stora människor

Stora människor låter andra växa och gläds åt andras framgångar utan att känna sig hotade. De kan lyssna på andras idéer och vara uppriktigt intresserade av andras sätt att tänka, känna, se på saker och ting. De kritiserar inte andra och inte sig själva heller, de är inte avundsjuka eller missunsamma, jantelagen har liten makt över dem. Stora människor ser världen som den är och att den är som den ska vara. Det där sista begriper jag inte ens själv, men jag tror på det ändå.

Små människor är bara stora på andras bekostnad, de känner sig hotade, rädda och osäkra, de stjäl andras idéer, rackar ner och är misstänksamma. Små människor behöver andras beundran, ta plats och få synas.

Stora människor får DIG att må bra, små människor får SIG att må bra.

Nu är det väl inte så enkelt att vi är antingen eller utan lite av varje och både och, samt att det varierar vid olika tillfällen. Jag försöker vara mera stor och när jag lyckas känns det ofta mycket bättre än när jag är små. Ska väl också tilläggas att denna betraktelser inte har något alls att göra med vår faktiska storlek på kroppshyddan.

Älska mig

Jag vill bli älskad av allt och alla
Alltid och mest av allt och alla.
I nöd och lust för den jag är
för allt jag gör, för det jag ger.
Jag vill bli respekterad och beundrad
mest och alltid, av allt och alla
för den jag är, det jag gör och det jag ger
alltid och mest av allt och alla
det är väl inte mycket begärt !

Det här är ingen ny insikt för mig och inte det jag är mest stolt över heller. Ser jag tillbaka så har jag nog kommit en bit på vägen, är inte lika beroende av andras bekräftelse som för några år sen. Hör och häpna, det har varit värre! Samtidigt som jag börjat tycka bättre om mig själv, acceptera mig som jag är, sänka mina egna krav och förväntningar har längtan efter andras kärlek dämpats. Men jag trodde jag kommit längre, upptäckte idag att det här fortfarande är en stor drivkraft för mig. Tror jag behöver "göra upp" med det, hitta annat som driver mig. Det blir liksom för sårbart, skört och ...tomt. Man blir så utlämnad till andras tyckande och hur bra blir det man gör om det ska passa alla? Så det här blir något att fundera eller grubbla över den närmaste tiden.

Ett ord på vägen fick jag av U idag, han sa att vara älskad av alla är inget att sträva efter och förklarade sig genom att jämföra mig med en sån samlings CD som delas ut på närmsta mack, slätstruken och intetsägande.

Dra ihop

Idag har mina tankar, åtminstone några av dem handlat om fokus. Då och då står jag och pratar om vikten av att hålla fokus när vi ska göra en förändring. Om att våga välja något som är gott för oss och att orka hålla ut tillräckligt länge för att få resultat. I flera år har jag försökt minska mina åtaganden och hitta vad jag egentligen ska göra. Det har inte gått så där alldeles lysande får jag erkänna. Jag har tvärtom en tendens att ta på mig mer, hitta nya vägar och spreta åt kanske inte alla håll och kanter, men åtminstone några. Det är inte extremt, men mer än jag önskar. Som jag skrivit tidigare har jag ett tag känt en stark längtan efter att få dra ihop mitt liv, leva enklare och fokusera. Just det här med att fokusera, välja ut någon eller några delar att lägga energi på kom upp idag. Det verkar vara fler än jag som tänker på det och vill det. Men vad är det som gör att vi verkar ha så svårt att göra det?

Somliga jag möter drivs av att "det är så roligt så jag vet inte vad jag ska välja". Om jag vågar frågar jag då "hur roligt kan man ha"? Hur roligt är det att jonglera med för många bollar, hur mycket kan man njuta och ge sig hän om det blir för många roliga delar, hur kul blir det i slutänden?

Andra har en liten tävlingsdjävul sittande på axeln som säger "ja, nu tar du dem, visa dem nu" eller liknande. Då kanske man får fundera på att välja sina strider för att ha en chans att vinna dem. På andra axlar sitter han som ibland kallas Luther och säger saker åt oss som"ställ upp nu, gör rätt för dig, gör så gott du kan, vem annars ska". Åt honom säger man bestämt "vik hädan". Sen är det ju också det här med rädsla att missa något, ta tillfället och passa på när möjligheter ges. Eller TÄNK om man väljer fel, väljer bort något man skulle haft kvar eller tvärtom.

Kanske är det"bara" ett resultat av den tid vi lever i med alla möjligheter öppna, oändligt med alternativ, oavbrutet informationsflöde och jagfokusering.

Jag är ju helt övertygad om att vi gör bättre ifrån oss om vi får rikta vår uppmärksamhet och koncentration mot en sak i taget, vi blir starkare om kraften kanaliseras åt något håll. Så kanske är det dags nu att våga välja och orka hålla fast och ut.

