Jag har ett ankare i mitt liv. Stor, stark, stabil och fast förankrad. Klar, tydlig, rak och enkel. Nån att klamra sig fast vid, luta sig mot och söka stöd hos. Nån som kan hålla mig uppe och inte minst orka med mig. Jag har en som jag vet var jag har, en att räkna med som aldrig sviker eller viker. En sån som tål törnar, klarar stormar och står ut med skäll och gnäll.
Jag har en som säger "du det fixar sig, vi ordnar det här, vi har varandra". Som talar om att "hur det än går får du komma hem till mig ikväll". Utan honom skulle jag inte vara där jag är idag, jag skulle förmodligen inte varit alls.
Det händer inte ofta, men nån gång ibland så gungar det hos honom och då gungar det hos mig. Det är nästan värre än när det händer bara mig, Men jag försöker vara klok, inte ta över och kan vi inte byta roller så får jag gunga med.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
En sådan kärleksförklaring är det få som får, varken i ord eller skrift, kanske kanske i tanken. Tänk att du också delar med dig av den. Det är speciellt och berörde. Precis som du. Kram Anna GN
SvaraRaderaTack Anna, vad glad jag blir! KramLL
SvaraRaderaNi är en så bra förebild för en som snart ska ge sig in i den gifta snårskogen - jag hoppas att vi har det som ni när vi hunnit tära på varandra i några år till ;) Kram
SvaraRadera