Finns jag?

Idag hände det igen. Med bestämda kliv och god fart närmar jag mig dörrarna med automatiska öppnare. Opps, en riktig tvärnit räddar mig från att "göra en boxer", dvs springa rakt in i dörren och platta till hela nospartiet. Det kanske i och för sig skulle vara en förbättring för mitt utseende, men ack så smärtsam. Hur som helst, dörrarna öppnades inte. Jag backar tillbaka och närmar mig igen, lite försiktigare och långsammare men fortfarande händer inget. Jag viftar lite fånigt med armarna, ingenting. Tittar mig omkring "är det dålda kameran"? Tar ett litet jämfota skutt på mattan framför dörrarna men ingenting händer. Som tur är närmar sig en äldre gentleman som öppnar dörrarna åt mig.

Det måste vara höjden av utstrålning va, att inte ens få automatiska dörröppnare att reagera på ens närvaro. Det kanske inte är utstrålningen det är fel på, tänk om det är så att jag inte finns! Tänk om jag inte gör något intryck eller avtryck, om det är så att det jag gör inte spelar nån roll, om allt arbete inte gör någon skillnad för någon, om mina ansträngningar inte har nån betydelse. Om det var så, vad skulle hända om jag struntade i hela skiten då, om jag bara la ner, la av och lät bli? Skulle det märkas? Skulle det vara som det är med städning: det märks mest när man låter bli att göra det.

Nä, imorrn tar jag en annan väg och undviker alla automatiska dörröppnare.