. Jag hör dem, jag förstår språket men trots det går det liksom inte in. Jag tror det handlar om när ord säger en sak medan kropp, mimik, tonläge säger något helt annat. Jag tror det handlar om att mitt huvud försöker förstå orden men min maggropskänsla, intuition förstår något helt annat. Jag får nåt slags kryp i kroppen och en förvirrad känsla i huvudet.

Nästan alltid känner jag mig irriterad, frustrerad och LEDSEN efteråt. Jag känner mig som ett ufo och lägger skulden på mig själv. Jag vill så gärna förstå, jag vill så gärna tro på det bra sakerna som orden säger men kan inte göra det när känslan inte stämmer.

Om jag var modig skulle jag nog säga "Skärp dig och prata så man begrip". Om jag var ännu mer modig skulle jag säga "nu kan jag inte tro på nåt du säger". Men så modig är inte jag, inte idag.

Utveckling

Idag har jag gjort saker jag aldrig gjort förut, som jag aldrig trott att jag skulle göra. Testat sånt jag aldrig trodde jag skulle våga och lärt mig saker jag aldrig trott var möjligt. Oj, vad det är utvecklande, vad man växer och vad man faktiskt blir lycklig av att våga, prova och lära sig. Det klart det gör nåt med oss, när man går utanför sin trygghetszon, utmanar sig och tar tag i drömmar.

Jag sa också nej idag, nej det här känns inte bra, jag vågar inte. Det kändes, lite fegt, men mest bra. Att våga se sina gränser och stå för dem, det är också utvecklande och stärkande. Att rida barbacka och galoppera omkring en hel helg måste också vara stärkande, rent fysiskt menar jag. Jag blir som ett litet barn och vill bara berätta om allt jag lärt mig och hur duktig jag blivit. Jag vill att familjen ska komma dit och titta på mig. Men de tycker nog inte det är så märkvärdigt att se morsan åka omkring på en häst. Undrar om en barbacka galopp skulle imponera på dem? DET kan jag inte, än, det blev en liten felformulering i meningen ovan. Vi red barbacka och galopperade, men inte samtidigt det får bli nästa eller ok då nästa utmaning.

Skönhet

Idag har jag umgåtts med en stor, stark brunögd skönhet... ja det gör jag ju i vardagslag också men nu var det inte maken jag menade. Den jag tillbringat min dag med idag är en hon, fyrbent, långhårig och höätare. Jag har varit på ridläger! Ridläger för vuxna, ja egentligen heter det ridweekend och vi sover hemma. Vi fick inte heller leka med hästarna och leta påskägg som barnen på påsklägret fick. Ja alltså, jag är på inget sätt besviken. Har haft en helt fantastisk dag med fullt fokus på att hitta sitsen, hjälperna, lyssna på hästen, ge efter och ta tag i på rätt ställe.

Jag har varit ute hela dagen, andats friskluft i flera timmar. Galopperat i skogen och bara skrattat av lycka. Ja, det är faktiskt så det känns när 200 kg häst accelererar under en och manen fladdrar i ansiktet.

Nu är jag alldeles mör i kroppen, trött och lycklig. Det känns så bra och skönt, jag kommer att sova som en stock i natt. Det bästa av allt, är att det är riddag imorgon också.

Mer ketchup

Innan halv tio i morse hade jag sprungit, styrketränat, duschat, lagat och ätit frukost, gnällt på barnen och bråkat med mannen. Ibland är jag snuskigt effektiv, ibland är jag så himla ... håll i er... elak, jag säger så taskiga saker. Det blir så när jag är himla orolig, trött och stressad. Men jag är också riktigt bra på att be om ursäkt och säga förlåt, ibland flera gånger när samma sak upprepar sig. Jag gör också snälla saker, som ikväll (inatt) när jag stiger upp och hämtar mannen som dricker öl i stan.

Men det var ju min mardröm jag skulle tyda idag, trots bestämd avrådan från P. Men den var inte särskilt svår att förstå sig på, faktiskt lättare än verkligheten. Det händer saker nu:

Vi har fått upphandlingen från Arbetsförmedlingen som jobbcoacher. Ja det var ju fler som också fick den, men Coach Adventure där jag är underleverantör har fått sin andel. Nu drar det igång med marknadsföring och lansering. Kul, spännande och pirrigt!

Jag har fått en mentor och mentorprogrammet börjar på torsdag. Han verkar kunna sånt jag inte kan, kunna bistå mig i områden jag tycker är svårast. Han verkar vara en sån person jag blir lite rädd för, rädd att de ska tycka jag är en flamsig, pladdermaja. Men han ser snäll ut på bilderna och svarade mycket vänligt på mitt mail. Kul, spännande och pirrigt!

Hela dan idag har jag suttit och skrivit på min affärsplan, den försvann ju när datorn kraschade. Tänk om det skulle kunna bli som jag planerar, tänk om det skulle funka. Kul, spännande och pirrigt!

Mardrömmar - drömmar

Imorse vaknade jag ur en riktig mardröm. Den handlade om att jag och mannen var på resa i utlandet, varmt och soligt, stort hotell, sista kvällen middag och försenade till flyget. Just innan jag vaknande sprang jag hit och dit i hotellrummet, rev i kläder och försökte packa i väskorna. Det var mycket kläder, många väskor och kaos helt enkelt. Mannen flyttade lugnt nån sak till ett annat ställe medan han upprepade "det är lugnt, det är lugnt". Just, precis när jag ska till att vråla "det är INGENTING som är lugnt och du måste väl för f...n..... " vaknade jag med ett ryck och puls på 200 (det är långt över min maxpuls tror jag alldeles säkert).

Så, hur skulle du tyda och tolka den drömmen?

Jag skriver om min koppling imorrn.