En knäppskalles bekännelse

Håll i er, nu börjar det blåsa löv i min skalle igen. Fundering efter fundering ploppar upp. Det här har jag funderat på idag.

Jag är beordrad vila, både av mig själv och av folk som kan något. Det verkar som min kropp behöver vila, återhämtning och näring. Eller, min kropp skriker åt mig "låt bli"! Åtminstone tror jag kanske det. Ni hör hur ambivalent jag är till detta, hur ska jag förhålla mig, är det allvarligt eller bagatell? Nåväl och som sagt, folk som kan något säger "vila ordentligt, vila helt några veckor".

Det är så att kroppen har lagt ner funktionen i vänster fot, vilket omöjliggör löpning. Sen har den satt ner högerarmens funktion genom både tennis och golfarmbåge, detta gör både simning och skidåkning svårt. Även såna saker som att lyfta en liter mjölk eller skruva i en skruv är mer eller mindre omöjligt. Skulle jag komma på tanken att promenera en längre sträcka nyper det ihop i ländryggen, liksom bara för att poängtera. Och som för att påminna mig har jag någon slags febervärksliknande känsla i kroppen hela tiden och speciellt om jag blir kall. I träningsväg skulle det kunna funka med magövningar och rygglyft, men jag vill ju ha mer konditionskrävande träningsmöjligheter, såna där svetten lackar och endorfinerna sprutar. Jag behöver stressdämpande, ångesthämnande, aggressionsutloppsgivande (så heter väl ändå inget, men ändå) träningsformer, som lämnar mig lugn, snäll och hungrig. Jag behöver träna för att vakna till, för att få energi, för att kunna sitta still en hel dag, för att tänka klart, för att bli lugn. Jag behöver träna för att bekräfta min självbild, för att tjäna pengar för att ..... Ja helt enkelt för att vara jag.

Så efter två veckors ofrivillig vila, vila är nästan alltid ofrivillig åtminstone nån längre period, nåväl efter två veckors vila.... Eller, det är väl bäst att vara helt ärlig, efter 1 veckas lågintensiv träning i form av simning, core, pilatesträning, ett löppass och 4 HELA dagars vila kryper jag snart ur skinnet. Jag behöver göra något, jag måste testa om det blir sämre, jag kanske kan träna genom smärtan, träna bort den, som nån slags utrensningsmanöver. Nä, inte ens jag själv går på det. Men beslutar mig för att hasa omkring på skidorna räknas inte. Det är ju bara för att vänja valpen (unghunden) vid skidorna.

Så sagt och gjort, jag klär på mig MASSOR med kläder - om jag svettas ordentligt kanske det känns som jag har tränat. Om jag sen gör 100 situps när jag kommer tillbaka då borde det funka. Jag hasar omkring en 40 minuter gör lite situps och några pilatesövningar, och nu går jag omkring här i underställ och låtsas som jag har tränat. Visst finns det nån form av tillfredsställelse men jag får också erkänna att effekten av det här hasandet är att foten och armen gör ännu mer ont. Så jag får ägna mig åt det där sista med näringen, att ge kroppen näring det ska väl en hel nyårsaftons småätande råda bot på.

När jag funderar så här, när jag skriver så här som det är, inser jag att jag är nog en knäppskalle. Och inte ens en vältränad knäppskalle längre.