Mera mod

Häromdagen fick jag höra en sån fin historia om en liten modig kille. Tack för den Anna Lafvas.
Den här killen ställde upp på en dansföreställning för en fullsatt teatersalong i närmsta staden. Föreställningen gick utmärkt och efteråt var det nöjda och glada barn, en av dem spände ögonen i sin fröken och frågade ”kan du förklara för mig hur gick det till att jag vågade det här”.

Visst är det ett tänkvärt uttalande, hur vågade jag det här? Det är väl riktigt, riktigt modigt att göra något som man inte ens efteråt har en aning om hur man faktiskt vågade göra? För mig kändes det som ett steg till i tankebanorna kring mod.

Det är lättare att vara modig om man inte är så rädd, å andra sidan ju mindre rädd man är desto mindre mod behövs. För att vara modig måste man först vara rädd, ju mer rädsla desto större mod krävs. Då tänker jag, hur rädd är man när man inte ens efteråt begriper hur man vågade? Jag menar, saker brukar ju kännas enklare efter de är gjorda.

Är det viktigt att vara modig? Vet inte, vad tycker du? Det är eller kan vara utvecklande att göra saker man är rädd för, om man inte knäcks av det förstås. Men ibland är det modigt att säga nej och låta bli att göra saker. Det kanske krävs ännu större mod att säga nej, låta bli att göra något, avstå och hoppa över. Speciellt i dessa tider, i den anda som råder där det tycks finnas en stor rädsla att missa något, inte hänga med eller ta chansen.

Jag har fått kommentaren att det är modigt att blogga, modigt att delge mina tankar. Men är det modigt? Hur var det P skrev, att inte vara rädd är inte modigt utan mer dumdristigt. Så då gäller det att kunna skilja på när man är modig eller bara dumdristig.

Fira

Igår utlovade jag detaljer från vår bröllopsnatt, men de tänkte jag hålla på ett tag till. Däremot kan jag berätta lite mer från gårdagskvällen när vi firade 21;a förlovningsdagen. Vi är helt överrens om att man ska ta alla tillfällen att fira. Så igår köpte vi hem sushi, efter tre gånger har jag lärt mig tycka om det och du må tro vad jag kände mig världsvan när jag gled in på sushibaren och beställde ”två Lindalåda”. Tva lada linda, tal bala tva tle minutel, sitta dal och vanta? Vi förstod varandra perfekt, jag och expediten. Tack, E för lektionen i var och hur köpa Sushi.

Barnen har inte fått smaka sushi de där tre gångerna, så supermorsan fixar korvsushi åt dem. Rullar med ris och en böjd korvskiva över, upplagt snyggt och prydligt på ett serveringsfat. Sen fixar jag med fin dukning och ljus, vill ju pyssla om min familj också. Då ställer mannen fram rostfria litermåttet med citronvatten.
Hallå, du sabbar ju dukningen, utbrister jag. Det blixtsnabba svaret är, ”nä nä det…. matchar besticken”. Sån är han, min kille matchar dukning, köper blommor och presenter…. och aldrig svarslös.

26 febuari 1988

Det är vintern 1988, något slags snörekord nås i Norrland det året. Jag tror rekordet står sig ganska bra fortfarande. Vi bor i stan och har tagit på oss vicevärdssysslan i hyreshuset där vi bor. Det innebär förutom trappstädning, soputkörning, sandning också snöskottning. Oj, vad vi skotta snö den vintern! Mannen som då var pojkvän, åker till USA på jobbresa, han längtar tydligen mycket och ringer hem. Det här var på den tiden när mobilen inte var ”varmansegendom”, när man inte ringde från hotellen eftersom de la på en ofantlig taxa, det var på den tiden man ringde från telefonautomater och använde sig av collectorcall. Ja, ja det var på stenåldern. Hur som helst ringde han hem för att fråga om jeansstorlekar, jag tror att det var min storlek, men det kan ha varit sin egen han funderade på. Jeans var användbart hemma och billigt i USA. Jag skottade snö och längtade att han skulle komma hem. Husägaren var inte nöjd med skottningen den veckan heller, han var inte nöjd med oss överhuvudtaget. His misstake.

