Längtar

I 4 års tid har barnen inlett sommaren med en vecka hos mormor och morfar i Stugan. Ja en vecka och vecka, men i alla fall 4-5 dagar. Det kommer nog att bli minnen för livet för dem, när de åkte iväg och var själva hos mormor och morfar. På 4 år har de skaffat traditioner som de gör, "varje gång de är hos mormor och morfar i Stugan". Redan på våren pratar de om vad de ska göra då, vilka de ska träffa och hur det ska bli. Våra ungar är alldeles fantastiskt obrydda om att vara hemifrån och utan mamman och pappan. I år fick vi lite skällning för att vi inte åkte hem fort nog när vi åkte upp och lämnade dem. Men sonen sa tillrättavisande att "de kan ju inte åka så här långt utan att ens få äta middag, så det måste de ju få göra". Det var ju omtänksamt av honom. I år är faktiskt första gången de har ringt hem och varit lite fundersamma, längtat en smula hem. Men inte så mycket att vi fick komma och hämta dem, närå de hade ju så mycket kvar att göra.

Föräldrarna då? Ja de längtar väl för alla, så att säga. Det är märkligt hur tomt och tyst det blir i huset utan barna. Det är märkligt hur mycket tid man får över som det är svårt att få något gjort på. Jag måste ändra rutiner och ställa om väckarklockan och över alltihop ligger en slags "sordin" eller dis. Jag känner mig inte glad, helt enkelt. Jag saknar dem och längtar tills de kommer hem. Samtidigt är jag glad att de får och vill uppleva en sommarvecka med mormor och morfar i den kära Stugan som var paradiset på jorden när jag tillbringade mina somrar där. Nu är det bara en dag kvar.