Sanning eller ?

Nu känns det lite osäkert om det överhuvudtaget är någon som läser det här, men jag chansar och skriver ändå.

En iakttagelse och insikt idag är att barnen har blivit större, kanske nästan stora, de är ju inte stora som i stora men stora som i stora barn. Men hur som helst jag inser det eftersom jag inte längre somnar till Bollibompa, numer somnar jag till Idol. Det har också hänt att barnen kommer upp i sovrummet, väcker mig och säger godnatt när de ska gå i säng.... vid åtta tiden. Men då är jag jättejättetrött, om jag går och lägger mig så tidigt.

En annan insikt jag fått är att jag liksom "målat in mig i ett hörn". Just nu har jag ingen annan valmöjlighet än att fortsätta rakt framåt. Jag kan inte längre ta någon av nödutgångarna som jag hållit öppna för säkerhets skull. Jag vet överhuvudtaget inte om de är öppna eller stängda, det spelar heller ingen roll eftersom jag inte längre kan ta den vägen.

Jag har gjort för stora investeringar, för stora uppoffringar och redan ställt för stora krav på min omgivning för att jag överhuvudtaget skulle kunna tänka på alternativet att backa eller fega ur. Mannen säger "jag vägrar", barnen säger "du vill ju", folk i min omgivning räknar med mig och tror på mig. Så hur skulle jag kunna göra något annat?

Det skulle kunna göra mig rädd, fel det skulle kunna göra mig livrädd och ångestfylld. Men det känns ganska bra, det känns definitivt, det känns rätt, lockande och roligt. Samtidigt undrar jag om jag är klok nånstans i hela huvet eller hur det riktigt står till. Men det ids jag inte fundera på just nu, det lär ju visa sig i vilket fall.

Dessutom har jag klisterdekaler på bilen. Ni fattar - mobil, dator, telefon, kontor, dekaler på bilen och ett och annat uppdrag. Det här är på rikt!.