Egoist

I veckan har det handlat mycket om föreläsningar, jag har både varit på föreläsning och föreläst själv. Jag har haft förmånen att få träffa flera härliga gäng och dela tankar och funderingar med. Dessa möten ger alltid nya infallsvinklar, idéer och funderingar, ja kanske inte så nya men i alla fall.

Hur egoistisk får man vara, är en fråga som dykt upp i veckan. Vad betyder egoistisk? Det verkar som att vissa tycker det är det värsta man kan vara, fult, otäckt och riktigt dåligt. För andra är det mer något slags uppror, protest och j-lar anamma. Det finns nog de som använder ”inte vara egoist” eller rädslan för att vara egoistisk som ett försvar eller hinder från att ta tag i vissa bitar i sitt liv. Man tar inte hand om sig själv för att man inte vill vara egoistisk. Hur egoistiskt är det, undrar jag? Är det verkligen något storsint och osjälviskt i att hela tiden ”ge till alla andra, ta hand om andra så att det aldrig blir någon tid över för mig själv”. Kan man ge hela tiden utan att fylla på sig själv?

Min underbara kloka dotter frågade allvarligt häromdagen: ”mamma vem skulle du rädda först om det händer något”?

Åh nej, ska jag behöva välja nu också, flög genom mitt huvud och svarade något om att jag skulle se till att rädda båda barnen.
Följdfrågan blev, men du själv då skulle du inte rädda dig själv, mamma?

Nej, älskade vän, det är viktigare att rädda er, var supermorsesvaret. Varpå dottern blev mer allvarlig och bekymrad och sa, mamma du måste rädda dig, annars tycker du inte du är värdefull och då är du kanske inte rädd om dig och då kan det hända olyckor.

Va!! Så ung och så klok. Kan man ens tänka i såna banor när man är 7 år och dessutom uttrycka dem?. Och som U så upplyftande säger ”inget har de att brås på heller”. Det var väl i och för sig riktat till pappan…