Det var länge sen jag skrev om "det nya", nån kanske undrar vad som händer, om det händer. Jo, det händer ...men inte så fort och smidigt som jag skulle vilja. Men igår var jag på intervju för att få delta i ett mentorprogram. Det gick väl så där, jag kände mig mer som en babbelmaja med nollkoll än som den verybusybusinesswoman jag skulle vilja vara. Modet sjönk under intervjun och på slutet klämde de till med ett personlighetstest som aktualiserade frågeställningen "vem är jag egentligen!. Tro mig, det var inte det jag behövde grubbla på just nu, heller. Kommer du ihåg, grubbla är en dimension värre än fundera?
Testet visade att jag inte hade stora bokstäver, som man skulle, jag var inte så jämn, som man skulle = jag hade inte alla rätt. Jag som är ett sånt proffs att fylla i tester och begripa hur man ska göra för att få bra resultat. Den här gången har jag misslyckats, jag har dåligt resultat. MEN det är inte om jag är ett testproffs som mitt grubbleri handlar om. Det är (lite) värre.
Testet visar att jag har "för" högt på administration och ordning och reda, lågt på beslut och driv, lågt på entreprenör och påhittighet, lågt på integration och gemenskap (eller vad det hette).Gulp, som ett slag i magen. Där hade jag suttit och beskrivit mig som en peopleperson, med styrkor i att ta människor, lyhördhet, relationsskapande, omtänksamhet, jo jag sa allt det. Jag vill ju också gärna tro att jag har ganska bra självinsikt. Hu, jag har FEL, vad pinsamt och otäckt.
Men snälla.... OK jag kan gå med på att beslut inte är min starka sida, den är svag och jag inser att jag behöver utveckla den delen som egen. Men driv, visst har jag väl driv, visst får jag saker att hända? Nä det kanske bara är som jag tror. Jag kanske bara lallat omkring här i alla dessa år och varit en sån som aldrig får nåt gjort. Jag går också med på att påhittighet och nytänkande inte heller är starka drag hos mig. På nått sätt tycker jag att det funkar ändå, det finns så många påhittiga människor i min närhet och idéer flödar överallt liksom.
Högt på administration och ordning och reda, kolla mitt skrivbord, kolla mitt skåp med träningskläder, kolla min väska, kolla här hemma – ingen kan tro att ordning och reda är mitt STARKA kort, va? Men sen det värsta av allt, det här med relationer och gemenskap. OM det inte är min starkaste sida, då vet jag faktiskt inte vem jag är. På något sätt är hela min självbild, eller åtminstone stora delar av den byggd på att jag är en peoplemänniska.
Intervjuledarna påpekar att det här verkligen bara är ett test och inget absolut. Men vad hjälper det, jag är stukad. Men jag får väl bestämma mig för att jag är en usel testifyllare, det känns lättare än att jag är en usel människokännare. Tester känns mindre viktiga än människor, liksom.
Va försiktiga i era kommentarer nu, det här är känsligt.
tisdag 31 mars 2009
måndag 30 mars 2009
sön forts...
Slutklämmen av mitt inlägg igår föll bort. Jag kan i ärlighetens namn inte skylla på något tekniskt problem, förutom det inuti mitt huvud då. Den där lilla sladden som har släppt, den där kopplingen som är glapp, den där uppdateringen som inte funkade eller vad det nu är som händer när man glömmer eller tappar bort saker.
Mitt inlägg igår skulle ha avslutats med en hyllning till min kära systeryster som hälsade på. Hur hennes besök förgyllde och lyfte min söndag som annars hade en släng av gammal söndagsångest, läs oro. Jag hade tänkt skriva om hur fint det känns med vänner som liksom "glider" in i familjen och det bara känns naturligt, avspänt och trevligt. PRECIS så som jag föreställer mig att det ska vara med en syster, precis så som det är med min systeryster, barnas mosteroster. Det var där min fundering igår startade och det var där det var tänkt att sluta. Men jag drog väl iväg i självömkan och oron, kan man tänka och det som var bra igår, bara försvann.
Idag har det varit....måndag. Vilken avslutades med en mycket spännande ridtur, men mer om det en annan dag, kanske.
Mitt inlägg igår skulle ha avslutats med en hyllning till min kära systeryster som hälsade på. Hur hennes besök förgyllde och lyfte min söndag som annars hade en släng av gammal söndagsångest, läs oro. Jag hade tänkt skriva om hur fint det känns med vänner som liksom "glider" in i familjen och det bara känns naturligt, avspänt och trevligt. PRECIS så som jag föreställer mig att det ska vara med en syster, precis så som det är med min systeryster, barnas mosteroster. Det var där min fundering igår startade och det var där det var tänkt att sluta. Men jag drog väl iväg i självömkan och oron, kan man tänka och det som var bra igår, bara försvann.
Idag har det varit....måndag. Vilken avslutades med en mycket spännande ridtur, men mer om det en annan dag, kanske.
söndag 29 mars 2009
Söndagar
Jag gillar inte söndagar. I bättre perioder i mitt liv är de sega, trötta och jag "idsintjobbaimorrn" dar. I sämre perioder är de ÅNGEST dar, det här går inte längre och jag måste, måste, måste känsloförknippade.
Jag tror det började när jag var liten, när jag visste att pappa skulle iväg på sina resor på måndan. Jag tror inte mamma tyckte om söndagar, kanske inte pappa heller. Det fortsatte efter gymnasiet när jag var tvungen att åka till Skellhell på söndagkväll och min pojkvän försvann till Boden. Sen var det nog en period när söndagsångesten var mer förknippad med det som hänt på lördagkvällen. Eller kanske ännu mer kemiskt betingad ångest, ni vet det som händer när alkohol bryts ner i kroppen.
Nu för tiden är den inte förknippad med varken måndagsarbete eller lördagsfestande, men lik förbaskat dyker den upp ibland. En gnagande, orolig känsla i maggropen, ett eko i huvet av "jag vill inte, har ingen lust" kombinerat med nån längtan efter något som jag inte definierat.
Det enda raka är att krypa i säng, så kommer måndan snabbare. Måndagsångest är lättare att handskas med till exempel genom att sysselsätta sig med nåt som man kan inbilla sig är viktigt och betydelsefullt.
Notering: ångest i ovanstående text är att jämföra med oro, dvs inte egentlig ångest. Bara så ni vet att jag har koll på dimensionerna.
Jag tror det började när jag var liten, när jag visste att pappa skulle iväg på sina resor på måndan. Jag tror inte mamma tyckte om söndagar, kanske inte pappa heller. Det fortsatte efter gymnasiet när jag var tvungen att åka till Skellhell på söndagkväll och min pojkvän försvann till Boden. Sen var det nog en period när söndagsångesten var mer förknippad med det som hänt på lördagkvällen. Eller kanske ännu mer kemiskt betingad ångest, ni vet det som händer när alkohol bryts ner i kroppen.
Nu för tiden är den inte förknippad med varken måndagsarbete eller lördagsfestande, men lik förbaskat dyker den upp ibland. En gnagande, orolig känsla i maggropen, ett eko i huvet av "jag vill inte, har ingen lust" kombinerat med nån längtan efter något som jag inte definierat.
Det enda raka är att krypa i säng, så kommer måndan snabbare. Måndagsångest är lättare att handskas med till exempel genom att sysselsätta sig med nåt som man kan inbilla sig är viktigt och betydelsefullt.
Notering: ångest i ovanstående text är att jämföra med oro, dvs inte egentlig ångest. Bara så ni vet att jag har koll på dimensionerna.
lördag 28 mars 2009
Varning tjuvar!
Ficktjuvar smyger omkring och offren märker sällan att de varit framme förrän det är försent. I helgen är det en sån där helg när jag känner mig "ficktjuvad" på tid. Sommartid en timme bort. Är det inte på sommaren man skulle behöva en timme extra. Det är ju så himlarns mycke man ska hinna då, eller hur? Min bästa tid är inte sommaren. Jag är en typisk höstmänniska, det är då jag har mest energi. När man får gå inomhus, sitta under en filt och dricka te, krypa in i stora tjocka tröjor det är då jag trivs som bäst.
Min bästa tid är också på morgonen, då är jag som piggast. Inte 05.20 när väckarn ringer nu för tiden, men vid 8 snåret, då är jag pigg och allert. Världen är vacker och dagen full av möjligheter. Det jag ska hinna göra vill jag gärna göra på förmiddagen. I morgon bitti när jag vaknar försvinner en av dessa värdefulla, dyrbara förmiddagstimmar till... Ja var försvinner den timmen? Jag vet ju att vi får tillbaka den i höst, men VAR är den under tiden? I vilket lager lägger man en timme, undrar jag. Och om man kan lägga dit en timme varje år, borde det gå att utveckla till att lägga dit fler timmar som man kan ta ut vid senare tillfälle. Vilken affärsidé eller hur? Lika genialisk som den med att sälja timglas där man kan fylla på med sand, när tiden inte räcker till. När jag tänker närmare på det, så den här lösningen med en timme som försvinner nu för att lämnas tillbaka i höst är ju snarlikt ett lån. Och lån brukar det vara ränta på, så i höst borde vi få igen minst 1,5 timmar.
