Näe

Näe jag ångrar mig. Jag är inte alls redo, inte på långa vägar, inte för nåt är jag redo. Jag är förmodligen den allra minst redoga människan som finns tror jag. Ja, jag vet det heter inte redoga, men det heter inte rediga heller då blir det en helt annan betydelse, eller hur? Å andra sidan är jag inte ett dugg redig heller, läsa bara det här inlägget, va.

Jag har tänkt "jag måste prova", har känt "jag vill". Klyschor som "man ångrar bara det man inte gör" har blivit sanning. Jag har frågat mig "vad är det värsta som kan hända"? Vill jag se tillbaka och tänka "varför tog jag inte chansen, varför var jag så feg"?

Men å andra sidan vill jag se tillbaka och säga det var hell men jag vågade i alla fall. Jag var livrädd hela tiden, stressad, irriterad, arg och nedstämd. Jag la ner alla mina intressen, överlät barn och hem till maken. Vad är "jag vågade" för tröst då? När jag uttrycker det så låter det helt korkat.

Vad är det jag ger mig in i? Hur kan jag utsätta mig för det här? Hur mycket kan inte gå på tok?
Man måste tro på sig själv, sin idé och kapacitet. Det har jag aldrig gjort. Man måste slita hårt i början, det är hundår. Det är jag inte beredd på. Det kommer motgångar och svarta dagar. Jag klarar ju knappt medgångar.

Näe, jag är inte beredd. Jag tror inte jag klarar det, tror inte jag kan.