Klokhet

Jag har många kloka människor i min närhet. När jag tänker efter inser jag att många av dem är kvinnor, men där finns också några män. Jag inser också att de antingen är "lite äldre" eller mycket yngre, dvs ungefär samålder med mig och uppåt samt barn. Då menar jag min faktiska ålder = antal år på jorden, inte min fysiska som är ca 27 år och inte heller min mentala som då och då tangerar 80 årsstrecket. (vad är sant här egentligen?)

Jag anser mig vara en öppen människa som tar emot andras funderingar och ofta tar andras sanningar som just sanningar. Med andra ord jag är lättpåverkad och imponerad av andra människor och deras åsikter.

Nå allvarligt talat, jag får många kloka tankar och funderingar av människor runt omkring mig. De bidrar till mina funderingar och uppbyggnaden av klokskap så att säga. Men ibland säger dessa kloka människor emot varandra och det är då det blir svårt för en sån som jag. Känner mig som Tomas Di Leva (aldrig trodde jag att jag skulle citera honom) "vem ska man tro på"?

Då inser jag ju det omöjliga i att söka sanningen nån annanstans. Den finns hos mig, kan bara hittas hos mig. Alltså min sanning, det som är sant och riktigt för mig. För det är ju så med sanning, den ser olika ut för olika personer, kan ses från många håll och vinklas på flera sätt. När jag tänker så här blir det lättare, jag får tro på vad jag vill, vem jag vill. Jag kan t o m plocka bitar här och var så det passar mig, så får jag ihop min sanning och förhoppningsvis klokskap.