Förresten det här med att vara på topp på morgonen, what a waste, det händer väl inge kul på morgonen? Eller, visst händer kul saker på morgonen också, men för mig tycks det vara så att det kuligaste händer på kvällarna. Just nu till exempel, sitter några av mina vänner och äter middag, partajar för att gå ut och dansa "ganska tidigt".... vid 24. Jag är på väg att ta lite kvällsfika och vid 22 sover jag sött. Vilken partypingla jag är! Och när jag läser igenom det här låter det ju liksom lite bitterkärringvarning och det är det aldrig läge att vara, varken morgon eller kväll. Så helt ärligt längtar jag mer till min sköna, mjuka, härliga säng än till party, trots det supertrevliga gänget som är där.
Sen var det också den Earth hour grejen ikväll. Just när jag kom ner efter att ha nattat barna släcks alla lampor. Inte automatisk utan av hansomkallarsigvaktmästarn ibland. "Vi kan ju prata en timme" säger han. Himlarns hur ska vi klara att prata en timme utan att bli ovänner tänker jag (inte) men Å NEEEEJ jag som längtat efter att blogga tänker jag. Men när mannen vill prata, lyssnar jag. Jag menar borde jag lyssna. Men istället sitter jag här och smygbloggar och känner mig rebellisk. Man har ju batterier i datorn och OBS tiden på inläggen är när den påbörjades.
Min bästa tid är också på morgonen, då är jag som piggast. Inte 05.20 när väckarn ringer nu för tiden, men vid 8 snåret, då är jag pigg och allert. Världen är vacker och dagen full av möjligheter. Det jag ska hinna göra vill jag gärna göra på förmiddagen. I morgon bitti när jag vaknar försvinner en av dessa värdefulla, dyrbara förmiddagstimmar till... Ja var försvinner den timmen? Jag vet ju att vi får tillbaka den i höst, men VAR är den under tiden? I vilket lager lägger man en timme, undrar jag. Och om man kan lägga dit en timme varje år, borde det gå att utveckla till att lägga dit fler timmar som man kan ta ut vid senare tillfälle. Vilken affärsidé eller hur? Lika genialisk som den med att sälja timglas där man kan fylla på med sand, när tiden inte räcker till. När jag tänker närmare på det, så den här lösningen med en timme som försvinner nu för att lämnas tillbaka i höst är ju snarlikt ett lån. Och lån brukar det vara ränta på, så i höst borde vi få igen minst 1,5 timmar.
Förresten det här med att vara på topp på morgonen, what a waste, det händer väl inge kul på morgonen? Eller, visst händer kul saker på morgonen också, men för mig tycks det vara så att det kuligaste händer på kvällarna. Just nu till exempel, sitter några av mina vänner och äter middag, partajar för att gå ut och dansa "ganska tidigt".... vid 24. Jag är på väg att ta lite kvällsfika och vid 22 sover jag sött. Vilken partypingla jag är! Och när jag läser igenom det här låter det ju liksom lite bitterkärringvarning och det är det aldrig läge att vara, varken morgon eller kväll. Så helt ärligt längtar jag mer till min sköna, mjuka, härliga säng än till party, trots det supertrevliga gänget som är där.
Sen var det också den Earth hour grejen ikväll. Just när jag kom ner efter att ha nattat barna släcks alla lampor. Inte automatisk utan av hansomkallarsigvaktmästarn ibland. "Vi kan ju prata en timme" säger han. Himlarns hur ska vi klara att prata en timme utan att bli ovänner tänker jag (inte) men Å NEEEEJ jag som längtat efter att blogga tänker jag. Men när mannen vill prata, lyssnar jag. Jag menar borde jag lyssna. Men istället sitter jag här och smygbloggar och känner mig rebellisk. Man har ju batterier i datorn och OBS tiden på inläggen är när den påbörjades.
fredag 27 mars 2009
Sluta tänk
Veckans bästa uttalande fick jag på en coachingträff i onsdags. "Vi behöver inte använda vår hjärna, den funkar ändå". Vad tycker du om den?
Tänket det går som av sig självt och det håller bara på. Ibland har vi hjälp av våra tankar, de är kloka och styr oss rätt. De är i samklang med våra känslor och då funkar det ofta fin fint. Men ibland är de liksom i vägen, förståndiga tankar blockerar våra känslor. Det blir ungefär som tomma ord, förnuftiga, korrekta tankar utan grund eller botten. Det är i såna lägen vi skulle kunna luta oss tillbaka och sluta använda hjärnan, bara lita på att den funkar ändå. Då kan det hända underverk och häftiga grejer. Men jag undrar hur man gör för att sluta använda hjärnan, hur skruvar man ner, var är av knappen?
En annan liknelse jag fått i ett helt annat sammanhang som jag inte minns nu, är en om hur våra tankar flyger fram som på en motorväg. I filerna runtomkring susar information, ljud, bilder, krav, förväntningar, fler tankar, oro och stress i 150 knyck fram och tillbaka. Där finns inga påfartsvägar eller luckor. Det finns ingen plats för input från våra känslor, intuition eller undermedvetna. För att de ska komma fram behöver det finnas luckor där de kan poppa upp. Så för att bli kloka måste vi alltså skapa luckor och ett lugnare tempo.
Just nu strömmar det saaaaktaaa i mitt huve, jag är färdig för idag. Faktiskt för några timmar sen.
Tänket det går som av sig självt och det håller bara på. Ibland har vi hjälp av våra tankar, de är kloka och styr oss rätt. De är i samklang med våra känslor och då funkar det ofta fin fint. Men ibland är de liksom i vägen, förståndiga tankar blockerar våra känslor. Det blir ungefär som tomma ord, förnuftiga, korrekta tankar utan grund eller botten. Det är i såna lägen vi skulle kunna luta oss tillbaka och sluta använda hjärnan, bara lita på att den funkar ändå. Då kan det hända underverk och häftiga grejer. Men jag undrar hur man gör för att sluta använda hjärnan, hur skruvar man ner, var är av knappen?
En annan liknelse jag fått i ett helt annat sammanhang som jag inte minns nu, är en om hur våra tankar flyger fram som på en motorväg. I filerna runtomkring susar information, ljud, bilder, krav, förväntningar, fler tankar, oro och stress i 150 knyck fram och tillbaka. Där finns inga påfartsvägar eller luckor. Det finns ingen plats för input från våra känslor, intuition eller undermedvetna. För att de ska komma fram behöver det finnas luckor där de kan poppa upp. Så för att bli kloka måste vi alltså skapa luckor och ett lugnare tempo.
Just nu strömmar det saaaaktaaa i mitt huve, jag är färdig för idag. Faktiskt för några timmar sen.
Springa
Snabbt möte med Sandvargen igår. Han menar att det är svårt om inte omöjligt att se och höra historier samtidigt som man springer. Löven hinner liksom bara virvla upp runt omkring en men inte landa. Berättelserna hinner inte visa sig innan man har virvlat förbi. Men dom finns där, löven landar igen och berättelserna gömmer sig, men dom finns där när man inte springer så fort. När man drar ner på tempot ökar möjligheterna att fartvinden mojnar och att man kan se och höra både berättelser och annat viktigt i livet.
Så sluta spring och lyssna mer,!! säger hon som om två veckor ska starta grupper med "Löpning för ovana". Eller, det var ju Sandvargen som sa det.
Så sluta spring och lyssna mer,!! säger hon som om två veckor ska starta grupper med "Löpning för ovana". Eller, det var ju Sandvargen som sa det.
tisdag 24 mars 2009
Både döv och blind
Nä, idag har det inte blåst ett enda löv, inga verktyg, inga vantar, ingenting ville berätta något för mig idag. Eller så har jag gått och blivit både döv och blind för det här med historier. Hemska tanke, ska jag aldrig mer få berätta nåt igen? Eller kan det vara så att man vissa dagar hör och ser dåligt för att andra dagar vara på topp? Jag måste kolla det med Sandvargen, men det verkar vara så att hans uppenbarelse hör ihop med historiehörandet och seendet. Jag får ingen kontakt just nu. Så idag blir det inte mer än så här.
måndag 23 mars 2009
Mer om löv
Nu vet jag lite mer och bättre om hur det ligger till med löv och berättelser. Det är Sandvargen som gör berättelserna, jo vi människor skriver bokstäverna men själva berättelserna, påhitten, sagorna är det han som gör.
Sandvargen säger att berättelserna egentligen finns överallt. De finns i löv men också i pinnar, trollsländor, skruvmejslar och i borttappade tumvantar. Han blåser på berättelserna för att göra dem tydligare så att någon som kan, får syn på dem och förstår och berättar för andra. Inte alla ser eller hör sagorna, vissa är liksom igenproppade i huvudet för att se sagor, men barn har ofta bra ögon för sagor, enligt Sandvargen.
Jag undrar om man kan träna upp förmågan att se, förstå och berätta historierna? Det kanske bara är att ge sig ut och titta lite mer noga och sen berätta dem. Eller leta reda på nån lövhög och kasta sig i den och bara låta berättelserna liksom skölja över en. Det verkar ganska lätt, ja förutom att hitta en lövhög så här års då.
Sandvargen säger att berättelserna egentligen finns överallt. De finns i löv men också i pinnar, trollsländor, skruvmejslar och i borttappade tumvantar. Han blåser på berättelserna för att göra dem tydligare så att någon som kan, får syn på dem och förstår och berättar för andra. Inte alla ser eller hör sagorna, vissa är liksom igenproppade i huvudet för att se sagor, men barn har ofta bra ögon för sagor, enligt Sandvargen.
