Flytt

Rapport från det riktiga, viktiga livet. Idag har sonen flyttat hemifrån, bara 7 år gammal . Sen i tisdags har han packat sina saker, ivrigt pladdrande om sin färd. Det har ringts till hans nya familj och planer har gjorts om allt de ska göra, långt där borta. Om hur stort det nya huset är, hur mycket snö och fin skridskois det finns där. Min finurlige kille funderar på ”om de klär upp sig till melodifestivalen för i så fall måste han ta kavajen med sig”.

Här sitter den ratade mamman och undrar ”hur blev det så här, vad har jag gjort för fel”? Det är inte bara jag som är ratad, hela vår tillvaro, vårt hem till och med pappan är ratade, bortvalda. ”Vad har vi gjort för fel”? Andra säger att det är bra med trygga barn, att det är en rikedom för dem att testa saker och göra nytt. Men hallå, hur mycket måste en mamma ta??
_________________________________________________________

OK, han ska sova över hos en kompis. 2 nätter. 7 mil hemifrån. Nu är det bäst att få perspektiv på det hela. Men han packade en hel resväska…

En fundering kring roller, mottagare, givare, behövare.... jag vet inte riktigt vad jag ska kalla det.Hur som helst en fundering kring att jag är den som längtar, den som vill ha, den som ber. När jag tänker tillbaka på när jag var liten upplever jag att var det jag som längtade efter mamma och pappa, som bad om att få vara med dem, bli kramad av dem. Jag som ville att de skulle läsa sagor, sova hos mig, lyssna på mig. Nu när jag har egna barn är det fortfarande jag som längtar efter dem, ber att få krama dem, läsa saga för dem. Ankmamman som vill ha dem nära, hemma och helst i ett glasskåp på väggen så inget händer. Så hade jag nog inte trott att det skulle bli.

Men här sitter jag med min goa dotter som läser över axeln och säger ”men lilla mamma, nog kan jag krama dig om du vill”. Det är tur man har två! Och såååå fina.