En & två

I över 20 år har jag varit den ena i en tvåsamhet. I mer än halva mitt liv har jag varit en del i ett par. Ja, ni fattar vad UNG jag var när det började, hm. Vi är som Helan och Halvan ungefär, så olika men ändå en självklar enhet. Det började med nåt som nog kan kallas kärlek vid första ögonkastet som gick vidare i en stor förälskelse och efter några år var vi det strävsamma paret. När sen barnen kom utvecklades vi till ett team, framåt ser jag oss som pinsamma tonårsföräldrar, i ett "öppet hem" när barnen flugit ut och så småningom som lyckliga pensionärer i varsin fåtölj med läsglasögon på nästippen. Jag känner mig så priviligerad som får vara "en del". Det är en härlig känsla att ha nån så nära, så välkänt och ja...bra.

Men nu är jag ensam, det är tomt och tyst, ingen att dela sin dag med, ingen som säger du är bäst. Ingen som hämtar ungar, lagar mat och fixar, ingen som tar ut komposten, matar kanin och rastar hunden- det får jag göra själv. Ingen som snarkar i sängen, ockuperar datorn, ingen som blippar på tv;n och äter upp allt godis - det får jag göra själv...


Men det här är bara till på fredag, då blir allt som det ska igen, då blir allt som vanligt. :-)