Samspel

Är det i samspel med andra som allting blir till? Där sant och falskt eller rätt och fel blir tydligt för oss? Jag har några funderingar och iakttagelser kring det här.

Den första är ytlig och rätt så banal. Då och då händer det att jag står i en provhytt med något nytt på gång och ...ja, jag vet inte om det är snyggt eller inte. Jag står där och vrider och vänder, sticker ut näsan och försöker få tag i nått smakråd. Jo, det har hänt att jag frågat nån i provhytten bredvid, pinsamt. När så nån annan, nån jag inte ens känner, säger bu eller bä då kan jag plötsligt bestämma mig också.

Eller som min vän L som klippte sig under julledigheten och inte kände sig nöjd. Hon fixade och trixade framför spegeln men ...nä inte riktigt bra. Väl tillbaka på jobbet, efter första fikarasten när vi andra uttryckt vårt gillande sa hon bestämt, nä, jag är nöjd med håret. Jag tror ett spontant "WOW, snyggt" från en manlig kollega hade en avgörande betydelse för att hon skulle känna sig nöjd. Frisyren blev snygg när hon speglade den hos andra.

Lite allvarligare då: När man befinner sig i sammanhang och mer och mer inser att "ingen tänker som jag". I början flödar entusiasmen och idé efter idé, lösning på lösning kommer, men uteblir gehör och stöd falnar glöden och flödet avtar. Jag tänker mig två sätt att handskas med det. Antingen tar man sina idéer och lösningar nån annanstans där de passar bättre, där samspelet gör att idéerna växer. Eller så kommer tvivlet "jag är ett ufo, ingen tänker som jag" och så läggs energi på att förstå hur de andra tänker för att kunna spegla i det. Jag tror man krymper av nåt sånt.

Det kanske inte handlar om rätt/fel, sant/falskt för vad är sant om en frisyr eller ett klädesplagg. Hur kan man säga att någons sätt att tänka är mer rätt än nån annans? Ja det kanske man kan. Idéer kan ju provas och resultat utvärderas i och för sig. Eller kan det vara så att det vi tror på är sant? Den får jag nog fundera på lite till...