Bestämma sig

Varför är man så rädd, varför är jag så rädd? Dottern är inte rädd för så mycket men sonen är rädd för spöken och mörker, vissa är rädd för spindlar, råttor, ormar och hundar, endel är rädd för att göra bort sig och att inte vara omtyckt. Somliga är rädda för det mesta i livet. "Det är livsfarligt att leva, man kan dö av det", det är väl ett fantastiskt uttryck.

Jag tillhör också de rädda och oroliga, mindre nu än förr har jag nyss, nöjt konstaterat, men fortfarande så pass mycket att det ställer till bekymmer för mig. T ex är jag rädd för att bestämma mig och agera. Folk i min närhet säger "det är bara att bestämma sig och köra på". Det låter ju enkelt och bra, men ni skulle bara veta. Förresten så fort orden "det är bara..." dyker upp drar jag öronen åt mig, det är sällan nåt "är bara" och aldrig när man tycker nåt är svårt. Det är som när man bad om hjälp med en matteuppgift i skolan och fick till svar "jo, men det är enkelt", eller när datorn har hakat upp sig och supporten säger "det är rätt simpelt, den lever inte ett eget liv". Jag är liksom inte intresserad av att veta om problemet är lätt eller simpelt om jag hade tyckt det hade jag ju inte bett om hjälp, eller hur? Sen att datorer inte lever sitt eget liv kan de ju försöka inbilla nån annan, det säger de bara för att man inte ska va rädd för dem. Nog om det nu.

Hur farligt är det då att bestämma sig, vad är det jag är rädd för? Det tog ett tag att fundera ut det kan jag säga, men jag har kommit fram till att ena delen är att det kan bli fel, den andra handlar om att det ska bli perfekt. Det räcker liksom inte att det blir bra, det ska vara perfekt. Jag ska ha tänkt på alla möjliga och omöjliga varianter, följder och konsekvenser för allt och alla. Jag ska ha vridit och vänt och tittat från alla håll. Jag hatar de gånger jag tvingas konstatera "tänkte inte på det", det är nästan bättre att det blir knas och jag har tänkt på allt än att det blir bra och jag missat något. Hmmm det låter helt knäppt... Kan du förstå att det är svårt att bestämma sig då?

Den andra delen att det kan bli fel är då nån slags misstro på min förmåga att lösa saker. Beslutet blir liksom så stort och allvarligt, som om det var slutgiltigt och oåterkalleligt. Det blir mycket enklare om jag tänker "jamen jag provar väl, blir det fel så kan jag ju ändra mig".

"Man är ju inte sämre än man kan ändra sig", det ska bli mitt mantra. Tror jag.....