Jag undrar om man kan träna upp förmågan att se, förstå och berätta historierna? Det kanske bara är att ge sig ut och titta lite mer noga och sen berätta dem. Eller leta reda på nån lövhög och kasta sig i den och bara låta berättelserna liksom skölja över en. Det verkar ganska lätt, ja förutom att hitta en lövhög så här års då.
lördag 21 mars 2009
Bästis
Mamma, har du nån bästis? Hade du nån bästis när du var liten? Vem tycker du bäst om av dina kompisar? Just nu kretsar många av dotterns funderingar kring detta ämne. Hennes frågor sätter igång mina funderingar också.
När jag var liten.... hade jag nån bästis? Jo, jag hade en som verkligen var en mycket NÄRA vän, som såg på livet som jag, som tyckte hästar och hundar var det mest fantastiska som fanns, som ville leka varje dag med mig. Henne som jag gladdes med när hon valdes till skolans lucia, som jag led med när hon fick sina allergiska reaktioner. Men det var en så kort period, hon flyttade med sin mamma söderut och vi tappade bort varandra, jag har inte hört något av henne sen dess.
Som tonåring längtade jag efter att bli någons bästis, jag utformade nån slags kontaktannons i mitt huvud. "Låt mig få bli din bästis, jag tror jag skulle kunna vara bra på det". Men det liksom blev aldrig någon som svarade på den oannonserade annonsen.
Idag då? Jag måste fundera vad bästis egentligen betyder. Definitionen är ju på något sätt EN bästis, DEN man tycker mest om, umgås med mest och står närmast. I så fall är min bästis min man. Men när jag svarar min dotter det så säger hon snusförnuftigt och med tonfallet dufattarjuingentingmorsan."att det gills inte, du kan inte ha den du är gift med som bästis mamma", Hmmm det där får jag förklara för henne sedan, för i mitt tycke är det en alldeles utomordentlig lösning och bra förutsättning för ett bra äktenskap. Men nu är hon i bästis världen, äktenskap kommer senare fattar ju t o m jag.
Men om jag definierar om bästis till att det handlar om att man tycker det bästa om personen, att den har många bästa egenskaper, värderingar, sätt att vara osv. Då behöver jag inte välja ut en, då har jag flera människor som jag vill kalla mina bästisar. Det blir ungefär samma sak som det där med att vara världens mest unika människa när man får barn, eller världens bästa coach som jag skrivit om tidigare - att flera kan vara världens .... samtidigt.
När jag tänker så, blir jag alldeles glad, jag har "ett gäng" bästisar, en handfull med favvokillar, en skara ungar och en hund som jag tycker det allra bästa om och som åtminstone stundvis verkar gilla mig med, förutom hunden som älskar mig mest hela tiden. Jag är rik som ett troll! Tack för det alla bästa människor där ute.
När jag var liten.... hade jag nån bästis? Jo, jag hade en som verkligen var en mycket NÄRA vän, som såg på livet som jag, som tyckte hästar och hundar var det mest fantastiska som fanns, som ville leka varje dag med mig. Henne som jag gladdes med när hon valdes till skolans lucia, som jag led med när hon fick sina allergiska reaktioner. Men det var en så kort period, hon flyttade med sin mamma söderut och vi tappade bort varandra, jag har inte hört något av henne sen dess.
Som tonåring längtade jag efter att bli någons bästis, jag utformade nån slags kontaktannons i mitt huvud. "Låt mig få bli din bästis, jag tror jag skulle kunna vara bra på det". Men det liksom blev aldrig någon som svarade på den oannonserade annonsen.
Idag då? Jag måste fundera vad bästis egentligen betyder. Definitionen är ju på något sätt EN bästis, DEN man tycker mest om, umgås med mest och står närmast. I så fall är min bästis min man. Men när jag svarar min dotter det så säger hon snusförnuftigt och med tonfallet dufattarjuingentingmorsan."att det gills inte, du kan inte ha den du är gift med som bästis mamma", Hmmm det där får jag förklara för henne sedan, för i mitt tycke är det en alldeles utomordentlig lösning och bra förutsättning för ett bra äktenskap. Men nu är hon i bästis världen, äktenskap kommer senare fattar ju t o m jag.
Men om jag definierar om bästis till att det handlar om att man tycker det bästa om personen, att den har många bästa egenskaper, värderingar, sätt att vara osv. Då behöver jag inte välja ut en, då har jag flera människor som jag vill kalla mina bästisar. Det blir ungefär samma sak som det där med att vara världens mest unika människa när man får barn, eller världens bästa coach som jag skrivit om tidigare - att flera kan vara världens .... samtidigt.
När jag tänker så, blir jag alldeles glad, jag har "ett gäng" bästisar, en handfull med favvokillar, en skara ungar och en hund som jag tycker det allra bästa om och som åtminstone stundvis verkar gilla mig med, förutom hunden som älskar mig mest hela tiden. Jag är rik som ett troll! Tack för det alla bästa människor där ute.
fredag 20 mars 2009
Förhandlingar
Idag (läs igår) har jag lekt förhandlare och tränat på att förhandla. Resulaten var inte strålande, men jag har tränat.
Jag tog tillfället i akt till träning och bokade tid på banken hos min "personlige bankkontakt". Hur coolt låter inte det, jag ska träffa min personlige kontakt på banken idag.... Av en slump, eller om det var Gud, stötte jag ihop med P på ICA Maxi. P är han som säger att man inte ska blanda ihop pengar, matte och ekonomi. Så fick jag lite tips, minst gratis första året och halva priset nästkommande. Ooops tänkte jag, det går ju aldrig. PIIIIIP fel inställning!
Utanför banken tar jag ett djupt andetag, sträcker på mig och intar min verybusybusiness position och tågar in. Där talar min "personlige bankkontakt" M om för mig vad jag behöver och bör ha, att det kostar X antal kronor och att han inte kan göra något åt det. Jag tror ju på vad folk säger så då kunde han väl inte göra nåt åt det. Men jag lägger mig inte på rygg utan säger att eftersom jag vet att andra banker har det här till en billigare peng kommer jag inte att ta det. Då föreslår han en annan lösning och vi resonerar lite hit och dit. Till slut har jag fått en lösning som känns OK till en låg kostnad. Jag har tränat på att åtminstone försöka förhandla och knutit kontakt med min "personlige bankkontakt". Men vi var aldrig i närheten av något gratis eller halva priset. Så ska jag vara nöjd eller inte?
Men inte nog med den förhandlingsleken, jag fortsatte träningen. För någon vecka sen köpte jag ett schampo och balsam som fick mitt tjocka, torra hår att bli ÄNNU tjockare och torrare och de dåliga hårdagarna har avlöst varandra och bara blivit värre och värre. Så jag tågade in på salongen i mitt tjocka, torra, hjälmhår och med öppnade, använda schampoflaskor. La huvet på sne och frågade hur kan vi göra???
En liten stund senare gick jag därifrån med två nya flaskor, varav en helt gratis. Och idag är mitt hår ganska OK för första gången den här veckan.
Viktiga insikter här är att jag verkar ha större framgång på skoaffärer, salonger än på bank. Huvet på sne och frågande funkade inte på bank, eller var det det att jag inte testade det fullt ut? En annan insikt är att nästa gång, när jag förhandlar på riktigt, då jag inte bara leker, då du personligekontakt M får du se upp, för då har jag slipat med argument och erfarenheter i ryggen då blir det inga 600 kr hit eller dit inte....
Jag tog tillfället i akt till träning och bokade tid på banken hos min "personlige bankkontakt". Hur coolt låter inte det, jag ska träffa min personlige kontakt på banken idag.... Av en slump, eller om det var Gud, stötte jag ihop med P på ICA Maxi. P är han som säger att man inte ska blanda ihop pengar, matte och ekonomi. Så fick jag lite tips, minst gratis första året och halva priset nästkommande. Ooops tänkte jag, det går ju aldrig. PIIIIIP fel inställning!
Utanför banken tar jag ett djupt andetag, sträcker på mig och intar min verybusybusiness position och tågar in. Där talar min "personlige bankkontakt" M om för mig vad jag behöver och bör ha, att det kostar X antal kronor och att han inte kan göra något åt det. Jag tror ju på vad folk säger så då kunde han väl inte göra nåt åt det. Men jag lägger mig inte på rygg utan säger att eftersom jag vet att andra banker har det här till en billigare peng kommer jag inte att ta det. Då föreslår han en annan lösning och vi resonerar lite hit och dit. Till slut har jag fått en lösning som känns OK till en låg kostnad. Jag har tränat på att åtminstone försöka förhandla och knutit kontakt med min "personlige bankkontakt". Men vi var aldrig i närheten av något gratis eller halva priset. Så ska jag vara nöjd eller inte?
Men inte nog med den förhandlingsleken, jag fortsatte träningen. För någon vecka sen köpte jag ett schampo och balsam som fick mitt tjocka, torra hår att bli ÄNNU tjockare och torrare och de dåliga hårdagarna har avlöst varandra och bara blivit värre och värre. Så jag tågade in på salongen i mitt tjocka, torra, hjälmhår och med öppnade, använda schampoflaskor. La huvet på sne och frågade hur kan vi göra???
En liten stund senare gick jag därifrån med två nya flaskor, varav en helt gratis. Och idag är mitt hår ganska OK för första gången den här veckan.
