Mera mod

Häromdagen fick jag höra en sån fin historia om en liten modig kille. Tack för den Anna Lafvas.
Den här killen ställde upp på en dansföreställning för en fullsatt teatersalong i närmsta staden. Föreställningen gick utmärkt och efteråt var det nöjda och glada barn, en av dem spände ögonen i sin fröken och frågade ”kan du förklara för mig hur gick det till att jag vågade det här”.

Visst är det ett tänkvärt uttalande, hur vågade jag det här? Det är väl riktigt, riktigt modigt att göra något som man inte ens efteråt har en aning om hur man faktiskt vågade göra? För mig kändes det som ett steg till i tankebanorna kring mod.

Det är lättare att vara modig om man inte är så rädd, å andra sidan ju mindre rädd man är desto mindre mod behövs. För att vara modig måste man först vara rädd, ju mer rädsla desto större mod krävs. Då tänker jag, hur rädd är man när man inte ens efteråt begriper hur man vågade? Jag menar, saker brukar ju kännas enklare efter de är gjorda.

Är det viktigt att vara modig? Vet inte, vad tycker du? Det är eller kan vara utvecklande att göra saker man är rädd för, om man inte knäcks av det förstås. Men ibland är det modigt att säga nej och låta bli att göra saker. Det kanske krävs ännu större mod att säga nej, låta bli att göra något, avstå och hoppa över. Speciellt i dessa tider, i den anda som råder där det tycks finnas en stor rädsla att missa något, inte hänga med eller ta chansen.

Jag har fått kommentaren att det är modigt att blogga, modigt att delge mina tankar. Men är det modigt? Hur var det P skrev, att inte vara rädd är inte modigt utan mer dumdristigt. Så då gäller det att kunna skilja på när man är modig eller bara dumdristig.