Det viktiga

Idag fick jag ett brev av min dotter där det med spretig 7 årings skrivstil: stod " Mamma, har jag sagt att jag älskar dig?" Den spar jag i min alldeles speciella måbrabok. Vad som än händer i den där "andra världen" så kan jag ta fram det brevet och påminna mig om vad som är viktigt och på riktigt. Det fundamentala, min grund, det som består och fortsätter finns där hos dem, barnen och mannen. Det som är "jag" det finns där. Det är tryggt och ganska enkelt, bara så svårt att hålla i fokus. Då allt det andra pockar på, kräver min energi och engagemang, då allt det som i och för sig inte är oviktigt blir så himla viktigt. Det är då det behövs små påminnelser att ta till.
Häromdan pratade vi några tjejer om hur det här med att få barn påverkat oss. Flera beskrev på liknande sätt om ett annat fokus, att tryggheten blivit större och att det blivit lättare att prioritera. Nån sa att hon inte ville att barnet skulle "ta nån skit" vilket gjorde det lättare för henne att säga ifrån. En annan ville förmedla att det här med motion och egen tid är viktigt och såg till att prioritera det. Jag tänkte att det här med att bli mamma, och pappa med, kan göra oss lite klokare. Sen skulle man kunna bli riktigt klok av att lyssna på barnens lösningar och använda dem, några såna solstrålar kommer här.
Min son var 4 år och ville ha lite veckopeng, jag svarade att jag har inga pengar(menade att jag hade inga kontanter i börsen, egentligen är jag ju rik som ett troll hm). Jamen du kan ju åka till jobbet och hämta pengar. Du jobbar ju för att få pengar, var hans lösning på problemet. Mamma, ska du bada på jobbet imorrn? Nä jag ska jobba på jobbet. Varför då, du tycker ju om att bada. Svårare än så behöver det ju egentligen inte vara. Här är en favorit som inte kommer från mina barn utan min vän A;s. En stressig morgon efter ett antal "skynda dig nu" satte sig hennes 5 åring på hallgolvet och utbrast "men mamma, vi hinner de har ju öppet på dagis hela dagen".
Nu är jag trött i mitt huvud och kommer inte ihåg fler så jag får återkomma till det en annan dag.

Ord

Även idag har jag funderat, min vän F vill mena att jag grubblar, men han retas nog bara. Grubblar låter så dystert, funderar känns bättre som begrepp på nåt sätt, eller? Ibland känns det som det bara snurrar och nåt ska bli överbelastat och gå sönder där inne i mitt huvud. Men hittills har det inte hänt, tror jag, hittills har jag inte heller kunna göra något åt detta ständiga funderande och ja, ibland grubblande.

Idag har jag funderat på ord. Eva Dahlgrens text i låten som heter just "Ord" dyker upp. Den börjar med "Vissa människor säger ingenting alls, andra människor tar all plats och talar som i trans. Lyssna på den!

Jag tycker om att prata med andra människor, berätta något från min värld. Jag tycker om att lyssna på människor, både vad som sägs med ord, kropp, mimik och också det som inte sägs, det som sägs mellan raderna. Ibland hör jag inte vad andra säger för att jag hör dåligt, ibland kan jag inte lyssna för att jag är okoncentrerad eller upptagen av egna tankar. Men sen finns det tillfällen när jag hör alla ord men ändå inte förstår nånting, det tycker jag inte om.

Tänk vad mycket och många ord vi kan säga utan att det betyder något, utan att de får nån innebörd. Floskler, klyshor, haranger, vackra ord, tomma ord staplade på varandra och levererade med mimik av säkerhet, pondus och trovärdighet - är det det som kallas retorik? Man kan lätt låta sig luras eller helt enkelt tolka på sitt eget sätt, det som passar mig.

Ibland är jag helt förundrad över att vi människor överhuvudtaget kan kommunicera med varandra.

Sov gott

Jag brukar stoppa om mig på kvällen innan jag ska somna. Då tänker jag på något jag är nöjd med, om jag gjort någon glad, om jag lärt mig något och vad jag är tacksam över. Det är ett bra sätt att somna gott tycker jag. Men idag blir det inte så lätt. Jag har inte lärt mig nåt, i alla fall inte vad jag har fattat än så länge. Jag har nog inte heller gjort någon glad idag, inte som jag märkt. Jag är inte särskilt nöjd med något jag gjort. Kort och gott idag var ingen bra dag, inte ens mina fyrfota vänner fick humöret upp mot plusstrecket. Det skulle kunna kallas kris i min lilla ankdamm.

MEN jag har en punkt kvar, tacksamheten och jag har massor att vara tacksam över. Bara en sån sak som att arten av mina problem inte är större eller värre än vad de är. Sen har jag ju en familj, en fantastisk familj, jag har ett liv ett fantastiskt liv. Så det ska nog gå att sova gott i kväll med. Gonatt.

Lära sig

Eller svårt och svårt, jag skriver ju ändå det liksom bara blir så.
Idag funderar jag på det här med att lära sig saker. Mina kära barn lär sig saker så det är helt oroligt. Strax före jul var vi ute och åkte skidor för första gången i år och 1,5 timme och 10 vurpor senare (barnen, inte jag) kom vi tillbaka. Idag gick samma sträcka på 1 timme och bara 3 vurpor, varav en var min. Varje vecka får de läsläxa som ska läsas högt och jag blir helt förundrad över hur mycket de lär sig vecka för vecka.

För oss som är vuxna går det liksom lite mer trögt, har du också märkt det? I helgen har jag övat ny koreografi och det borde gå mycket fortare att lära sig en elefant, en gryta och ett eldklot kan jag tycka. Men att prova och lära sig nya saker är ett bra sätt att stärka sitt självförtroende, så det är bara att ligga i.

Sen var det det här med att lära sig av situationer man hamnar i och människor man möter som rört sig i mitt huvud idag. När jag tänker tillbaka så kan jag se att det stämmer, jag har lärt mig något speciellt på varje ställe jag varit, människor jag upplevt som "svåra" har lärt mig något om mig själv. Oftast är det först i efterhand jag sett vad det varit och kunnat vara tacksam för att jag "tvingats" träna på saker och ting.

Men när man är mitt upp i något är det svårare att se vilken nytta man ska ha av det här, vilken mening det är med det som sker och vad det är man ska lära sig. När man är mitt i är det mest jobbigt och man vill bara slippa ifrån. I bästa fall kan man ana att det finns någon mening och något viktigt i det hela.