Viktiga insikter här är att jag verkar ha större framgång på skoaffärer, salonger än på bank. Huvet på sne och frågande funkade inte på bank, eller var det det att jag inte testade det fullt ut? En annan insikt är att nästa gång, när jag förhandlar på riktigt, då jag inte bara leker, då du personligekontakt M får du se upp, för då har jag slipat med argument och erfarenheter i ryggen då blir det inga 600 kr hit eller dit inte....
onsdag 18 mars 2009
Tid och sömn
Jag har funderat kring tid och jag har funderat kring sömn, nu tänker jag fundera kring båda samtidigt.
Men först ska jag tacka för en grön liten soffa som dykt upp i "bloggföljarhörnan". Välkommen Sivan, vad KUL att du vill läsa vad jag skriver.
Jag verkar behöva ofantligt mycket tid till att sova och när jag sover går tiden så otroligt fort. Det är som i filmer, jag lägger huvudet på kudden och i nästa ögonblick är det dags att kliva upp igen. Det kallas tidsförkortande klipp, eller åtminstone hette det det på 80 talet när jag läste Kommunikation och media. Vi filmade med super 8 kameror och framkallade egna bilder i mörkrum. Det var då, på stenåldern du vet. Men nu var det inte det jag skulle skriva om. När jag lagt huvudet på kudden och i nästa ögonblick ska upp igen är det oftast så att jag känner mig lika trött. Jag fattar absolut inte att det gått.... 7, 8 eller 9 timmar mellan. Jag vaknar ofta med en panikkänsla "nej, nej det får inte va dags nu, jag kan omöjligt vakna nu". Dessutom tror jag att jag sover oerhört hårt, jag hör inte åska, om det ramlar ner en tavla eller att mannen snarkar. Jag hör knappt hunden när han vill ut, åtminstone nästan aldrig först. Däremot barnen hör jag ganska fort, men inte vid minsta knyst. Är jag konstig, sjuk eller ? Jag kanske är så trött för att jag funderar för mycket på sömnen, jag kanske är trött för att jag funderar för mycket punkt.
NU ska jag krypa ner i en alldeles renbäddad säng! Hur skönt lät inte det?
Men först ska jag tacka för en grön liten soffa som dykt upp i "bloggföljarhörnan". Välkommen Sivan, vad KUL att du vill läsa vad jag skriver.
Jag verkar behöva ofantligt mycket tid till att sova och när jag sover går tiden så otroligt fort. Det är som i filmer, jag lägger huvudet på kudden och i nästa ögonblick är det dags att kliva upp igen. Det kallas tidsförkortande klipp, eller åtminstone hette det det på 80 talet när jag läste Kommunikation och media. Vi filmade med super 8 kameror och framkallade egna bilder i mörkrum. Det var då, på stenåldern du vet. Men nu var det inte det jag skulle skriva om. När jag lagt huvudet på kudden och i nästa ögonblick ska upp igen är det oftast så att jag känner mig lika trött. Jag fattar absolut inte att det gått.... 7, 8 eller 9 timmar mellan. Jag vaknar ofta med en panikkänsla "nej, nej det får inte va dags nu, jag kan omöjligt vakna nu". Dessutom tror jag att jag sover oerhört hårt, jag hör inte åska, om det ramlar ner en tavla eller att mannen snarkar. Jag hör knappt hunden när han vill ut, åtminstone nästan aldrig först. Däremot barnen hör jag ganska fort, men inte vid minsta knyst. Är jag konstig, sjuk eller ? Jag kanske är så trött för att jag funderar för mycket på sömnen, jag kanske är trött för att jag funderar för mycket punkt.
NU ska jag krypa ner i en alldeles renbäddad säng! Hur skönt lät inte det?
tisdag 17 mars 2009
Leksaksaffär
Idag har jag varit till en leksaksaffär med orange rutigt golv, stora hyllor med mjukdjur och innanför en hel spännande värld. Där hittade jag en brun mjuk vovve, som fick följa med mig hem. Jag kom på att jag bara kan flytta hyllorna om jag vill och när jag gjort det är det fritt fram. Jag kan gå in där och härja som jag vill, om jag vill. När jag varit klart i affärn kände jag mig lugn, glad och laddad med ny energi.
Övningen kallas leksaksaffären och är en mental övning som tog mig bortanför pratet så jag kom närmare tänket och kunde höra mina känslor. DET var dagens höjdpunkt. Tänk vad shopping gör, även bara mental sådan.
Övningen kallas leksaksaffären och är en mental övning som tog mig bortanför pratet så jag kom närmare tänket och kunde höra mina känslor. DET var dagens höjdpunkt. Tänk vad shopping gör, även bara mental sådan.
måndag 16 mars 2009
Mer ekonomi
Idag har jag gjort av med ungefär 1000 av mina nyfunna vänner. Det är ju också en sak som gör det svårt att se pengar som sina vänner, att man ju faktiskt gör sig av med dem. Och är det något jag riktigt ogillar så är det vänner som försvinner. Hör ni det ni som tänker flytta iväg, till Vindeln, Tyskland eller södra Sverige,I don´t like!
Över en fantastisk lunch idag fick jag nya infall och funderingar kring det här med pengar och ekonomi. Tack, fantastiska A. Man kan se pengar som energier, som krafter att handskas med. Med det sättet att se blir pengar samma sak som andra energier t ex kärlek. Det var tilltalande för mig. Energier känner jag mig mer "hemma på" liksom, jag har t ex en ganska stor vana att skapa energi i grupper, både stora och små. Jag är bekant med flera tekniker att lyfta eller sänka energin, lugna och till och med vända energier. Tänk om jag kunde få pengar att virvla lika fint?
En annan insikt är att jag ska ta och bestämma mig för hur jag vill förhålla mig till ekonomi och eget företagande. Jag ska lära mig att få det att virvla, känner jag nu. Virvla lite så där lagom, så det är hanterbart, så klart. Jag tänker också sluta "fåna mig" med att jag inte har nån koll och inget begriper, jag kan inte så mycket men jag tänker skaffa mig precis så mycket koll jag behöver.
Lite senare på dan, faktiskt vid middagstid, fick jag ytterligare en åsikt i frågan att ekonomi och pengar INTE är samma sak, blanda inte ihop dem. Tack för det P och jag får försöka låta det här inlägget bli sista gången jag behandlar dem som klump.
Förresten ser ni sambandet ovan, ekonomiska insikter kommer tillsammans med mat - det är alltså energier det handlar om.
Över en fantastisk lunch idag fick jag nya infall och funderingar kring det här med pengar och ekonomi. Tack, fantastiska A. Man kan se pengar som energier, som krafter att handskas med. Med det sättet att se blir pengar samma sak som andra energier t ex kärlek. Det var tilltalande för mig. Energier känner jag mig mer "hemma på" liksom, jag har t ex en ganska stor vana att skapa energi i grupper, både stora och små. Jag är bekant med flera tekniker att lyfta eller sänka energin, lugna och till och med vända energier. Tänk om jag kunde få pengar att virvla lika fint?
En annan insikt är att jag ska ta och bestämma mig för hur jag vill förhålla mig till ekonomi och eget företagande. Jag ska lära mig att få det att virvla, känner jag nu. Virvla lite så där lagom, så det är hanterbart, så klart. Jag tänker också sluta "fåna mig" med att jag inte har nån koll och inget begriper, jag kan inte så mycket men jag tänker skaffa mig precis så mycket koll jag behöver.
Lite senare på dan, faktiskt vid middagstid, fick jag ytterligare en åsikt i frågan att ekonomi och pengar INTE är samma sak, blanda inte ihop dem. Tack för det P och jag får försöka låta det här inlägget bli sista gången jag behandlar dem som klump.
Förresten ser ni sambandet ovan, ekonomiska insikter kommer tillsammans med mat - det är alltså energier det handlar om.
söndag 15 mars 2009
Inga kommentarer
Det är sånt som jag sett på TV, när kändisar blir ansatta av journalister och benhårt säger "inga kommentarer". Journalisterna fortsätter ihärdigt och med en otrolig järnvilja och stelt pokeransikte vidhåller kändisen "inga kommentarer, jag har inget att tillägga i den frågan". Fler frågor och fler "inga kommentarer" tills journalisterna till sist måste ge sig. Jag tycker det är lite coolt och ett bra skådespel att inte röja med en min vad de egentligen anser. De senaste dagarna har orden "inga kommentarer" ekat i mitt huvud men i ett mycket tråkigare sammanhang. Nä, jag skäms inte för att tigga lite respons, jag skäms inte för att tigga bekräftelse eller beröm. Jag är nästan helt skrupelfri vad gäller det. Så snälla, snälla, snälla (ala af ugglas) ....
Annars har det varit en lugn dag i paradiset. Efter en tolvtimmars lång natt vaknade jag av en blöt puss mitt på näsan, av min största beundrare i familjen, Wille 10 år flat coated retriver (det var hunden alltså), han hade inte borstat tänderna före pussandet. Jag tänkte vända mig mot mannen istället men snabb som blixten, han är ju det ibland, hade han studsat ur sängen och intagit martyrrollen. "Ska du gå ut med hunden eller måste jag" frågar han. Jag svarar, jag gör det. Nä, nä han måste gå ut NU,så jag gör det, är martyrsvaret. Alltså jag hade hellre tagit puss från maken och skäll från hunden så där kvart över åtta på morgonen. Japp, räkna 12 timmar bakåt på den. Det kanske inte är så konstigt att man inte är så populär.
