Längst in

Djupt i mitt innersta finns en massa otäckheter. Där krälar avundsjukan runt med misstänksamheten. Där vältrar sig otillräckligheten med självömkan och överallt svämmar den dåliga självkänslan.

Där djupt i mitt innersta närs känslor som "jag duger inte, kan inte, vill inte, vågar inte, kommer aldrig att klara" tätt tillsammans med tankar som "varför inte jag, varför just nu, det är aldrig, det är alltid, det är så typiskt".

Där finns den elaka mamman som provocerar fram bråk med sina barn, där finns frun som bara gormar. Tillsammans med den stränga som ständigt påpekar "det här är inte för dig, du ska inte tro, det kan aldrig bli annorlunda". Djupt där inne finns också den ledsna lilla tjejen som bara vill vara rätt, omtyckt om uppskattad.

Jag vill så gärna tro att det finns nåt mer och annat längst där inne. Sånt som jag vill identifiera mig med, som kärlek, värme, omtanke, tillit, tro, hopp och självkänsla. Jag vill så gärna tro och ibland känns det så. Men just nu, just idag så är det bara otäckt.