Utveckling

När jag var liten lekte jag och min kompis "unga tjejer". Vi bodde grannar i en trappuppgång och lekte att vi bodde grannar, en i klädkammaren och en i badrummet. Vi klädde ut oss i mammas kläder, smycken och ibland fick vi till och med låna läppstift. Vi sa att vi var väl ungefär 25 för efter det såg vi ingen framtid. Vi fantiserade om hur livet skulle va när vi blev stora. Vi fantiserade vilt om "bildtelefoner" där man kunde se dem man pratade med. Det kändes helt overkligt och otänkbart att något sånt skulle kunna hända. Vi hade ju just fått färg på figurerna i TV;n!

Idag sitter mina ungar med varsin webbkamera på sina datorer och tjattar på msn med kompisarna! Det verkar vara alldeles naturligt för dem. Tänk hur utvecklingen har blivit, inte bara att det funkar och är möjligt utan också ungarnas inställning och reaktion. Det är som om inget är märkvärdigt eller fascinerande. Jag minns, eller om jag fått det berättat för mig, hur fantastiskt det var med färgtv. Jag fick slå på tv,;n några minuter innan programmen började och titta på testbilden där klockan var blå och rörde sig för varje sekund. Det fanns 1 barnprogram varje kväll och det var HÖJDPUNKTEN!!! Jag hade väl smullit av om det hade gått att titta på den man ringer till på en skärm. Men mina ungar verkar helt opåverkade, märkligt.

När jag var liten hade jag några ovanliga filmstjärnekort med framtidsbilar på. De såg ut som rymdfarkoster i märkliga modeller. De var så fantasifulla och overkliga så ingen ville ha korten, såna där bilar skulle ju aldrig kunna finnas. Idag kör de omkring på gatorna, jag har till och med en själv.

Ja himmel och plättar vad gammal jag känner mig när jag skriver det här. Det är som när min farmor berättade om minnen från första världskriget, om hur hon lindade sina första barn för att de inte skulle få krokiga ben, om utedass och vedspisar och långa färder med sparken in till stan. Jag undrar vad hon skulle sagt om webbkameror och rymdbilar.

Nu ska jag DRA barnen från datorerna och "sparka" ut dem en stund.