Lite senare på dagen blev det bio med barnen, lite kultur minsann. Pettsson och Findus "Glömligheter". Oj, jag gillar såna ord, jag gillar Findus också vilken söt liten katt han är. Inte som våran som igår "stal" 4 kallpotatisar från diskbänken och glufsade lite så där lagom på. Jag undrar hur han skulle se ut i randiga hängselbrallor och liten grön mössa, skulle han också börja prata då? Då skulle han kunna varna, "se upp det ligger en kallpära under bordet" innan man hann sätta foten på den och mosa in den i mattan liksom. Nu är det godnatt igen.
Annars har det varit en lugn dag i paradiset. Efter en tolvtimmars lång natt vaknade jag av en blöt puss mitt på näsan, av min största beundrare i familjen, Wille 10 år flat coated retriver (det var hunden alltså), han hade inte borstat tänderna före pussandet. Jag tänkte vända mig mot mannen istället men snabb som blixten, han är ju det ibland, hade han studsat ur sängen och intagit martyrrollen. "Ska du gå ut med hunden eller måste jag" frågar han. Jag svarar, jag gör det. Nä, nä han måste gå ut NU,så jag gör det, är martyrsvaret. Alltså jag hade hellre tagit puss från maken och skäll från hunden så där kvart över åtta på morgonen. Japp, räkna 12 timmar bakåt på den. Det kanske inte är så konstigt att man inte är så populär.
Lite senare på dagen blev det bio med barnen, lite kultur minsann. Pettsson och Findus "Glömligheter". Oj, jag gillar såna ord, jag gillar Findus också vilken söt liten katt han är. Inte som våran som igår "stal" 4 kallpotatisar från diskbänken och glufsade lite så där lagom på. Jag undrar hur han skulle se ut i randiga hängselbrallor och liten grön mössa, skulle han också börja prata då? Då skulle han kunna varna, "se upp det ligger en kallpära under bordet" innan man hann sätta foten på den och mosa in den i mattan liksom. Nu är det godnatt igen.
lördag 14 mars 2009
Ekonomi
En gång, det börjar vara ganska länge sen nu, sa en ekonom till mig: "Allt handlar om ekonomi, ALLT kretsar kring ekonomi. Ekonomi är liksom centrumet, kärnan, det måste du förstå och acceptera". Jag minns än hur skrämmande och otrevligt jag tyckte det uttalandet var.
Att ekonomi skulle vara centrum - hur cynisk är vår värld då? Om allt handlar om ekonomi hur kallt och opersonligt är det då? Om jag dessutom skulle vara tvungen att förstå och acceptera det vem skulle jag bli då? HUR skulle jag kunna förstå och tänka så?
Ekonomen försökte liksom bättra på det och fortsätta att ekonomi inte är detsamma som pengar, även om det hör ihop. Jag fattade inte hur det skulle göra hans uttalande mindre otäckt. Då handskades jag nog med det hela genom att helt enkelt tänka "ja, ja han är ekonom och ser världen utifrån den synvinkeln och jag är något annat och ser det på ett annat sätt". Begrepp som humanist, eller mumbojumbare hade jag inte hört ännu.
Igår lyssnade jag på en föreläsare som uppmanade oss att se pengar som våra bästa vänner, som familjemedlemmar. Hmmmm jag väljer mina vänner omsorgsfullt, ja familjen också, skulle pengar platsa där? Jag gillar pengar och har alltid gillat pengar. När jag var liten samlade jag på dem, sorterade dem i högar och såg kassaskrinet sakta fyllas. Men jag fick aldrig ihop det med vad de kunde förvandlas till, vad jag kunde köpa för dem. Jag ville ha dem där i mitt skrin på samma sätt som jag i en skokartong samlade fina stenar. Idag har jag lärt mig handla och tycka om det, visst vore det härligt att ha pengar, massor med pengar.
Nu förstår jag inte vad pengar gör med vissa människor, de som gör vad som helst för pengar, som blir hänsynslösa, egoistiska och giriga i sin jakt på mer. Så skulle aldrig mina vänner göra. Ja, ja det där var väl en ordentlig klyscha men det blev en kul vändning av det, tyckte jag.
En annan sak jag inte förstår är hur mycket mer energi och ork tankar på ekonomi och pengar tar av mig än t ex tankar på hur motivera en grupp deltagare, hur vi ska bygga om hemma, eller t o m vad vi ska ha till middag tar. Är det för att jag är "något annat", korkad, kvinna eller något annat???
Att ekonomi skulle vara centrum - hur cynisk är vår värld då? Om allt handlar om ekonomi hur kallt och opersonligt är det då? Om jag dessutom skulle vara tvungen att förstå och acceptera det vem skulle jag bli då? HUR skulle jag kunna förstå och tänka så?
Ekonomen försökte liksom bättra på det och fortsätta att ekonomi inte är detsamma som pengar, även om det hör ihop. Jag fattade inte hur det skulle göra hans uttalande mindre otäckt. Då handskades jag nog med det hela genom att helt enkelt tänka "ja, ja han är ekonom och ser världen utifrån den synvinkeln och jag är något annat och ser det på ett annat sätt". Begrepp som humanist, eller mumbojumbare hade jag inte hört ännu.
Igår lyssnade jag på en föreläsare som uppmanade oss att se pengar som våra bästa vänner, som familjemedlemmar. Hmmmm jag väljer mina vänner omsorgsfullt, ja familjen också, skulle pengar platsa där? Jag gillar pengar och har alltid gillat pengar. När jag var liten samlade jag på dem, sorterade dem i högar och såg kassaskrinet sakta fyllas. Men jag fick aldrig ihop det med vad de kunde förvandlas till, vad jag kunde köpa för dem. Jag ville ha dem där i mitt skrin på samma sätt som jag i en skokartong samlade fina stenar. Idag har jag lärt mig handla och tycka om det, visst vore det härligt att ha pengar, massor med pengar.
Nu förstår jag inte vad pengar gör med vissa människor, de som gör vad som helst för pengar, som blir hänsynslösa, egoistiska och giriga i sin jakt på mer. Så skulle aldrig mina vänner göra. Ja, ja det där var väl en ordentlig klyscha men det blev en kul vändning av det, tyckte jag.
En annan sak jag inte förstår är hur mycket mer energi och ork tankar på ekonomi och pengar tar av mig än t ex tankar på hur motivera en grupp deltagare, hur vi ska bygga om hemma, eller t o m vad vi ska ha till middag tar. Är det för att jag är "något annat", korkad, kvinna eller något annat???
torsdag 12 mars 2009
Frånvaro meddelande
Jag är på kurs torsdag och fredag, vilket kommer att innebära att det inte blir något inlägg förrän tidigast fredagkväll. Förhoppningsvis är jag så full av funderingar att det blir lååånga, mååånga inlägg under helgen. Må så gott!
tisdag 10 mars 2009
Tid och slöseri
Tid känns som ett centralt begrepp idag, tid används som mätinstrument, betalningsmedel, ram, argument och inte minst undanflykt. "Jag har inte tid, jag har inte tid, jag har inte tid eller den klassiska jag har inte TIIIID!!
Hur ska jag hinna, jag hinner inte, om jag hade tid osv osv. Tänk om man hade ett timglas som man kan öppna och fylla på med mer sand i perioder när man behöver. Det hade varit bra.
Egentligen är det konstigt att vi "har så ont om tid", jag menar vi har ju alla möjliga hjälpmedel för att korta tiden saker och ting tar. Tänkte på det häromdagen när jag kunde skicka ett mail på kvällen som skulle åtgärdas dagen efter för att vara klart att genomföra på eftermiddagen. TÄNK om det hade varit på 80 talet, det är inte längre sen faktiskt, när man skickade sånt per brev och det tog som snabbast 2 dagar innan man hade det hos sig. Hur gjorde vi då?
Hur förhåller vi oss till varandras tider är en annan fundering som dyker upp. Hur noga är vi när vi planerar, bokar, avbokar, glömmer möten och tider. Hur tänker vi när vi är försenade, måste ha telefonen på, ska bara innan osv. Hur förklarar, försvarar man det för sig själv. Hur är det med överseendet med varandra?
Hur mycket TID går det till att planera, boka, avboka, boka om, passa ihop? Tänk om vi kunde samla ihop alla de där tidstjuvarna och ta tillbaka tiden, stoppa ner det i det där timglaset och använda till nåt tidseffektiv som tex blogga. Eller... skriva en kommentar kanske.
Hur ska jag hinna, jag hinner inte, om jag hade tid osv osv. Tänk om man hade ett timglas som man kan öppna och fylla på med mer sand i perioder när man behöver. Det hade varit bra.
Egentligen är det konstigt att vi "har så ont om tid", jag menar vi har ju alla möjliga hjälpmedel för att korta tiden saker och ting tar. Tänkte på det häromdagen när jag kunde skicka ett mail på kvällen som skulle åtgärdas dagen efter för att vara klart att genomföra på eftermiddagen. TÄNK om det hade varit på 80 talet, det är inte längre sen faktiskt, när man skickade sånt per brev och det tog som snabbast 2 dagar innan man hade det hos sig. Hur gjorde vi då?
Hur förhåller vi oss till varandras tider är en annan fundering som dyker upp. Hur noga är vi när vi planerar, bokar, avbokar, glömmer möten och tider. Hur tänker vi när vi är försenade, måste ha telefonen på, ska bara innan osv. Hur förklarar, försvarar man det för sig själv. Hur är det med överseendet med varandra?
