Rädsla och mod och kanske självbild

Hur kan det komma sig att jag nödvändigtvis ska utmana mig själv, gång på gång. Vad är det som gör att jag bara måste gå utanför min trygghetszon och testa gränserna. Ska det vara alldeles nödvändigt att aldrig slå mig till ro, aldrig nöja mig?

Ja, jag kan förstå om ni inte har den bilden av mig. Jag är ju ingen som åker på långa resor, hoppar bungyjump eller går ute ensam om nätterna, ingen äventyrare om man säger så.
Jag kan förstå att mitt liv och tillvaro kan te sig som rena paradiset för en trygghetstörstare. Det är ju "hyfsat", läs enormt, stabilt, tryggt och lugnt.Hur kan jag då påstå att jag utmanar mig själv, går utanför trygghetszoner och testar gränser? Hur kan jag känna att jag inte slår mig till ro, att jag ständigt tänjer på mig och utmanar mitt mod?

Kanske är det så att min trygghetszon har varit pytteliten och att gränserna varit alldeles jättesnäva. Kanske är det så att jag haft en lång väg att gå för att komma en liten bit på vägen, så att säga. Att det är därför jag aldrig kunnat slå mig till ro, det har alltid varit så långt kvar. Jag har nog varit ihopkrupen och knuten och då behöver man så klart tänja på sig mycket och skaka loss. Helt säker är att jag varit rädd, rentav livrädd och då måste man vara modig eller för att vara modig behöver man vara rädd.

Men oj, vad det tar på krafterna.