När jag var tre var livet härligt. Allt var liksom för mig, tillåtet och tillgängligt. Jag njöt, skrattade och var glad, livet var liksom för mig, till för mig och tillåtet för mig. Jag dansade till min favoritlåt och livet var precis så där härligt, fantastiskt och tillåtande som det kan vara för en treåring som dansar till sin favoritlåt. Livet var för mig och låten spelades för mig, men så vips damp jag i backen, musiken tystnade och allt blev svart, livet blev svart. Det gjorde ont, så ont på flera sätt och inget blev som förr igen.
Idag är det treåringen som pratar med mig. Hon varnar mig "akta dig du slår i backen, akta dig det gör så ont". För livet känns så härligt, så tillåtet och tillgängligt. Det känns så roligt, lätt och rätt och jag vill bara dansa. Då ringer varningsklockor, alarmet slår på för fullt. "Det är för bra, du vet vad som händer, du vet hur ont det gör".
Jag vet inte vad jag säga, vet inte om jag kan lugna henne, göra henne trygg. För innerst inne tror jag hon har rätt.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Kan inte låta bli:)Vem skulle du vara om 3-åringen har fel? Kram i
SvaraRaderaHmmm, fel...... Det tål att tänkas på. Just nu har en tonåring dykt upp också. Kram LL
SvaraRaderaSom du vet så älskar jag tonåringar! <3
SvaraRaderaFaller gör man ju förr eller senare hur som helst. Det är väl lika bra att ha kul under tiden, och se'n resa sig igen och fortsätta med kuligheterna.
SvaraRadera/P
Hm ha kul medan man faller är en ny infallsvinkel.... ;-)/ LL
SvaraRadera