Det finns stunder när jag till och med vanvördigt har lust att säga "jag vill inte lära mig nåt mer, det är nog nu". Tillfällen när jag känner att "nä, räcker inte det jag kan nu, då får det faktiskt vara". Men det funkar inte så, jag kan nog bara välja mellan att lära mig något av det som är och av dem jag möter eller ta skiten och bli en bitterkärring. - Åh det skulle va så lätt, så lätt.

Finns det...?

Hoho, är det nån där ute? Det blev så tyst, inga kommentarer, ingen respons. Det kanske är så att även bloggar blir till i samspelet med andra, se tidigare inlägg. Jag vill på inget sätt vara krävande eller gnällig utan bara reflektera över det faktum att det blev svårare att skriva när jag tror att ingen läser.

Finns jag 2

Jaha, så var det dags igen, återigen dessa rackarns dörröppnare. Idag var det en sån där värre händelse. Av nån anledning fick jag några minuter över och tänkte jag "smiter in och bara kollar". Utan längre fundering går jag in i butiken kollar runt lite och som vanligt när man inte är ute efter något speciellt hittar man mycket, så jag kollar kanske lite för länge och börjar få bråttom. Det är då det händer, på vägen ut, de automatiska dörrarna vägrar släppa ut mig. På det stället är det den här varianten av dubbla dörrar man ska igenom, kallas det luftsluss eller? Ni vet hur det ser ut, först är det en dörr med två dörrdelar som glider isär, ett mellanrum och sen en uppsättning dörrar till. Jag närmar mig de första dörrarna i god fart, snyggt och prydligt glider de isär och jag fortsätter mot nästa dörr samtidigt som den bakom glider igen och så står jag där - dörrarna vägrar öppna sig, varken den ut eller den in. Jag är fast mitt mellan två automatiska dörrar!!!

Jag ser framför mig hur jag kommer ångande sent till mitt möte "jag fick inte upp dörrarna på XX affären" hmm, jag tror inte den ursäkten hade imponerat. Var ringer man när man fastnat mellan dörrar?Jag menar om hissar fastnar står det ofta något telefonnummer man kan ringa nåt sånt har jag inte sett till vid automatiska dörrar. Kan man ringa 112? "hallå jag sitter fast i ingången på XX, kan ni skicka några bilar". Skulle nån tro mig?

Nåväl det gick vägen den här gången också, jag behövde bara flaxa, hoppa lite, backa och närma mig 3 gånger. Men allvarligt, det här börjar hända lite FÖR ofta för att det ska va en slump. Jag kanske ska kontakta någon tillverkare och ta reda på varför jag inte kan få sensorerna att reagera. Kan ju passa på och fråga om det är ett vanligt förekommande problem också.

Det här är kanske bara ett tecken på att jag ska sluta shoppa, men det händer ju även på andra ställen än affärer, mitt jobb till exempel. Hmmm....?

Sanningar

Vad är sant och vad är osant? Jag har varit inne på ämnet tidigare och fortsätter på det spåret.
Det slår mig att man kan aldrig vara säker. Säker på om någon ljuger eller talar sanning, säker på vem som ska lura dig eller inte. Min käre, kloke make sa "jag litar hellre på folk och blir besviken, än går omkring och misstror alla". Då när han sa det, det är flera år sen, tyckte jag det lät dumt. Det kan ju kosta och då tänkte jag nog framförallt på pengar, men även på besvikelse, förtroende. Idag har jag själv intagit den hållningen mer och mer, det känns sant.

Man kan inte heller vara säker på vad som är sanning, det beror liksom på. Så fort det är fler än en person inblandad finns det olika sätt att se på saker och ting. Då finns det alltid minst två sätt att förstå det hela. Vi uppfattar, ser och hör olika saker. Vi tolkar, värderar och kanske kryddar på vårt egna sätt. Visst är det hemskt? Eller, nä det är helt normalt, det är så vi gör, det är så det händer. Och ändå håller vi på och försöker få fram sanningen, bevisa och överbevisa varandra. Så klart vill jag att alla ska tycka som jag, att min sanning är sann, men så är det ju inte. Så då skulle jag vilja att vi åtminstone var överens om att det är OK att tycka olika, men inte ens det är en sanning för alla.

Jag har oroat mig för hur saker jag säger förstås, hur de tas eller om jag varit tydlig men inser att det är helt lönlöst. Förmodligen har de missuppfattat eller hört helt andra saker än de jag oroar mig för, kanske har de inte ens hört att jag sagt något.

Är det viktigt med sanning? Det som är sant för mig är att det som händer kan ses på många sätt vad som är sant är inte viktigt, däremot att vara sann, mot sig själv, mot varandra, mot sina ideal DET är viktigt. Ju mer lögner desto viktigare.

Dagar och dagar

Det finns dagar å så finns det dagar. Ibland mitt i vintern kan det gå hela dagar utan att man märker att det blivit dag. Mitt i sommaren är det dag även på natten, åtminstone här och då är det bara vi norrlänningar som fattar att dagen är slut och det är dags att gå och lägga sig. Somliga dagar får man ingenting gjort, andra har man gjort rätt för sig redan till lunch. Då och då kommer dagar som man önskar aldrig ska ta slut, när man bara vill mer, en liten stund till. Sen kommer det dagar som aldrig verkar ta slut, då man är färdig med sin dag på eftermiddan. Men när jag tänker efter var det länge sen jag hade nån sån, man har för lite långtråkigt. På våren får vi en dag som faktiskt är en timme kortare och på hösten en som är en timme längre, jag tycker båda känns obekväma.
Vissa dagar är värre än andra. För en del finns det dagar som är så gräsliga att de önskar att det inte kommer fler dar. Idag var inte SÅ illa, men.....

