Lära sig

Eller svårt och svårt, jag skriver ju ändå det liksom bara blir så.
Idag funderar jag på det här med att lära sig saker. Mina kära barn lär sig saker så det är helt oroligt. Strax före jul var vi ute och åkte skidor för första gången i år och 1,5 timme och 10 vurpor senare (barnen, inte jag) kom vi tillbaka. Idag gick samma sträcka på 1 timme och bara 3 vurpor, varav en var min. Varje vecka får de läsläxa som ska läsas högt och jag blir helt förundrad över hur mycket de lär sig vecka för vecka.

För oss som är vuxna går det liksom lite mer trögt, har du också märkt det? I helgen har jag övat ny koreografi och det borde gå mycket fortare att lära sig en elefant, en gryta och ett eldklot kan jag tycka. Men att prova och lära sig nya saker är ett bra sätt att stärka sitt självförtroende, så det är bara att ligga i.

Sen var det det här med att lära sig av situationer man hamnar i och människor man möter som rört sig i mitt huvud idag. När jag tänker tillbaka så kan jag se att det stämmer, jag har lärt mig något speciellt på varje ställe jag varit, människor jag upplevt som "svåra" har lärt mig något om mig själv. Oftast är det först i efterhand jag sett vad det varit och kunnat vara tacksam för att jag "tvingats" träna på saker och ting.

Men när man är mitt upp i något är det svårare att se vilken nytta man ska ha av det här, vilken mening det är med det som sker och vad det är man ska lära sig. När man är mitt i är det mest jobbigt och man vill bara slippa ifrån. I bästa fall kan man ana att det finns någon mening och något viktigt i det hela.

Det finns stunder när jag till och med vanvördigt har lust att säga "jag vill inte lära mig nåt mer, det är nog nu". Tillfällen när jag känner att "nä, räcker inte det jag kan nu, då får det faktiskt vara". Men det funkar inte så, jag kan nog bara välja mellan att lära mig något av det som är och av dem jag möter eller ta skiten och bli en bitterkärring. - Åh det skulle va så lätt, så lätt.