Imorse vaknade jag med känslan av att ha viktiga saker att uträtta och någon av dem gav mig lite obehagskänslor i magen. Jag visste vad det var, skatteverket och momseländesansökan. Ofta är min strategi när jag ska göra obehagliga saker antingen att undvika dem om det inte är alldeles nödvändigt att de görs. Eller göra dem omedelbart, pronto om de är nödvändiga att göra. Idag kunde jag inte använda någon av strategierna, så oron byggdes upp och flyktbeteendet började göra sig påmint. "Jag kanske lägger ner det här, nu på en gång innan jag slösat en massa energi i onödan". Nä, nä stopp där. Jag tar itu med det direkt jag får ett tillfälle, jag tar tjuren vid hornen och ringer min handläggare. Hon som kan säga nej, stopp, absolut inte om hon finner det lämpligt. Hon som i fredags stod emot min lååååånga få att tala tystnad, som höll benhårt emot mina försök att få hjälp. Hon som med några enkla fingervisningar fick mig att ägna helgen, nåväl delar av den, åt att läsa på om moms. Henne ringer jag och när jag presenterar mig får hon något mjukare i rösten, det låter som hon tycker synd om mig. När jag säger att nu vet jag lite mer och undrar om hon behöver mina uppgifter på papper, svarar hon nädå, jag kan ta det här via telefon!! När hon fått uppgifterna säger hon jamen dåså då är det är klart och du får papperen hem med posten om några dar!!
Jag har inte bara en handläggare på Skatteverket - jag har en vän. Tack och bock.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar