Oro och lek

På bänken i köket ligger en tennisboll, en ny gul, luddig och mjuk tennisboll. Den ska påminna mig om att leka mer. Om att ta saker och ting, inte minst livet och tillvaron mer på lek och mindre på allvar. Jag ska komma ihåg att rufsa till håret, lossa på slipsen (om jag hade nån) skrynkla till skjortan och busa mer. Det är härifrån och nu som det ska va kul och lekfullt, inte sen eller då. Nu är tid att njuta, plocka gobitarna och välja det roliga. Låter det inte härligt?

Jag har funderat på min oro den senaste tiden och frågat mig vad den står för, vad det handlar om och varför den aldrig släpper. Som en taggig, svart, iskall taggtråd har den hakat sig fast i magtrakten. Intensiv, kall och vass finns känslan där redan när jag vaknar på morgonen.

Så frågar jag vad oron behöver för att lugna ner sig. Jag kommer fram till att det är inte mer trygghet det handlar om. Mer tålamod kanske skulle vara bra och mer tillit men framförallt behövs mer lek, lust och bus. Så nu ska jag prova, igen, hur galen kan LL vara innan det blir nåt bakslag. Då kommer jag att prova hur stort bakslag jag klarar av att ta. Så återstår att se hur länge jag följer det här löftet då. Vet ni, jag tror jag kommer slå nåt slags rekord den här gången, hihi. Alltså i hur länge jag följer mitt löfte inga andra rekord utlovas.