Möjligen en repris

Jag tycker om människor, inte alla människor så där automatiskt, men många tycker jag om och vissa tycker jag mycket om. Jag försöker vara mer med dem jag tycker mycket om än de jag tycker lite om. Men det är intressant med människor, nästan mer intressant med dem jag inte tycker mycket om, de är ju liksom svårare att förstå sig på. Jag gillar frågan "hur tänker du då"? För jag vill verkligen veta hur folk tänker och blir fascinerad av att det kan vara så olika och ännu mer fascinerad av att det kan vara så lika.

Visst är det "fränt" att med vissa människor känns det som man känt dem länge, länge även om det var ganska nyss man träffades. Andra människor kan man ha känt länge men ändå inte känna alls och förmodligen aldrig lära känna heller. Så det här med hur vissa personer kommer och går i ens liv. Hur vissa försvinner och dyker upp igen efter en tid. Somliga kommer in i ens liv och man har aldrig sett dem tidigare så börjar de dyka upp titt som tätt. Det tycker jag är spännande.

Med barnen känns det som att de alltid har funnits i mitt liv, som att tiden innan de kom liksom var en transportsträcka eller bara en väntetid tills de skulle komma. Det är en härlig känsla.

Jag har så många fantastiska människor i mitt liv. Senaste tiden har jag fått träffa nya som verkligen klivit långt in i mitt hjärta och det är som om vi känt varandra länge, länge. Jag har såna som en gång klivit långt in i mitt hjärta men som jag tyvärr träffar alltför sällan, men vänskapen finns ändå där, platsen är kvar. Det finns dem som jag känt länge och träffar oftare. Så sist men inte minst min fantastiska, underbara familj förstås.