Ord fundering

Jag tycker om att fundera och jag tycker om ord, att skriva ord, leka med ord osv. Idag har jag funderat på ord, en trevlig kombination.

Igår handlade inlägget om stora och små människor, om att vara stor och små. Jag vet ju att rätt böjelse i den meningen är stor och LITEN. Men liten är inte det jag menar utan det är små. Små människor blir ju rätt, men "när jag är små" blir fel. Skulle jag istället skriva rätt svenska "när jag är liten" skulle det bli fel betydelse för mig. Hänger du med?

Att vara en stor människa är för mig att vara storsint, storslagen, ha ett stort hjärta och stora öron. Små människor är småsinta, småaktiga, småsnåla. Det här hänger ihop med nån slags grundinställning till andra människor, livet och även sig själv. Det är ganska "fast" och likartat över tid och vid olika tillfällen.

Däremot när en människa är liten handlar det mer om att vara ledsen, rädd, orolig, osäker på sin förmåga. Det är mer förknippat till känsloläge och stämning och mer kopplat till självkänsla.
Vår litenhet varierar också från dag till dag och mellan olika tillfällen. Sen så hänger de ju ihop och går inte att skilja från varandra heller, så klart. Annars vore det för enkelt.
Ja, så där kan det snurra i mitt huvud ibland. Nog har jag viktigare saker att tänka på, som till exempel vad vi ska äta till middag, men det roar mig att "fnula".