Nåväl, pojkvännen kommer hem från landet i väst, utan jeans men med en dyr flaska champagne, eller bubblande vitt vin kanske det var eftersom det var köpt overthere. På motorvägen i den lilla fina opel kadett vi hade då, frågar han om vi ska förlova oss! Ja, ja JA säger jag. Sen tittar vi i almanackan och hittar ”nästa helg”, 26 februari. Snabba ryck, jag kanske tänkte att här är det bäst att smida innan han hinner ångra sig.

Lördag 26 februari 1988 kommer och vi fixar god middag, vad minns jag inte, dukar med vit linneduk och dricker det vita bubblande till. Så byter vi ringarna, som vi stressat fram från guldsmeden, utan gravyr, det fick vi fixa efteråt eftersom det blev så bråttom. Sen ringer en kund som är pratsjuk och lite full, någon timme går och mitt humör dalar. Kan man inte säga ”hejdå, jag har förlovningsfest här” till en kund? Till slut fortsätter vi kvällen på ett uteställe med våra vänner. Jag flaxar med ringfingret framför ögonen på dem, men det tar tid innan någon plötsligt upptäcker. ”Har ni förlovat er!!!!!” Så bjuder de på rödvin (manskainteblanda) som av någon oförklarlig förlovningstradition ska svepas! Så man ställer väl upp, slurp! Sen kommer något ljushuvud (förlåt F om du läser det här) på att ”man ska röka cigarr när det är förlovning och av någon anledning köpte jag två idag”. Vi hade inte riktigt koll på etiketterna då …. heller, men cigarr var ju kul. Här gjorde jag ett sånt där förödande misstag, jag sa ”A rök inte så mycket på den där, puffa bara och ta inga halsbloss”. Varpå den nyblivne festmannen röker djupa halsbloss ända tills han bränner fingrarna på denna firarcigarr.

Kort, mycket kort därefter intar han en grönaktig ansiktsfärg och jag inser att det är dags att gå. Väl hemma kramar han toastolen istället för mig. Men det tog jag tillbaka på bröllopsnatten, men det är en helt annan historia.

26 februari 1988 – det är 21 år sedan. Jag älskar fortfarande den där killen som åkte till USA och insåg viktiga saker, som trotsigt rökte slut på cigarren och lufsade hem med mig.

Egoist

I veckan har det handlat mycket om föreläsningar, jag har både varit på föreläsning och föreläst själv. Jag har haft förmånen att få träffa flera härliga gäng och dela tankar och funderingar med. Dessa möten ger alltid nya infallsvinklar, idéer och funderingar, ja kanske inte så nya men i alla fall.

Hur egoistisk får man vara, är en fråga som dykt upp i veckan. Vad betyder egoistisk? Det verkar som att vissa tycker det är det värsta man kan vara, fult, otäckt och riktigt dåligt. För andra är det mer något slags uppror, protest och j-lar anamma. Det finns nog de som använder ”inte vara egoist” eller rädslan för att vara egoistisk som ett försvar eller hinder från att ta tag i vissa bitar i sitt liv. Man tar inte hand om sig själv för att man inte vill vara egoistisk. Hur egoistiskt är det, undrar jag? Är det verkligen något storsint och osjälviskt i att hela tiden ”ge till alla andra, ta hand om andra så att det aldrig blir någon tid över för mig själv”. Kan man ge hela tiden utan att fylla på sig själv?

Min underbara kloka dotter frågade allvarligt häromdagen: ”mamma vem skulle du rädda först om det händer något”?

Åh nej, ska jag behöva välja nu också, flög genom mitt huvud och svarade något om att jag skulle se till att rädda båda barnen.
Följdfrågan blev, men du själv då skulle du inte rädda dig själv, mamma?

Nej, älskade vän, det är viktigare att rädda er, var supermorsesvaret. Varpå dottern blev mer allvarlig och bekymrad och sa, mamma du måste rädda dig, annars tycker du inte du är värdefull och då är du kanske inte rädd om dig och då kan det hända olyckor.

Va!! Så ung och så klok. Kan man ens tänka i såna banor när man är 7 år och dessutom uttrycka dem?. Och som U så upplyftande säger ”inget har de att brås på heller”. Det var väl i och för sig riktat till pappan…

Tollerans

När jag var liten ville jag ha tandställning och vara allergisk, som de andra barnen, glasögon hade jag redan. Som tröst sa mamma att jag fick vara "lite känslig" mot diskmedel, man får ju inte ljuga men lite känslig var ok. Sen har jag i måååånga år varit själaglad över att tåla allt, inget krångel här inte. Men på senare år har det uppdagats att jag är laktosintollerant och jag har så svårt att förlika mig med det. Alltså ska man nu vara krånglig så är ju det här en tämligen enkel historia, det finns massor med laktosfria alternativ kallas "puckoprodukter", inget allvarligt händer om man råkar få i sig, det kan gå över med tiden. Det är inte heller en allergi eller känslighet utan en avsaknad eller låg produktion av ett enzym, om jag inte helt har missuppfattat det här.

Men det är inte det, det är själva namnet, benämningen som jag inte kan med. Intollerant. Alltså är det något jag vill vara så är det tollerant, kanske inte mot allt här i livet men åtminstone mycket. Jag har faktiskt svårt att säga det, använda begreppet. Imorse lät konversationen hos en kund så här:
"Varsågod Lena, ta en semla".
Jag svarar lite otydligt, "nej tyvärr, jag är lite intollerant..... lite känslig alltså, mot mjölk, grädde går inte heller så bra.....hmm mummel mummel."
Det blev pinsamt tyst kring kaffebordet tills någon fäller en kommentar kring "ja det var väl opassande att ha semlor här idag när du ska prata om livsstilsförändringar". Då svarar jag översvallande att "nej, nej det klart man ska äta semla på fettisdag, det klart... om man inte är intollerant då". Varpå några skrattade artigt och stämningen lättade.

Min kära vän Å, som älskar grädde försöker uppmuntrande tala om att det bara är ett litet "in" som skiljer oss. Jag är tollerant och du är intollerant, säger hon och ler stort och varmt. Även fast jag vet att det handlar om mjölk så blir det en helt annan innebörd för mig.

Nu har jag ont i magen för jag klämde en semla, lite senare på dagen. Men som sagt på fettisdag ska man äta semlor, även om det ger magont.

Tomt

Idag är det tomt, tyst och still i huvet mitt. Inga löv som blåser, inga historier som vill fram. Jag måste nog konstatera att idag har jag inga funderingar att komma med. Skulle bara vilja krypa ihop i sängen, dra täcket över mig och sova.

Har haft mina nya stövlar idag, det var kul i alla fall. Hur ytlig få man va?
Godnatt

Sämre - bättre

Fler tankar kring det här med att bli till i samspelet med andra och hur våra vänner speglar vem vi är. De funderingarna tog mig vidare till tankar om att värdera andra människor. Nedvärderar jag någon om jag säger att människor i min omgivning är fantastiska och underbara? Behöver det automatisk innebära att andra är usla eller sämre? Finns det människor som inte är fantastiska och underbara, jag menar finns det dom som säger "mina vänner är kass"?

Jag tror ju på det här med människors lika värde och att alla unika och värdefulla och vill inte nedvärdera någon på något sätt. Men därmed inte sagt att jag tycker lika om alla, vissa trivs jag bättre med, vissa tycker jag mer om, vissa tillför mig mer än andra osv. Det handlar mer om att passa ihop än om något annat. Så ska man tillhöra de kloka, goda och vackra ska man passa ihop med mig. - eller med någon annan som tycker man är klok, god och vacker. För som sagt ingen säger väl att "mina vänner är kass" och nånstans finns det någon för alla. Så ibland när jag träffar på någon som jag passar mindre bra ihop med tänker jag ibland "nånstans finns en mamma som älskar den här människan också".

Häromdan fick jag en tankeställande "sanning" av min kära vän Y, det är förresten bevis på vänskap och tillit att säga sånt här, jag uppskattar det. Hon berättade att egentligen är det märkligt att vi är vänner, för hon hade ju sorterat in mig i ett fack redan första gången. "En sån som tränar mycket, bryr sig om sitt utseende och lägger mycket tid på det, sån är inte jag, vi har inget gemensamt" så beskrev hon sina tankar. Så blev det en tankekedja för mig som gick så här: Vissa känner sig dåliga för att de inte tränar, vissa känner sig sämre för att de inte tränar, vissa känner sig sämre ÄN för att de inte tränar, vissa tycker de som tränar är bättre OCH vissa tror att de som tränar tycker att de är bättre för att de tränar. Är du med?

Det här blev lite otäckt för mig, att andra tror att jag tycker de är sämre än mig för att de inte tränar. Huga, DET är verkligen inte vad jag känner. Jag är stolt och glad för att jag tränar men det har inget att göra med vad jag tycker om att andra inte tränar, det är deras val och ensak.

Det här ständiga jämförandet med andra människor som vi håller på med, en del gör det mycket andra mindre somliga kanske inte alls, är nog inge bra för oss. Bara för att någon är bättre än jag på något innebär ju inte det automatiskt att jag är usel, varken på själva grejen eller som människa. Men det är lätt att halka dit, tänk om vi alla bara fick känna oss OK och good enough. Utrymmet för att vara bra och omtyckt borde räcka åt oss alla, eller hur?

Business

Jag ska lära mig att älska att göra business, inte bara lära mig göra business utan till och med älska att göra det. Men först måste jag lära mig att stava till det, inser jag nu när jag ska skriva om det.

Nåväl, att älska göra business är en viktig del i mitt nya liv. Jag ska "starta eget", har jag nämnt det förresten? Jag ska bli världens bästa coach! Vi är några stycken som aspirerar på den titeln, men eftersom vi inte tänker konkurrens och rivalitet så är det inga problem. Det är ungefär som när jag låg på förlossningen och just fått barnen och kände mig som världens mest märkvärdiga människa. Jag var helt medveten om att i rummen bredvid låg andra mammor som också var världens mest märkvärdiga som just fått världens mest fantastiska barn, det spelade ingen roll märkvärdigheten räckte åt oss allihop. Så tänker jag också nu, att det behövs många värdsbästa coacher.

Så nu ska jag lära mig älska göra business och stava det det är därför jag skriver det så många gånger, hittills har jag raderat och ändrat varje gång. Hur gör man när man lär sig det då?? Praktisk träning tänker jag måste va ett bra sätt, så igår gjorde jag stövelaffärer. Före jul hade jag letat och köpt ett par svarta med kilklack som "vart sådär". Häromdagen när det var ca 18 grader kallt, började jag frysa så väldigt om höger stortå. Konstigt tänkte jag och kollade skon, då visade det sig att sulan släppt och den kalla luften och snön gled lätt och ledigt in mot tån.

Igår hade jag några minuter över och tågade in på skoaffären och visade den trasiga skon, inget kvitto hade jag men prislappen satt kvar på insidan. Expediten suckade lite och gjorde ett återköp. Helt utan diskussion fick jag tillbaka hela summan, inga tillgodokvitton, inget snack. Det gick nästan lite för lätt. Nån pondus måste jag ju ha tänkte jag. Så var del 1 avklarad nu stod jag utan stövlar, ja jag hade ju andra skor på mig, men de var bruna... Efter ytterligare några möten och uppdrag fick jag så igen några minuter över och sprang in på en annan skoaffär och hittade ett par perfekta skor... dessutom på rea.

Så gör jag en businessmässig beräkning på det här så blir det 250 kronor plus, tidsåtgången totalt 20 minuter och kompetenshöjning och insättning på självförtroendekontot. OCH inte minst ett nytt argument för shopping!! För att inte tala om hur lycklig jag blir när jag provar min nya skor....