Hur mycket TID går det till att planera, boka, avboka, boka om, passa ihop? Tänk om vi kunde samla ihop alla de där tidstjuvarna och ta tillbaka tiden, stoppa ner det i det där timglaset och använda till nåt tidseffektiv som tex blogga. Eller... skriva en kommentar kanske.
måndag 9 mars 2009
Ibland går det lätt
Imorse vaknade jag med känslan av att ha viktiga saker att uträtta och någon av dem gav mig lite obehagskänslor i magen. Jag visste vad det var, skatteverket och momseländesansökan. Ofta är min strategi när jag ska göra obehagliga saker antingen att undvika dem om det inte är alldeles nödvändigt att de görs. Eller göra dem omedelbart, pronto om de är nödvändiga att göra. Idag kunde jag inte använda någon av strategierna, så oron byggdes upp och flyktbeteendet började göra sig påmint. "Jag kanske lägger ner det här, nu på en gång innan jag slösat en massa energi i onödan". Nä, nä stopp där. Jag tar itu med det direkt jag får ett tillfälle, jag tar tjuren vid hornen och ringer min handläggare. Hon som kan säga nej, stopp, absolut inte om hon finner det lämpligt. Hon som i fredags stod emot min lååååånga få att tala tystnad, som höll benhårt emot mina försök att få hjälp. Hon som med några enkla fingervisningar fick mig att ägna helgen, nåväl delar av den, åt att läsa på om moms. Henne ringer jag och när jag presenterar mig får hon något mjukare i rösten, det låter som hon tycker synd om mig. När jag säger att nu vet jag lite mer och undrar om hon behöver mina uppgifter på papper, svarar hon nädå, jag kan ta det här via telefon!! När hon fått uppgifterna säger hon jamen dåså då är det är klart och du får papperen hem med posten om några dar!!
Jag har inte bara en handläggare på Skatteverket - jag har en vän. Tack och bock.
Jag har inte bara en handläggare på Skatteverket - jag har en vän. Tack och bock.
söndag 8 mars 2009
Smitta
Det här blir ett inlägg om otrevligheter, så varning alla känsliga läsare.
Det finns ingenting så smittsamt som magsjuka. Det räcker med att man pratar i telefon med någon som drabbats så börjar man må illa. Inkubationstiden är 72 timmar! Inte efter telefonsamtalet utan om man träffar någon, det är bäst att jag är tydlig nu så ingen missförstår. 72 timmar, det innebär att man måste oroa sig i tre dygn innan man kan blåsa faran över, träffar man på nån fler som är sjuk blir det 3 dygn till. Så om någon i vår familj på fyra personer insjuknar på en lördag så skulle det i praktiken kunna innebära att faran är över torsdag två veckor framåt, alltså 12 dygn senare, 3 dygn per person. På tolv dygn har jag massor inplanerat som jag måste oroa mig för hur jag ska ändra, ställa in eller flytta. Är det inte så att jag smittas av magsjukebacillen så oroar jag mig sjuk, eftersom min mage är lite stresskänslig.
Med småbarn i huset, som då och då drabbas, är klorin ett hett tips. Inte att dricka utan att torka och tvätta med. Torka toaletter, vattenkranar och dörrhandtag och tvätta händerna med. Bra handkräm behövs också för klorin är inte avsett som handtvål. Det finns ju också handsprit på apotektet som är mer användarvänligt. Vitpepparkorn är en annan huskur som hjälper, åtminstone om man tror på det. Doseringen är jag inte helt säker på men minst 5 st 2 ggr/ dag, upp till 10 st 3 ggr/ dag fungerar också. Däremot en handfull är inte att rekommendera, då blir det magont i alla fall.
Den här gången var det inte barnen, utan mannens bullrande mage som väckte mig mitt i natten. Än så länge har vi andra klarat oss, men som sagt 72 timmar gånger 3..... Och känner jag efter så har jag nog lite ont i magen, jag mår lite illa tror jag, kanske har jag ont i huvet också ......
Det finns ingenting så smittsamt som magsjuka. Det räcker med att man pratar i telefon med någon som drabbats så börjar man må illa. Inkubationstiden är 72 timmar! Inte efter telefonsamtalet utan om man träffar någon, det är bäst att jag är tydlig nu så ingen missförstår. 72 timmar, det innebär att man måste oroa sig i tre dygn innan man kan blåsa faran över, träffar man på nån fler som är sjuk blir det 3 dygn till. Så om någon i vår familj på fyra personer insjuknar på en lördag så skulle det i praktiken kunna innebära att faran är över torsdag två veckor framåt, alltså 12 dygn senare, 3 dygn per person. På tolv dygn har jag massor inplanerat som jag måste oroa mig för hur jag ska ändra, ställa in eller flytta. Är det inte så att jag smittas av magsjukebacillen så oroar jag mig sjuk, eftersom min mage är lite stresskänslig.
Med småbarn i huset, som då och då drabbas, är klorin ett hett tips. Inte att dricka utan att torka och tvätta med. Torka toaletter, vattenkranar och dörrhandtag och tvätta händerna med. Bra handkräm behövs också för klorin är inte avsett som handtvål. Det finns ju också handsprit på apotektet som är mer användarvänligt. Vitpepparkorn är en annan huskur som hjälper, åtminstone om man tror på det. Doseringen är jag inte helt säker på men minst 5 st 2 ggr/ dag, upp till 10 st 3 ggr/ dag fungerar också. Däremot en handfull är inte att rekommendera, då blir det magont i alla fall.
Den här gången var det inte barnen, utan mannens bullrande mage som väckte mig mitt i natten. Än så länge har vi andra klarat oss, men som sagt 72 timmar gånger 3..... Och känner jag efter så har jag nog lite ont i magen, jag mår lite illa tror jag, kanske har jag ont i huvet också ......
lördag 7 mars 2009
Ordning igen
Nu har sonen återvänt, hemma igen och ordningen är återställd. Både han och dottern sitter här i soffan bredvid mig, smaskande på sitt lördagsgodis och kollar Bolli. Åh, vad skönt - låt dem aldrig bli äldre än så här, låt dem aldrig vara längre bort än en armlängd.
Egentligen är jag ingen ankmamma, mer en vallhund. Jag vill ha alla runt omkring mig, ha koll på dem. På kvällen ska barnen ligga i sina sängar, mannen i sin ( eller min), katten och hunden ska vara inne - då känns det lugnt och tryggt, då får jag ro och kan sova gott.
Jag är kluven inför det här med att barnen är så trygga och obrydda. De funderar inte särskilt om någon av oss vuxna åker bort, de vill gärna och helt utan bekymmer sova borta. Det är som om de inte behöver sin mamma alls, som att andras mammor duger lika bra - det är mitt lilla ego som behöver matas, klappas och omhuldas. Men det KLART att det är suveränt att de är så, vad mycket kul de får göra och kan göra eftersom det fungerar. Och tänker man efter har vi kanske haft ett finger med i spelet för att skapa tryggheten också, eller kommer sånt av sig självt, helt automatiskt?
Men nu är de hemma, allihop, och det känns fint.
Egentligen är jag ingen ankmamma, mer en vallhund. Jag vill ha alla runt omkring mig, ha koll på dem. På kvällen ska barnen ligga i sina sängar, mannen i sin ( eller min), katten och hunden ska vara inne - då känns det lugnt och tryggt, då får jag ro och kan sova gott.
Jag är kluven inför det här med att barnen är så trygga och obrydda. De funderar inte särskilt om någon av oss vuxna åker bort, de vill gärna och helt utan bekymmer sova borta. Det är som om de inte behöver sin mamma alls, som att andras mammor duger lika bra - det är mitt lilla ego som behöver matas, klappas och omhuldas. Men det KLART att det är suveränt att de är så, vad mycket kul de får göra och kan göra eftersom det fungerar. Och tänker man efter har vi kanske haft ett finger med i spelet för att skapa tryggheten också, eller kommer sånt av sig självt, helt automatiskt?
Men nu är de hemma, allihop, och det känns fint.
Energidränage
Igår fick jag brev från skatteverket. Jag tog ett djupt andetag och tänkte ”å så spännande att se vad de skriver, det är nog något jag ska lära mig”. Jag försöker verkligen hålla modet upp och hitta rätt sinnesstämning. Skatteverket undrade hur jag skulle göra med momsen. Tja… tänkte jag, det trodde jag ni hade koll på och kunde tala om för mig, men nä nä Skatteverket skriver brev till mig och frågar om moms och såna saker, coolt eller krångligt? I går satt jag hela eftermiddagen och försökte ta reda på hur jag vill göra, kan göra och får göra. I går kväll kände jag mig som en stor idiot och lite(mycket) ledsen. Så tom på energi att jag inte ens lyckades publicera blogg inlägget…
torsdag 5 mars 2009
Flytt
Rapport från det riktiga, viktiga livet. Idag har sonen flyttat hemifrån, bara 7 år gammal . Sen i tisdags har han packat sina saker, ivrigt pladdrande om sin färd. Det har ringts till hans nya familj och planer har gjorts om allt de ska göra, långt där borta. Om hur stort det nya huset är, hur mycket snö och fin skridskois det finns där. Min finurlige kille funderar på ”om de klär upp sig till melodifestivalen för i så fall måste han ta kavajen med sig”.