En & två

I över 20 år har jag varit den ena i en tvåsamhet. I mer än halva mitt liv har jag varit en del i ett par. Ja, ni fattar vad UNG jag var när det började, hm. Vi är som Helan och Halvan ungefär, så olika men ändå en självklar enhet. Det började med nåt som nog kan kallas kärlek vid första ögonkastet som gick vidare i en stor förälskelse och efter några år var vi det strävsamma paret. När sen barnen kom utvecklades vi till ett team, framåt ser jag oss som pinsamma tonårsföräldrar, i ett "öppet hem" när barnen flugit ut och så småningom som lyckliga pensionärer i varsin fåtölj med läsglasögon på nästippen. Jag känner mig så priviligerad som får vara "en del". Det är en härlig känsla att ha nån så nära, så välkänt och ja...bra.

Men nu är jag ensam, det är tomt och tyst, ingen att dela sin dag med, ingen som säger du är bäst. Ingen som hämtar ungar, lagar mat och fixar, ingen som tar ut komposten, matar kanin och rastar hunden- det får jag göra själv. Ingen som snarkar i sängen, ockuperar datorn, ingen som blippar på tv;n och äter upp allt godis - det får jag göra själv...


Men det här är bara till på fredag, då blir allt som det ska igen, då blir allt som vanligt. :-)

Samspel

Är det i samspel med andra som allting blir till? Där sant och falskt eller rätt och fel blir tydligt för oss? Jag har några funderingar och iakttagelser kring det här.

Den första är ytlig och rätt så banal. Då och då händer det att jag står i en provhytt med något nytt på gång och ...ja, jag vet inte om det är snyggt eller inte. Jag står där och vrider och vänder, sticker ut näsan och försöker få tag i nått smakråd. Jo, det har hänt att jag frågat nån i provhytten bredvid, pinsamt. När så nån annan, nån jag inte ens känner, säger bu eller bä då kan jag plötsligt bestämma mig också.

Eller som min vän L som klippte sig under julledigheten och inte kände sig nöjd. Hon fixade och trixade framför spegeln men ...nä inte riktigt bra. Väl tillbaka på jobbet, efter första fikarasten när vi andra uttryckt vårt gillande sa hon bestämt, nä, jag är nöjd med håret. Jag tror ett spontant "WOW, snyggt" från en manlig kollega hade en avgörande betydelse för att hon skulle känna sig nöjd. Frisyren blev snygg när hon speglade den hos andra.

Lite allvarligare då: När man befinner sig i sammanhang och mer och mer inser att "ingen tänker som jag". I början flödar entusiasmen och idé efter idé, lösning på lösning kommer, men uteblir gehör och stöd falnar glöden och flödet avtar. Jag tänker mig två sätt att handskas med det. Antingen tar man sina idéer och lösningar nån annanstans där de passar bättre, där samspelet gör att idéerna växer. Eller så kommer tvivlet "jag är ett ufo, ingen tänker som jag" och så läggs energi på att förstå hur de andra tänker för att kunna spegla i det. Jag tror man krymper av nåt sånt.

Det kanske inte handlar om rätt/fel, sant/falskt för vad är sant om en frisyr eller ett klädesplagg. Hur kan man säga att någons sätt att tänka är mer rätt än nån annans? Ja det kanske man kan. Idéer kan ju provas och resultat utvärderas i och för sig. Eller kan det vara så att det vi tror på är sant? Den får jag nog fundera på lite till...

Kul

Jag har hittat "min grej", där jag "glömmer tid och rum", som får mig att "vara här och nu". Jag har hittat det som får alla dessa och liknande floskler att bli verklighet, jag trodde inte det var möjligt. Jag trotsar väder och vind, packar och kånkar tunga väskor, kör flera extra mil och jag gör det så gärna.

En liten lutning hit, en liten fingervisning dit, ett extra tryck, en inbromsning och det bara flyter. Eller dagar när det inte fungerar och man bara kan skratta åt hur tokigt det blir. Pysslet och fixet efter som betyder samhörighet och ger ett stort skönt lugn och frid inombords.

Efter varje gång kommer jag hem smutsig, trött, glad och snäll. Jag bara älskar det!

Inlärd rädsla

Mer om rädsla: Häromkvällen var jag på en underbar föreläsning där ett avsnitt handlade om hur vi lär oss att vara rädda. Föreläsaren berättade med kärlek om sin mormors rädslor och hur det påverkat henne. Mormorn var en sån som såg till att dotterdottern gick innerst på trottoaren "för det kan komma en bil där och då kör den upp på trottoaren här och kör på dig", eller när det ringde på dörren var "men VEM kan det vara den här tiden, vad har nu hänt".

En intressant, men inte alltid bekväm fundering är vad man egentligen säger till sina barn. "Akta dig du kan göra dig illa, ta det lugnt du kan ramla, rör inte kniven du kan skära dig, bada inte du blir kall och då kan du bli förkyld, spring inte du blir så svettig, akta dig för hunden, sitt inte i snön, gå inte ut på vägen, akta, akta, akta, nej, nej låt bli osv osv. ( Alla dessa är inte mina egna, jag har stulit i min närhet, vill jag poängtera).


Nog kan man tänka att alla dessa varningar och upplysningar om risker kan skapa en hel del rädsla. Så KLART är det ju i all välmening och det är ju vår uppgift och ansvar att skydda våra barn. Det gör ju också så ont när barnen gör sig illa, både i dem och i mig. Som förälder måste det vara bland det värsta som kan hända att ens barn gör sig illa och man kunde förhindrat det. Helst skulle jag vilja ha dem i ett glasskåp på väggen, men där trivs de ju inte.

Så vi kanske skulle lära dem något annat än att "livet är farligt - akta dig".Vi kanske skulle lägga mer krut på att lära dem att livet kan vara farligt och sen fokusera på hur de ska klara av och handskas med farligheter eller när det gör ont. Så att barnen blir trygga i att de är förberedda och kan klara svårigheter. Eller vi kanske ska dra det ett (tre) steg till och lära barnen att livet är härligt, till för dem och att de har kapacitet och förmåga att fixa det som händer. Att det som händer är precis som det ska vara och finns någon mening med.

Hmm, vilken härlig känsla "livet är precis som det ska vara och du har kapacitet och förmåga att fixa det". Det kanske man kan lära sig som vuxen också.

Bestämma sig

Varför är man så rädd, varför är jag så rädd? Dottern är inte rädd för så mycket men sonen är rädd för spöken och mörker, vissa är rädd för spindlar, råttor, ormar och hundar, endel är rädd för att göra bort sig och att inte vara omtyckt. Somliga är rädda för det mesta i livet. "Det är livsfarligt att leva, man kan dö av det", det är väl ett fantastiskt uttryck.

Jag tillhör också de rädda och oroliga, mindre nu än förr har jag nyss, nöjt konstaterat, men fortfarande så pass mycket att det ställer till bekymmer för mig. T ex är jag rädd för att bestämma mig och agera. Folk i min närhet säger "det är bara att bestämma sig och köra på". Det låter ju enkelt och bra, men ni skulle bara veta. Förresten så fort orden "det är bara..." dyker upp drar jag öronen åt mig, det är sällan nåt "är bara" och aldrig när man tycker nåt är svårt. Det är som när man bad om hjälp med en matteuppgift i skolan och fick till svar "jo, men det är enkelt", eller när datorn har hakat upp sig och supporten säger "det är rätt simpelt, den lever inte ett eget liv". Jag är liksom inte intresserad av att veta om problemet är lätt eller simpelt om jag hade tyckt det hade jag ju inte bett om hjälp, eller hur? Sen att datorer inte lever sitt eget liv kan de ju försöka inbilla nån annan, det säger de bara för att man inte ska va rädd för dem. Nog om det nu.

Hur farligt är det då att bestämma sig, vad är det jag är rädd för? Det tog ett tag att fundera ut det kan jag säga, men jag har kommit fram till att ena delen är att det kan bli fel, den andra handlar om att det ska bli perfekt. Det räcker liksom inte att det blir bra, det ska vara perfekt. Jag ska ha tänkt på alla möjliga och omöjliga varianter, följder och konsekvenser för allt och alla. Jag ska ha vridit och vänt och tittat från alla håll. Jag hatar de gånger jag tvingas konstatera "tänkte inte på det", det är nästan bättre att det blir knas och jag har tänkt på allt än att det blir bra och jag missat något. Hmmm det låter helt knäppt... Kan du förstå att det är svårt att bestämma sig då?

Den andra delen att det kan bli fel är då nån slags misstro på min förmåga att lösa saker. Beslutet blir liksom så stort och allvarligt, som om det var slutgiltigt och oåterkalleligt. Det blir mycket enklare om jag tänker "jamen jag provar väl, blir det fel så kan jag ju ändra mig".

"Man är ju inte sämre än man kan ändra sig", det ska bli mitt mantra. Tror jag.....

Nya vindar

Det kanske börjar bli dags att skriva något om de nya vindarna som blåser i mig. Som jag skrivit tidigare har jag länge, kanske alltid strävat framåt, uppåt, större och bättre. Utveckling och tillväxt har varit förknippat med mer, nytt, större, fortare och framåt. Utveckling och tillväxt har också haft direkt koppling till framgång och t o m lycka. Jag känner mig inte särskilt unik i det tänket, för mig känns det mer som en "tidsanda i dagens samhälle". Här dyker en fråga upp hos mig: "ÄR inte utveckling = mer, större, modernare, fortare". Det är ju så det har varit så länge, är inte det RÄTT då? Jag tror vi har sprungit så fort som vi kan, utvecklat och växt så långt som det kanske är möjligt. Så försvarar vi allt med att tjäna pengar, driva med vinst, lönsamhet och överlevnad. Men har vi blivit lyckligare, är vi (som art) framgångsrika? Är vi vinstgivande? Tänk om det är så att vi tänker helt fel.


Det är här de nya tankarna kommer in, det förefaller som det finns såna strömningar och tankesätt som börjar växa nu. Min kära vän och mentor R har länge, länge tänkt och trott på nåt annat och på sitt fina sätt "sått frön" hos mig. För mig har de börjat ta form och gro, än så länge är det ganska diffust, mer som en känsla än en konkret tanke. Jag har börjat längta efter något enklare, mindre, närmare och långsammare. Drömmer om att få fokusera, följa hela processer och samla ihop. Samtidigt få ihop det tankesättet med att visst vara lönsam och framgångsrik och lycklig eller åtminstone tillfreds :-). Går det?

Måste man sikta mot stjärnorna för att nå trädtopparna eller kan man sikta på trädtopparna eller mitt på stammen och nå dit?

Kan det funka som när man ska lära sig koreografi, när man slutar kämpa och slappnar av då blir det bra? Som i idrottspsykologi där man skapar större trygghetszon och därigenom vågar satsa framåt utan rädsla för att förlora.

Det finns ju så många fina ord och idéer kring arbete, företagande och livet. Sånt här som "det räcker inte med att jobba mycket, man måste jobba smart", "göra rätt saker", "balans i livet","fånga dagen" osv, osv. Tänk om det skulle funka....

Löv

Det finns en berättelse på varje löv och ibland blåser de på nån. Det hörde jag på radion.
Men det är inte alltid så att lövet blir förstått. Långt ifrån alla kan höra lövens historia och det är inte alla förunnat att kunna berätta dem. Det är få som kan fånga andras intresse.

Men jag önskar jag var en av dem. En som kan fånga andra genom att berätta.
Jag skulle vilja vara en som hör och kan förstå vad lövet har att säga.
Så kom alla löv,blås på mig så ska jag lyssna, blås på mig och låt mig få försöka.

Idag har inga löv blåst min väg. Kanske beror det på 15 minusgrader och snö. Kanske beror det på ett lallande utan avbrott. Så dagens inlägg blir en liten "dikt" om en av mina drömmar.

Tankarna fortsätter

Vad glad jag blev när jag läste en av mina vänners blogg där hon var inne på samma tema som jag. Hon berättade om att hon idag faktiskt hört ett radioprogram som vänt på det hela och tagit upp positiva följder av krisen. Det var skönt att få bekräftelse på sina funderingar.

Idag vill jag gå så långt som till att hävda att det inte bara är bra med positiva tankar och förhållningssätt utan det borde t o m vara en skyldighet. Då menar jag en "kollektiv" skyldighet, först och främst media, politiker och ledare, sen alla som inte drabbats personligt och då blir det så lättare för dem som drabbas att surfa med i den vågen och inte dras ner. För naturligtvis är det inte lätt att vara positiv när det blir oroligt, ovisst, varslen och arbetslösheten kommer, det är inte de som ska bära den "kollektiva positivismen" menar jag.

"Jamen, LL kom igen nu, kanske du invänder. Det ÄR faktiskt lågkonjunktur och kris. Läser du aldrig tidningen"? (nej inte mycket, jag blir så deppig)
Då vill jag ställa två frågor. 1. Hur VET du säkert att det är kris? "2. På vilka sätt blir det bättre av all negativ uppmärksamhet, rapportering och profetior?

Ja, här sitter jag och snackar om positivt tänkande hit och dit, inte gick de ju så bra för mig med det idag måste jag erkänna och be om ursäkt till er som det drabbat. Nä, idag hade jag behövt hjälp av en våg.

Fler tankar

Det här är inte någon ny fundering och ursprungligen inte min egen, men jag har funderat på den och använt den så pass mycket att den börjar kännas som "nåt eget".

Som jag skrev i ett tidigare inlägg blir jag mer och mer övertygad om tankens kraft och vikten av att "tänka positivt". Jag känner mig inte ensam om den övertygelsen och det ligger också på nåt sätt i tidens anda att vi kan välja och styra våra tankar och därigenom påverka våra liv. När jag nu tror på det här och får bekräftelse på bekräftelse på det, så börjar jag fundera på någon slags kollektiv tanke. När det börjar bli "kärvare tider och kris" borde vi inte alla bidra till nån slags positiv tankevåg, kanske till och med förnekande?

Följ med mig och lek med tanken: Hur skulle det vara om nyheterna rapporterade om de företag som kan nyanställa. (Jo, jag hörde ett häromdag som gjorde det, men inte på nyheterna). Om att lönenivåerna förväntas ligga kvar under nästa år. Om de skulle berätta mer om nya kreativa lösningar, sätt att leva och försörja sig. Fler "solskenshistorier" om människor som hjälpt varandra och gjort framsteg.

Vad skulle hända om fler sa det planar ut istället för det går utför, vi har det riktigt bra istället för ack, ack i dessa tider. Tänk om fler aktieägare skulle säga vi behöver inte femtielva miljoner, det räcker med några.

Jo, jag hör själv att det låter lite ihåligt och naivt. Men de här vändningarna hittade jag ju ensam på just nu, tänk om alla ansträngde sig och hjälptes åt att se och hitta positiva vändningar. Vad skulle hända då?

Jag funderar också på hur påverkade vi blir av allt eländes elände vi matas med. Häromkvällen fick den kära mannen lite skällning när han kom upp i sovrummet när jag slumrat till och slog på nyheterna på TV;n. Jag som brukar tycka det är mysigt, vände mig bryskt om och fräste. "Hur f-n tror du att jag ska kunna somna med allt det här ELÄNDET ringande i öronen". På vägen hem idag hörde jag att Volvo varslar ytterligare 1200 personer, hälften av de anställda är nu varslade. Då tänker jag halvt i panik "hjälp, hur ska det bli, vad ska jag göra, vad ska det bli av mig" Hmmm... ja inte ska jag göra lastbilar i alla fall......

Min kloka vän A har en lösning som jag använder ofta - undviker nyhetssändningar, ser roliga filmer och läser underhållande böcker.

De goda, de kloka, de fina

Tänk att det finns så många underbara människor i mitt liv. Så goda, kloka och fina, så varma, givande och sprudlande. Människor som är vackra, både på in och utsidan. Det är verkligen fantastiskt och något jag är oerhört tacksam för. Några av er läser det här, så ta åt er bara.


Så finns det några... ursäkta uttrycket, pappskallar också. Vad jag vet är det ingen av dem som läser det här. Jag försöker så långt det är möjligt undvika och välja bort dem, men ibland går det inte. Idag har jag funderat på om det är så att pappskallar har mer inflytande eller om inflytande gör pappskallar, inte vet jag. Varför är det inte de kloka som styr världen, de goda som vinner som i sagorna. Har också tänkt på hur negativt och mycket pappskallarna påverkar mig. Ja, ja det är väl så att jag tillåter dem att påverka mig, men jag har, än så länge, inte kommit på nåt sätt att förhindra det. Jag sjunker så lågt som till att tänka tankar som "där är det ju korsdrag i hela huvet" eller lämnar fikabord med en full kaffekopp för att det kryper i mig. Ja det är uselt, jag skäms och de negativa känslor liksom pyr i gnager inombords. Det gör mig till en mindre människa och jag vill vara en stor människa. Jag ser det, vet det och vill verkligen annorlunda.


I veckan kommer jag att ta kontakt med, söka upp och umgås med de goda, kloka och fina. Jag tänker sola mig i deras värme, dra in av deras energi och skratta gott i deras sällskap. Jag tänker vända min uppmärksamhet mot dem och att de finns i mitt liv. Pappskallar förresten, deras största brist är kanske helt enkelt att de inte ser världen på samma sätt som jag gör.......

Kontraster

Några minusgrader, solen håller just på att gå upp, det är bara jag och hunden ute. Stegen knastrar taktfast i snön, andedräkten blir till vit ånga, kroppen känns lätt och pigg, löpningen bara flyter. Så härligt startade min dag igår. När jag kommer in känner jag mig som i en juicereklamfilm. Du vet den där när hon frisk, fräsch, rosig på kinderna i en vit fluffig morgonrock öppnar kylskåpsdörren och häller upp ett glas och sen lutar sig belåtet mot dörren och dricker. Det spelar ingen roll att jag knallar omkring i min svettiga noppiga tröja, långkalsonger som hänger i grenen och tubsockar. Eller att juicen är slut och kylskåpet ger vika när jag lutar mig mot det, det känns super ändå.

I morse vaknade jag av barnens vrål från bottenvången "NEEEJ, SLUTA SLÅSS. GE HIT FJÄRREN !!!! "
På två röda sekunder är pappan nere i vardagsrummet, ibland är han förvånansvärt snabb. Nya skrik "NEEEJ; PAPPA GE HIT FJÄRREN". Stampande steg uppför trappen och PANG när dottern slänger igen dörren till sitt rum. Hoppsan, jag som trodde att jag och sonen hade patent på det.
God morgon älskade familj, tänker jag..... not. Samlar ihop mig några minuter och går sen ner för ett allvarligt snack. Möts där av en nöjd, lite så där smågnolande, 7 åring som håller på att laga frukost. Pappan har gått ut med hunden, som sagt ibland är han snabb. Dottern läser i sitt rum. Världskriget har kommit av sig och dan kan börja.

Visst är början viktig men som tur är bestämmer det inte hur hela dagen ska bli. Tankar, känslor och sinnesstämningar kommer och går under en dag.

Tankar om tankar

I mitt jobb handlar det mycket om tanke - känsla - handling, att få tanke och känsla att dra åt samma håll så att det blir den handling som önskas. Det, mina vänner är inte enkelt, det vet du av egen erfarenhet eller hur? Men det väcker många spännande frågor, t ex varför gör vi inte som vi vill eller har bestämt oss, vad är det som gör att vi väljer sånt vi vet är dåligt eller rent av skadligt för oss?

En annan intressant frågeställning är vad är tanke - vad är känsla, är det tanken som styr känslan eller tvärtom? Kanske är det mer riktigt att kalla det förnuft och känsla. Hur som helst tror jag på en ömsesidig påverkan och beroende av varanda. På samma sätt som jag tror på att kropp och själ är en enhet, knoppen sitter på kroppen, hör tanke och känsla ihop. Genom hur vi tänker kan vi påverka hur vi känner samtidigt som våra känslor påverkar våra tankar i stor utsträckning. Är världen lika krånglig för dig, eller blir det enklare att tänka så här? En av mina fantastiska kunder uttryckte att "det är i tanken stressen skapas och det är med tanken som den stoppas" för henne blev det enklare.

Uttryck och strömningar som "positivt tänkande, du är vad du tänker, tankens kraft" osv kan ge mig obehagskänslor och starta protestreaktioner. Det känns som det kliar på hela kroppen då det blir hurtfriska floskler och förenklingar. Att det skulle vara så enkelt att bara tänka rätt. Men ändå känner jag nånstans att det stämmer, jag vet att vårt sätt att tänka och förhålla oss har stor inverkan på oss.

"Du kan tro att du kan och du kan tro att du inte kan, i bägge fallen har du rätt" har Henry Ford sagt. För bara några år sen skulle jag ha fnyst eller känt mig nedslagen av detta, nu börjar jag mer och mer använda det sättet att tänka. Inte känner jag väl direkt att jag har rätt i att jag kan, men jag har roligare ändå fram tills nåt annat visar sig.

Är det inte det här med att våga tänka annorlunda som utmärker många människor som lyckas. Ibland kan man nästan tycka att de är enfaldiga i sin tro och positiva inställning, som struntar i alla "om och men, kan det verkligen funka eller hur ska det gå". Läste nånstans om Edison och uppfinningen av glödlampan, att han försökte massor av gånger innan han lyckades men såg dem inte som misslyckanden utan att han hittat sätt att inte göra en glödlampa. När han så till slut lyckades var det ingen som brydde sig om gångerna som inte nått dit.

Nu är mitt huvud trött och tankarna går långsamt. Är det i huvet tankarna finns förresten?

Sanning - osanning - lögn

Så här långt in i bloggen är det kanske på sin plats att tala om att allt jag skriver inte är sant. Jag vill inte säga att det är osanning eller ren och skär lögn. Men en del är tillspetsat och frisserat, det blir bättre historier då, ganska mycket är ironi, självironi och t om sarkasm. Men ironi är inte helt enkelt, har jag förstått. Små barn har svårt att förstå ironi, det gäller även många vuxna. Svårast är nog skriven ironi, speciellt då för småbarn som inte är läskunniga, men även för vuxna eftersom kroppsspråket och tonläget inte framgår. Så kära läsare, tro inte allt du ser eller hör och ta det med en "nypa salt".

Trallala

På mitt jobb lallar vi mest omkring, eller det verkar i alla fall vara vad vissa tror om vissa andra. Vi är ett gäng välutbildade, drivna, målmedvetna personer med höga egna krav och en hel del prestationsångest som mest - lallar omkring. Vi trivs bäst när vi inte vet vad vi ska göra, när vi inte har mål eller mening med det vi gör. Vi tycker det är som allra bäst när ingen annan vet vad vi gör eller vad vi kan. För då kan vi fritt famla, vältra oss i frustration och irritation och tja bara lalla omkring. Eller.....?

Kan det vara så att vi allihop (OK kanske inte just du då) lallar omkring i dagens upptrissade samhälle? Kan det vara så att vi bara gör och gör, allt mer hela tiden och samtidigt får mindre och mindre gjort? Att vi ägnar oss åt det som är bråttom och inte det som är lönsamt, att vi engagerar oss i en massa trams och missar det som är viktigt? Inte kan det väl vara så? Vi som är så viktiga, duktiga och upptagna. Vi som kan så mycket, är så upplysta och insiktsfulla? Eller....

Nu är jag så fikasugen så jag måste sluta.

Finns jag?

Idag hände det igen. Med bestämda kliv och god fart närmar jag mig dörrarna med automatiska öppnare. Opps, en riktig tvärnit räddar mig från att "göra en boxer", dvs springa rakt in i dörren och platta till hela nospartiet. Det kanske i och för sig skulle vara en förbättring för mitt utseende, men ack så smärtsam. Hur som helst, dörrarna öppnades inte. Jag backar tillbaka och närmar mig igen, lite försiktigare och långsammare men fortfarande händer inget. Jag viftar lite fånigt med armarna, ingenting. Tittar mig omkring "är det dålda kameran"? Tar ett litet jämfota skutt på mattan framför dörrarna men ingenting händer. Som tur är närmar sig en äldre gentleman som öppnar dörrarna åt mig.

Det måste vara höjden av utstrålning va, att inte ens få automatiska dörröppnare att reagera på ens närvaro. Det kanske inte är utstrålningen det är fel på, tänk om det är så att jag inte finns! Tänk om jag inte gör något intryck eller avtryck, om det är så att det jag gör inte spelar nån roll, om allt arbete inte gör någon skillnad för någon, om mina ansträngningar inte har nån betydelse. Om det var så, vad skulle hända om jag struntade i hela skiten då, om jag bara la ner, la av och lät bli? Skulle det märkas? Skulle det vara som det är med städning: det märks mest när man låter bli att göra det.

Nä, imorrn tar jag en annan väg och undviker alla automatiska dörröppnare.

Jobbångest och erfarenhet

När jag var ung (yngre) hade jag ångest, för livet och döden, för framtid och dåtid, för vad jag sagt eller inte sagt, för en å annan ärta - kort sagt för allt mellan himmel och jord. Jobbångest inför varje ny start, efter semester, julledighet eller bara en vanlig helg var en vanlig och återkommande plåga. Ibland trodde jag att jag skulle dö eller åtminstone aldrig skulle kunna jobba mer och va som normala människor. Imorrn börjar jag om efter nästan 3 veckors långledighet, det känns..... tja, inte direkt jippi!!! men har inte heller ångest. Nu för tiden, när jag blivit gammal och klok, så vet jag ju att det är motigt, tungt och på nåt sätt känns overkligt men att det är som det är, man kommer in i det igen och det kommer fler ledigheter. Just nu är det mest jobbigt att få igång hjärnan. Vad ska jag ha med mig? Träningskläder- hur var korreografin nu igen, matlåda - kan man ta julskinka, vad ska man ha på sig - om jag tar rena mjukisbrallor är det OK? Sen är det ju då den största frågan, HUR ska jag ta mig upp 05.20 när väckarn ringer imorrn. Kanske man kan flexa lite så här första dan.....

Nytt år

Mina nyårslöften har hittills aldrig varit särskilt specifika eller tydliga. De har kort och gott formulerats som "bättre, oftare, fortare, längre" och omfattat i stort sett alla områden i mitt liv. Nä, jag har heller aldrig lyckats uppfylla dem. Men i år var det annorlunda. Inte beroende på att jag faktiskt lärt mig en del om det här med målformulering utan på att något annat börjar ta form i mitt huvud. Jag är inte längre lika intresserad av det här större, mer och perfekta. Något annat börjar bli lockande. Det är inte helt tydligt för mig men handlar om något omvänt, om mindre, enklare, dra ihop tillvaron och fokusera. Det handlar definitivt om något bättre och känns oerhört spännande.

Då börjar vi....

Här sitter jag i soffan med ett barn hängandes på varsin axel. Jag gör något stort, något alldeles nytt i mitt liv, men de vill bara skriva nåt på min blogg....

Jag heter Oscar och är 7 år. På skolan är jag som alla andra, jag är mörkrädd som vissa, och jag gillar att måla, fastän det enda jag har i mitt huvud är uppfinningar.

Jag heter Vendela och är 7 år. Jag tycker livet är bra och jag gillar petshop. Min bästa kompis ska åka till Tailand och jag längtar redan. Jag tror min mammas blogg blir väldigt bra.


Så, då var det gjort. En unge som vill uppfinna och en som är i min fanclub egentligen är det kanske de som ska stå för funderingarna. Vi får väl se hur det blir. Gissa vad den här lille uppfinnaren vill mest av allt just nu? Ha en egen blogg så klart.

Hos mig har tanken med att skriva nånstans där nån läser legat och grott länge nu. Tankar som "inte kan väl jag, inte ska väl jag, hur gör man, det är nog inte för mig" har bromsat. Men nu blåser nya vindar i mitt liv, eller nu är det korsdrag i hela huvet, så nu är den alltså skapad och inledd. Kanske kommer det att handla om irrfärder som dessa nya vindar tar mig, kanske mojnar det och blir nån slags tillbakablick. Vi får väl se. Blir det totalt stiljte får väl sonen skriva.