Söndagar

Jag gillar inte söndagar. I bättre perioder i mitt liv är de sega, trötta och jag "idsintjobbaimorrn" dar. I sämre perioder är de ÅNGEST dar, det här går inte längre och jag måste, måste, måste känsloförknippade.

Jag tror det började när jag var liten, när jag visste att pappa skulle iväg på sina resor på måndan. Jag tror inte mamma tyckte om söndagar, kanske inte pappa heller. Det fortsatte efter gymnasiet när jag var tvungen att åka till Skellhell på söndagkväll och min pojkvän försvann till Boden. Sen var det nog en period när söndagsångesten var mer förknippad med det som hänt på lördagkvällen. Eller kanske ännu mer kemiskt betingad ångest, ni vet det som händer när alkohol bryts ner i kroppen.

Nu för tiden är den inte förknippad med varken måndagsarbete eller lördagsfestande, men lik förbaskat dyker den upp ibland. En gnagande, orolig känsla i maggropen, ett eko i huvet av "jag vill inte, har ingen lust" kombinerat med nån längtan efter något som jag inte definierat.

Det enda raka är att krypa i säng, så kommer måndan snabbare. Måndagsångest är lättare att handskas med till exempel genom att sysselsätta sig med nåt som man kan inbilla sig är viktigt och betydelsefullt.

Notering: ångest i ovanstående text är att jämföra med oro, dvs inte egentlig ångest. Bara så ni vet att jag har koll på dimensionerna.