Hela dagen med en stor klump i magen och ett mörkt regnmoln kring huvudet. Med gråten i halsen och en längtan att bara sova, hela dagen för det började så fel, så fel.
Ett mindre världskrig, explosioner, dunder och granater. Hur kan man bli så arg? Hur kan man bli så arg på nån man älskar så? Det bara sa tjong i skallen, inte första motgången, inte andra eller tredje heller. Men efter 1,5 timmes gnöl, gnäll, parerande och morgonbestyr så tjonga det bara till. Mer än en kabel brann av, det var total kortslutning. Med rök ur öronen, skrek och svor jag som en osande vilde. Det känns som nåt gick sönder.
Det kunde bli en underhållande anekdot i fika rummet, det kunde vara humor att höra vilken version fritidspersonalen fick, det kunde varit roligt om det inte varit jag. Nu väntar jag på att sociala ska ringa, Bris eller Rädda barnen plinga på, och det är mig de ska hämta, inte barna. Häng skylten "världens sämsta mamma" runt halsen på mig, häng mig i närmsta träd. Jag är usel, duger inte till det här.
Något bättre är jag dock på att be om förlåt, förklara och få det bättre. Men kan det bli helt?
Kära barn - förlåt (och gör aldrig om det...)
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar