Sanningar

Vad är sant och vad är osant? Jag har varit inne på ämnet tidigare och fortsätter på det spåret.
Det slår mig att man kan aldrig vara säker. Säker på om någon ljuger eller talar sanning, säker på vem som ska lura dig eller inte. Min käre, kloke make sa "jag litar hellre på folk och blir besviken, än går omkring och misstror alla". Då när han sa det, det är flera år sen, tyckte jag det lät dumt. Det kan ju kosta och då tänkte jag nog framförallt på pengar, men även på besvikelse, förtroende. Idag har jag själv intagit den hållningen mer och mer, det känns sant.

Man kan inte heller vara säker på vad som är sanning, det beror liksom på. Så fort det är fler än en person inblandad finns det olika sätt att se på saker och ting. Då finns det alltid minst två sätt att förstå det hela. Vi uppfattar, ser och hör olika saker. Vi tolkar, värderar och kanske kryddar på vårt egna sätt. Visst är det hemskt? Eller, nä det är helt normalt, det är så vi gör, det är så det händer. Och ändå håller vi på och försöker få fram sanningen, bevisa och överbevisa varandra. Så klart vill jag att alla ska tycka som jag, att min sanning är sann, men så är det ju inte. Så då skulle jag vilja att vi åtminstone var överens om att det är OK att tycka olika, men inte ens det är en sanning för alla.

Jag har oroat mig för hur saker jag säger förstås, hur de tas eller om jag varit tydlig men inser att det är helt lönlöst. Förmodligen har de missuppfattat eller hört helt andra saker än de jag oroar mig för, kanske har de inte ens hört att jag sagt något.

Är det viktigt med sanning? Det som är sant för mig är att det som händer kan ses på många sätt vad som är sant är inte viktigt, däremot att vara sann, mot sig själv, mot varandra, mot sina ideal DET är viktigt. Ju mer lögner desto viktigare.