Stora människor låter andra växa och gläds åt andras framgångar utan att känna sig hotade. De kan lyssna på andras idéer och vara uppriktigt intresserade av andras sätt att tänka, känna, se på saker och ting. De kritiserar inte andra och inte sig själva heller, de är inte avundsjuka eller missunsamma, jantelagen har liten makt över dem. Stora människor ser världen som den är och att den är som den ska vara. Det där sista begriper jag inte ens själv, men jag tror på det ändå.
Små människor är bara stora på andras bekostnad, de känner sig hotade, rädda och osäkra, de stjäl andras idéer, rackar ner och är misstänksamma. Små människor behöver andras beundran, ta plats och få synas.
Stora människor får DIG att må bra, små människor får SIG att må bra.
Nu är det väl inte så enkelt att vi är antingen eller utan lite av varje och både och, samt att det varierar vid olika tillfällen. Jag försöker vara mera stor och när jag lyckas känns det ofta mycket bättre än när jag är små. Ska väl också tilläggas att denna betraktelser inte har något alls att göra med vår faktiska storlek på kroppshyddan.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Och jag som brukar säga att jag inte vill bli stor ...... eller är det en annan sak?
SvaraRadera//P
Du är redan stor, åtminstone i den bemärkelsen jag menar. Men stor som i vuxen, stor som i tung, stor som i känd... det är en annan sak. /LL
SvaraRaderaSå klokt, som en klokbok..Tänk om det fanns fler stora människor. Tänk vad det skulle göra både en vår lilla vardag och i stora världen. Hur ska man göra då för att vara stor oftare än man är? /M
SvaraRaderaSjälvinsikt, självkänsla, självförtroende, självbehärskning skulle jag tro är ledord för att vara stora, som för så mycket annat.:-) /LL
SvaraRadera