Här sitter den ratade mamman och undrar ”hur blev det så här, vad har jag gjort för fel”? Det är inte bara jag som är ratad, hela vår tillvaro, vårt hem till och med pappan är ratade, bortvalda. ”Vad har vi gjort för fel”? Andra säger att det är bra med trygga barn, att det är en rikedom för dem att testa saker och göra nytt. Men hallå, hur mycket måste en mamma ta??
_________________________________________________________
OK, han ska sova över hos en kompis. 2 nätter. 7 mil hemifrån. Nu är det bäst att få perspektiv på det hela. Men han packade en hel resväska…
En fundering kring roller, mottagare, givare, behövare.... jag vet inte riktigt vad jag ska kalla det.Hur som helst en fundering kring att jag är den som längtar, den som vill ha, den som ber. När jag tänker tillbaka på när jag var liten upplever jag att var det jag som längtade efter mamma och pappa, som bad om att få vara med dem, bli kramad av dem. Jag som ville att de skulle läsa sagor, sova hos mig, lyssna på mig. Nu när jag har egna barn är det fortfarande jag som längtar efter dem, ber att få krama dem, läsa saga för dem. Ankmamman som vill ha dem nära, hemma och helst i ett glasskåp på väggen så inget händer. Så hade jag nog inte trott att det skulle bli.
Men här sitter jag med min goa dotter som läser över axeln och säger ”men lilla mamma, nog kan jag krama dig om du vill”. Det är tur man har två! Och såååå fina.
Här sitter den ratade mamman och undrar ”hur blev det så här, vad har jag gjort för fel”? Det är inte bara jag som är ratad, hela vår tillvaro, vårt hem till och med pappan är ratade, bortvalda. ”Vad har vi gjort för fel”? Andra säger att det är bra med trygga barn, att det är en rikedom för dem att testa saker och göra nytt. Men hallå, hur mycket måste en mamma ta??
_________________________________________________________
OK, han ska sova över hos en kompis. 2 nätter. 7 mil hemifrån. Nu är det bäst att få perspektiv på det hela. Men han packade en hel resväska…
En fundering kring roller, mottagare, givare, behövare.... jag vet inte riktigt vad jag ska kalla det.Hur som helst en fundering kring att jag är den som längtar, den som vill ha, den som ber. När jag tänker tillbaka på när jag var liten upplever jag att var det jag som längtade efter mamma och pappa, som bad om att få vara med dem, bli kramad av dem. Jag som ville att de skulle läsa sagor, sova hos mig, lyssna på mig. Nu när jag har egna barn är det fortfarande jag som längtar efter dem, ber att få krama dem, läsa saga för dem. Ankmamman som vill ha dem nära, hemma och helst i ett glasskåp på väggen så inget händer. Så hade jag nog inte trott att det skulle bli.
Men här sitter jag med min goa dotter som läser över axeln och säger ”men lilla mamma, nog kan jag krama dig om du vill”. Det är tur man har två! Och såååå fina.
onsdag 4 mars 2009
Marknad
Undersöka marknaden är viktigt när man ska starta företag. Vilka konkurrenter finns det, hur ser köparen ut, vilka vanor har de. Hot och möjligheter i omgivningen, hur ser framtiden ut osv.
Det här är svårt tycker jag. Dels för att jag är ovan vid tänket, det är något jag behöver lära mig. Men det största motståndet är nog att det är så svårt att behålla min optimistiska och hoppfulla linje när jag börjar undersöka. Mindervärdeskomplexet gör sig påmint när jag googlar runt på den ena fina hemsidan efter den andra. Framtiden, vem klarar av att tro på den när man läser en tidningsframsida?
VAD ska jag tillföra i den här världen? Det räcker inte med att säga "jag vill också va me och leka", man måste ju ha nåra grejer att erbjuda i leken också.
Det är lite moment 22 i mitt huve nu. Är det en fördel att det finns ett utbud av det jag tänker mig ha, eller åtminstone liknande utbud eller nackdel att det finns så MÅNGA? Skulle det varit ett bättre läge att ha nåt alldeles unikt som ingen vet vad det är än mindre att de behöver det?
Nä, nu är det dags för coachingsamtal för att hitta drivet igen. Imorrn är det en dag i mitt vanliga liv.
Det här är svårt tycker jag. Dels för att jag är ovan vid tänket, det är något jag behöver lära mig. Men det största motståndet är nog att det är så svårt att behålla min optimistiska och hoppfulla linje när jag börjar undersöka. Mindervärdeskomplexet gör sig påmint när jag googlar runt på den ena fina hemsidan efter den andra. Framtiden, vem klarar av att tro på den när man läser en tidningsframsida?
VAD ska jag tillföra i den här världen? Det räcker inte med att säga "jag vill också va me och leka", man måste ju ha nåra grejer att erbjuda i leken också.
Det är lite moment 22 i mitt huve nu. Är det en fördel att det finns ett utbud av det jag tänker mig ha, eller åtminstone liknande utbud eller nackdel att det finns så MÅNGA? Skulle det varit ett bättre läge att ha nåt alldeles unikt som ingen vet vad det är än mindre att de behöver det?
Nä, nu är det dags för coachingsamtal för att hitta drivet igen. Imorrn är det en dag i mitt vanliga liv.
tisdag 3 mars 2009
Nästa dag
Lite mer verklighet idag då, är det så här det ska va?
Jag har ju sagt att jag ska lära mig det här, testa om det kan fungera. Jag behöver inte kunna nu – det börjar funka som mantra faktiskt. Ett sätt att lära sig är att göra fel, kanske inte det roligaste men ett sätt i alla fall. Så idag har jag gjort fel… faktiskt flera stycken, det kanske är lika bra att göra bort dem på en gång. Eller vad tror du, kan man göra om dem om och om igen?
Dagen inleddes med friskvård för personal tillika chef i mitt företag, ”det är viktigt att man fyller på så att man håller”. Akupunktur, effektiv behandling men den tar tid och idag tog det extra tid tyckte jag och istället för lugn och mosig kände jag mig stressad och mosig. No good. Min akupunktör är för övrigt fantastisk, hon talar om för mig hur jag mår genom att ta pulsen och titta på tungan. Sen sticker hon ett tiotal nålar i mig, varav fyra rakt in i magen, stoppar om mig och så sover jag som en stock några timmar. Det hjälper, mycket bättre än en massa mediciner jag testat i flera år.
Därefter jobbade jag lite på mitt riktiga jobb också. Planerade eftermiddagen för affärsplansskrivande hemma. Så kl 13 efter att ha instruerat två pass tänker jag, smart som en nobelpristagare, jag struntar i lunchen, jag äter hemma då hinner jag mer. Smart!
På vägen ringer dottern och frågar med liten röst, ”maaammmaaa, jag undrar om du kan hämta mig tidigare idag, jag skulle så gärna komma hem tidigare nån dag”.
Ja, gumman säger jag, fortfarande på nobelnivå, jag kommer och hämtar dig om en stund. Jag ramlar i fallgropen, ”det funkar att ha barnen hemma de kan pyssla med sitt och jag jobba på med mitt”.
Väl framme på fritids vill dottern hem men sonen är inte klar på långa vägar, så för att undvika världskrig 3 stannar vi en stund. Sen letar vi nallar som sprungit bort, sockar som hoppat av fötterna och handskar på vift. ”I mitt företag ska vi ha en lugn och samlad framtoning, känslan ska vara att vi har gott om tid” far det genom huvet mitt. Jag vet inte vad det är som pågår där inne idag, helt genialiskt känns det kanske inte.
14.30 sätter jag mig med en filtallrik framför datorn för att hugga tag i affärsplanen. Barnen står i köket med varsin kniv och gör fruktsallad, ja det var det här med huvet igen, men vadå de är ju snart 8 år. Tio minuter senare får jag skällning för att jag ”ALLTIIIIID ska sitta vid datorn”, 20 mammamammamammamammmmaaaaaaa senare brinner det i mitt huvud och kniper i magen.
Jag skriver på affärsplanen, vision och kultur. I mitt företag ska vi leva som vi lär, det sa jag ju redan i morse. Balans i livet, utrymme för både arbete, familj och jag. Himlarns här sitter flosklernas mästare!
Till sist försöker jag göra budget det sista jag gör ikväll, när jag är trött, slut i huvet och lite små irriterad. Kurs 1A, gör saker som är svårast när du är som piggast! Nä det här var inte min bästa dag, men å andra sidan har jag lärt mig en hel del. De strategiska besluten är en svag länk i företaget, än så länge!
För att reparera min något irriterade ton mot barnen tänker jag ta mig tid och läsa en lång godnattsaga. Men efter en sida i boken utbrister sötnosdottern ”mamma om du får läsa ett kapitel så kan vi väl få läsa själva sen? Jag har världens spändigaste bok på gång”. Som sagt de är snart 8 år och nästan vuxna. Förövrigt inga missöden med kniven.
Jag har ju sagt att jag ska lära mig det här, testa om det kan fungera. Jag behöver inte kunna nu – det börjar funka som mantra faktiskt. Ett sätt att lära sig är att göra fel, kanske inte det roligaste men ett sätt i alla fall. Så idag har jag gjort fel… faktiskt flera stycken, det kanske är lika bra att göra bort dem på en gång. Eller vad tror du, kan man göra om dem om och om igen?
