Ordning igen

Nu har sonen återvänt, hemma igen och ordningen är återställd. Både han och dottern sitter här i soffan bredvid mig, smaskande på sitt lördagsgodis och kollar Bolli. Åh, vad skönt - låt dem aldrig bli äldre än så här, låt dem aldrig vara längre bort än en armlängd.

Egentligen är jag ingen ankmamma, mer en vallhund. Jag vill ha alla runt omkring mig, ha koll på dem. På kvällen ska barnen ligga i sina sängar, mannen i sin ( eller min), katten och hunden ska vara inne - då känns det lugnt och tryggt, då får jag ro och kan sova gott.

Jag är kluven inför det här med att barnen är så trygga och obrydda. De funderar inte särskilt om någon av oss vuxna åker bort, de vill gärna och helt utan bekymmer sova borta. Det är som om de inte behöver sin mamma alls, som att andras mammor duger lika bra - det är mitt lilla ego som behöver matas, klappas och omhuldas. Men det KLART att det är suveränt att de är så, vad mycket kul de får göra och kan göra eftersom det fungerar. Och tänker man efter har vi kanske haft ett finger med i spelet för att skapa tryggheten också, eller kommer sånt av sig självt, helt automatiskt?

Men nu är de hemma, allihop, och det känns fint.