26 febuari 1988

Det är vintern 1988, något slags snörekord nås i Norrland det året. Jag tror rekordet står sig ganska bra fortfarande. Vi bor i stan och har tagit på oss vicevärdssysslan i hyreshuset där vi bor. Det innebär förutom trappstädning, soputkörning, sandning också snöskottning. Oj, vad vi skotta snö den vintern! Mannen som då var pojkvän, åker till USA på jobbresa, han längtar tydligen mycket och ringer hem. Det här var på den tiden när mobilen inte var ”varmansegendom”, när man inte ringde från hotellen eftersom de la på en ofantlig taxa, det var på den tiden man ringde från telefonautomater och använde sig av collectorcall. Ja, ja det var på stenåldern. Hur som helst ringde han hem för att fråga om jeansstorlekar, jag tror att det var min storlek, men det kan ha varit sin egen han funderade på. Jeans var användbart hemma och billigt i USA. Jag skottade snö och längtade att han skulle komma hem. Husägaren var inte nöjd med skottningen den veckan heller, han var inte nöjd med oss överhuvudtaget. His misstake.

Nåväl, pojkvännen kommer hem från landet i väst, utan jeans men med en dyr flaska champagne, eller bubblande vitt vin kanske det var eftersom det var köpt overthere. På motorvägen i den lilla fina opel kadett vi hade då, frågar han om vi ska förlova oss! Ja, ja JA säger jag. Sen tittar vi i almanackan och hittar ”nästa helg”, 26 februari. Snabba ryck, jag kanske tänkte att här är det bäst att smida innan han hinner ångra sig.

Lördag 26 februari 1988 kommer och vi fixar god middag, vad minns jag inte, dukar med vit linneduk och dricker det vita bubblande till. Så byter vi ringarna, som vi stressat fram från guldsmeden, utan gravyr, det fick vi fixa efteråt eftersom det blev så bråttom. Sen ringer en kund som är pratsjuk och lite full, någon timme går och mitt humör dalar. Kan man inte säga ”hejdå, jag har förlovningsfest här” till en kund? Till slut fortsätter vi kvällen på ett uteställe med våra vänner. Jag flaxar med ringfingret framför ögonen på dem, men det tar tid innan någon plötsligt upptäcker. ”Har ni förlovat er!!!!!” Så bjuder de på rödvin (manskainteblanda) som av någon oförklarlig förlovningstradition ska svepas! Så man ställer väl upp, slurp! Sen kommer något ljushuvud (förlåt F om du läser det här) på att ”man ska röka cigarr när det är förlovning och av någon anledning köpte jag två idag”. Vi hade inte riktigt koll på etiketterna då …. heller, men cigarr var ju kul. Här gjorde jag ett sånt där förödande misstag, jag sa ”A rök inte så mycket på den där, puffa bara och ta inga halsbloss”. Varpå den nyblivne festmannen röker djupa halsbloss ända tills han bränner fingrarna på denna firarcigarr.

Kort, mycket kort därefter intar han en grönaktig ansiktsfärg och jag inser att det är dags att gå. Väl hemma kramar han toastolen istället för mig. Men det tog jag tillbaka på bröllopsnatten, men det är en helt annan historia.

26 februari 1988 – det är 21 år sedan. Jag älskar fortfarande den där killen som åkte till USA och insåg viktiga saker, som trotsigt rökte slut på cigarren och lufsade hem med mig.