Dagen inleddes med friskvård för personal tillika chef i mitt företag, ”det är viktigt att man fyller på så att man håller”. Akupunktur, effektiv behandling men den tar tid och idag tog det extra tid tyckte jag och istället för lugn och mosig kände jag mig stressad och mosig. No good. Min akupunktör är för övrigt fantastisk, hon talar om för mig hur jag mår genom att ta pulsen och titta på tungan. Sen sticker hon ett tiotal nålar i mig, varav fyra rakt in i magen, stoppar om mig och så sover jag som en stock några timmar. Det hjälper, mycket bättre än en massa mediciner jag testat i flera år.
Därefter jobbade jag lite på mitt riktiga jobb också. Planerade eftermiddagen för affärsplansskrivande hemma. Så kl 13 efter att ha instruerat två pass tänker jag, smart som en nobelpristagare, jag struntar i lunchen, jag äter hemma då hinner jag mer. Smart!
På vägen ringer dottern och frågar med liten röst, ”maaammmaaa, jag undrar om du kan hämta mig tidigare idag, jag skulle så gärna komma hem tidigare nån dag”.
Ja, gumman säger jag, fortfarande på nobelnivå, jag kommer och hämtar dig om en stund. Jag ramlar i fallgropen, ”det funkar att ha barnen hemma de kan pyssla med sitt och jag jobba på med mitt”.
Väl framme på fritids vill dottern hem men sonen är inte klar på långa vägar, så för att undvika världskrig 3 stannar vi en stund. Sen letar vi nallar som sprungit bort, sockar som hoppat av fötterna och handskar på vift. ”I mitt företag ska vi ha en lugn och samlad framtoning, känslan ska vara att vi har gott om tid” far det genom huvet mitt. Jag vet inte vad det är som pågår där inne idag, helt genialiskt känns det kanske inte.
14.30 sätter jag mig med en filtallrik framför datorn för att hugga tag i affärsplanen. Barnen står i köket med varsin kniv och gör fruktsallad, ja det var det här med huvet igen, men vadå de är ju snart 8 år. Tio minuter senare får jag skällning för att jag ”ALLTIIIIID ska sitta vid datorn”, 20 mammamammamammamammmmaaaaaaa senare brinner det i mitt huvud och kniper i magen.
Jag skriver på affärsplanen, vision och kultur. I mitt företag ska vi leva som vi lär, det sa jag ju redan i morse. Balans i livet, utrymme för både arbete, familj och jag. Himlarns här sitter flosklernas mästare!
Till sist försöker jag göra budget det sista jag gör ikväll, när jag är trött, slut i huvet och lite små irriterad. Kurs 1A, gör saker som är svårast när du är som piggast! Nä det här var inte min bästa dag, men å andra sidan har jag lärt mig en hel del. De strategiska besluten är en svag länk i företaget, än så länge!
För att reparera min något irriterade ton mot barnen tänker jag ta mig tid och läsa en lång godnattsaga. Men efter en sida i boken utbrister sötnosdottern ”mamma om du får läsa ett kapitel så kan vi väl få läsa själva sen? Jag har världens spändigaste bok på gång”. Som sagt de är snart 8 år och nästan vuxna. Förövrigt inga missöden med kniven.
måndag 2 mars 2009
Dag 1
Första dagen i min nya tillvaro, från och med idag har jag minskat mina inkomster till hälften och ökat arbetsinsatsen till det dubbla. Är man klok nån stans i huvet? Beskriver man det bara så här så är svaret definitivt NEJ inte klok nån stans alls. Men så var det ju det här med sanning och flera sätt att se på saker och ting. Jag kommer på flera sätt att vränga det här på så att det låter både klokt, vettigt och till och med riktigt smart. Men å andra sidan vet jag inte vem/vilka jag försöker lura. Kanske mig själv mest. MEN det bästa med det här är att jag bestämt mig för att jag behöver inte veta förrän tidigast i höst, det är bra!
Idag har det inte märkts någon skillnad heller, idag har varit sig lik, som de flesta andra dagar. Det beror väl på att inga stora förändringar inträtt ännu, att jag idag gjorde precis som jag har har gjort de senaste åren. För att det ska märkas nån skillnad måste det vara nån skillnad, eller hur? Imorgon smyger jag igång det hela lite mer, gör något annorlunda så det blir nån skillnad. Blir det skillnad blir det kanske också mer verkligt, för just nu känns det som nån slags låssaslek - min nya tillvaro. Det är ju i och för sig också vad jag sagt åt mig själv för att våga, jag ska prova, testa och leka. Jag behöver inte veta, kunna nu och det behöver inte vara allvarligt.
Idag har det inte märkts någon skillnad heller, idag har varit sig lik, som de flesta andra dagar. Det beror väl på att inga stora förändringar inträtt ännu, att jag idag gjorde precis som jag har har gjort de senaste åren. För att det ska märkas nån skillnad måste det vara nån skillnad, eller hur? Imorgon smyger jag igång det hela lite mer, gör något annorlunda så det blir nån skillnad. Blir det skillnad blir det kanske också mer verkligt, för just nu känns det som nån slags låssaslek - min nya tillvaro. Det är ju i och för sig också vad jag sagt åt mig själv för att våga, jag ska prova, testa och leka. Jag behöver inte veta, kunna nu och det behöver inte vara allvarligt.
söndag 1 mars 2009
Verklighet
Jag har varit inne på vad som är sant och verkligt, om att ha flera sidor av saker osv, nu är jag där igen. Häromdagen hörde jag en liten del av radions ”Spanarna” som pratade om det här med reality serier och hyss och upptåg i verkligheten. Det är ju ett ganska nytt och egentligen märkligt fenomen, att man sätter ihop riktiga människor i ett sammanhang, ger några förutsättningar och sen filmar vad som händer. Om det inte händer tillräckligt mycket uppseendeväckande eller tittarlockande så förändrar man förutsättningarna eller tillsätter någon ”katalysator”, t ex sprit, en ej omtyckt person eller ändringar i röstningssystem. Då händer det saker, folk blir upprörda, fulla, gråter och skriker och tittarsiffrorna skjuter i höjden.
När det gäller TV program har vi ju ett val, det finns en avknapp. Men vad jag förstår så börjar det här fenomenet sprida sig ut från TV;n, ja alltså inte bokstavligt välla ut genom rutan utan mer bildligt ta sig ut i världen. Människor testar omvärlden, iscensätter och iakttar för att få en story, filmsnutt eller ett gott skratt. Lite dolda kameran, lite telefonterror ala Kalle Sändare eller Hassan, men inte lika oskyldigt. (Det där var för jättelängesen man tjuvringde och gjorde radioprogram och skivor av det) När sånt här händer har man ju ingen chans att värja sig eller slå av, då är man redan indragen.
Häromkvällen var jag på en tillställning där tankar kring det här tickade igång. Då jag kände mig som om jag deltog i ett slags verklighetsexperiment eller försök. Där man inte riktigt vet vad som är verkligt eller något annat. Det är som när man ska räkna möjligheter med flera variabler, det blir fort oändligt. Jag vill poängtera att jag inte är för eller emot, inte kritisk utan bara funderar. En mycket karismatisk och underhållande kvinna berättar om hur hon har skrivit en bok om att skriva en bok och att hon nu är ute och föreläser om hur det är att föreläsa om den här boken. Är det genialiskt eller knäppt, är det roligt eller absurt? Jag blir fascinerad, både av hennes framtoning, orädda rädsla och energi och av ämnet. Jag blir fundersam och lite förvirrad över fenomen i vår värld, kan det va så här? Dessutom blir jag nyfiken och nu ligger boken som handlar om att skriva en bok här och väntar på att bli läst. Kan det vara spännande och intressant? Jag tror det för jag har svårt att hålla fingrarna från den, jag vill läsa nu!
När det gäller TV program har vi ju ett val, det finns en avknapp. Men vad jag förstår så börjar det här fenomenet sprida sig ut från TV;n, ja alltså inte bokstavligt välla ut genom rutan utan mer bildligt ta sig ut i världen. Människor testar omvärlden, iscensätter och iakttar för att få en story, filmsnutt eller ett gott skratt. Lite dolda kameran, lite telefonterror ala Kalle Sändare eller Hassan, men inte lika oskyldigt. (Det där var för jättelängesen man tjuvringde och gjorde radioprogram och skivor av det) När sånt här händer har man ju ingen chans att värja sig eller slå av, då är man redan indragen.
Häromkvällen var jag på en tillställning där tankar kring det här tickade igång. Då jag kände mig som om jag deltog i ett slags verklighetsexperiment eller försök. Där man inte riktigt vet vad som är verkligt eller något annat. Det är som när man ska räkna möjligheter med flera variabler, det blir fort oändligt. Jag vill poängtera att jag inte är för eller emot, inte kritisk utan bara funderar. En mycket karismatisk och underhållande kvinna berättar om hur hon har skrivit en bok om att skriva en bok och att hon nu är ute och föreläser om hur det är att föreläsa om den här boken. Är det genialiskt eller knäppt, är det roligt eller absurt? Jag blir fascinerad, både av hennes framtoning, orädda rädsla och energi och av ämnet. Jag blir fundersam och lite förvirrad över fenomen i vår värld, kan det va så här? Dessutom blir jag nyfiken och nu ligger boken som handlar om att skriva en bok här och väntar på att bli läst. Kan det vara spännande och intressant? Jag tror det för jag har svårt att hålla fingrarna från den, jag vill läsa nu!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
