Liv och död

Vår kanin finns inte mer, hon har fått åka till kaninhimlen och det var jag som bestämde det.
För fyra år sen var det också jag som bestämde att det vore roligt att prova ha en kanin. Även barnen tyckte det var kul, ungefär en vecka, jag hade inte förväntat mig mer. Vi vuxna lessnade ungefär samtidigt men har tagit hand om den under den här tiden. Ska jag vara ärlig, och det ska man ju, så har mannen dragit ett stort lass även här. Men nu har det här med kanin blivit en sak för mycket och vi har insett att det skulle passa bättre att vara utan kanin. Så då fick hon inte leva längre.

Det är i och för sig ett ansvarsfullt och vettigt beslut. Hon har haft ett bra kaninliv, stor nätbur med två hus, hon har grävt långa gångar och fått bra mat. Men att bestämma över liv och död känns inte alls bra. Det är ett ansvar man tar på sig som djurägare, något man måste vara beredd på att göra. Att vara beredd på att göra det är inte samma sak som att vara beredd på hur det känns.

Så trots att det är ansvarsfullt, vettigt och rätt beslut känns det så fel att ta ihjäl ett friskt djur som man tagit hand om "bara" för att det inte passar längre, bara för att det blir ett moment för mycket.

Jag hoppas bara att ingen känner att jag är för jobbig.