Smörgåsbord

Som ett dignande smörgåsbord, eller förlåt, i dessa tider julbord, ligger livet där framför mig. Det är bara att ta för sig, det här helt härligt, underbart och möjligt.

Jag jublar och tar några ivriga steg framåt, men snubblar på vägen, slår näsan i backen och inser - det är inte så enkelt som det ser ut, det är inte för mig. Runt omkring ekar det "det är inte för dig, du ska inte tro, hur skulle det kunna vara så, det är för bra för att vara sant". Fortsättningen är det kommer aldrig att fungera, nä håll dig i shack, det är för besvärligt" Därefter "du fattar inte det här, du kommer aldrig att orka, det är för mycket jobb, det är alldeles för jobbigt.".

Jag ser djupa rivmärken i bordet, jag har ju långa, starka naglar. Jag liksom försöker klösa mig fast i det där härliga underbara men allt det andra drar mig obarmhärtigt tillbaka. Inte konstigt att jag inte vill träna yoga och stretcha på mig, inte konstigt att det inte fungerar. Inte konstigt att jag blir så ledsen. Varför kan jag inte få prova, kan jag inte få testa, leka och se var det leder?
Å varför inte... den enda som kan ge mig tillåtelse är densamme som den som hindrar mig - jag vet, jag ser och fattar det är jag och bara jag.