Som det ska vara

Sonen fick ge mig lite feedback, som det så vackert heter, och då säger han att han tycker jag ska sitta mindre vid datorn. "Det känns som du inte bryr dig om nåt annat då". Klatch, som en örfil rakt i ansiktet. Jag vet inte vad som händer med bloggen om jag inte får sitta vid datorn. Men han sa också att det var OK när jag väntar på Let´s Dance, så nu väntar jag på Let´s Dance från söndag till lördag.

Jag försöker läsa en bok som underbara A tipsat mig om. Jag läser och förstår ...tja ingenting. Det får mig att säga saker som " det här är för avancerat för mig, jag begriper inte det här". Men sen har jag kommit på mig själv med att citera och använda tankar från boken.

Den heter Tusen ord för glädje av Byron Katie. Det jag tagit fasta på i den är "att verkligheten är precis som den ska vara och att det är i våra tankar om den som stress, oro, ångest startar". Det tycker jag låter märkligt och svårt att begripa. Men så upptäcker jag att min oro och stress, tankar om att inte duga, göra tillräckligt eller rätt lugnar sig när jag tänker "det här är precis som det ska vara. Det som sker är det som behöver ske just nu". Låter det flummigt och obegripligt... jag är böjd att hålla med MEN jag har upplevt och känt det på riktigt.
Det är ungefär som jag säger och menar om att träna avspänning "somnar man så är det det man behöver just nu, då är man så trött så man behöver sova. Det är precis som det ska vara".

En annan tanke är att man kanske inte kan eller ens ska begripa allting, kanske vissa saker ska gå direkt in i det undermedvetna, till känslan utan att passera det medvetna eller tanken - censuren. DET kanske är ett sätt att få ihop det här med tanke och känsla, knopp och kropp, att låta saker gå direkt till känslan och kroppen. Frågan är bara hur?

Några klokheter till

Den arga mamman stormar in i barnens rum och utbrister "men hur här ser ut, så stökigt ni har i ert rum". Den kloka dottern 7 år svarar "men mamma, du pryder ju hela rummet".

Den stressade pappan lättar sitt hjärta och berättar att han känner sig jagad på jobbet. Dottern säger klok som en bok, "då kan ni sätta er allihop och du kan berätta hur du känner, så får de andra säga hur de tänker".

Sonen hade tillbringat en dag hos mormor och morfar som just skaffat ny dator och berättade att de nog måste köpa en till dator eftersom de nästan slåss om den. Dottern säger då "att de får använda äggklockan, som vi gör, så blir det rättvist".

Såna klokheter kommer det från mina barn. Vilken fantastisk källa till inspiration, lärdom och inte minst skratt om man bara tar sig tid att lyssna. Det är kanske det viktigaste jag lärt mig idag, att vara mer här och nu och lyssna på mina älskade ungar. Jag har också lärt mig att göra omvänd ordning i power point presentationer, så den här dan har varit en riktig höjdare.

Krångel

Vi lever i en krånglig värld, tycker du inte? Just nu håller jag på att bli skogstokig....
Det är ingenting som är enkelt, ingenting som är "bara". Hur många hjälpmedel, tekniska finesser, datorlösningar, supportsystem finns det? Hur många av dem fungerar?
Mina svar är - HUR många som helst och INGEN. Det finns hur många fina, hightec lösningar på varenda litet uppgift vi har, men det finns en liten hake med dem - de fungerar ju aldrig.

Ja, jag må vara tämligen ointresserad och frånvänd men helt "teknilektiker" är jag INTE. Jag lär mig sånt jag har nytta av och jag skulle med glädje sätta mig in i, börja använda lösningarna om de höll vad de utlovas kunna göra. Men det är ju så sällan, så sällan.

HUR svårt kan det va? VARFÖR (det är ingen coachfråga) ska det vara så krångligt och avancerat? Varför ska det vara så baskat mycket av allting.

Jag är alldeles trött och less på det här och längtar efter enkelhet, användarvänligt och smarthet. Frågan är om det överhuvudtaget är möjligt???

Hur roligt

Man kan ju undra hur roligt man har i sitt liv egentligen? Ibland när jag är på nått roligt och skratta så där riktigt gott och länge, då får jag träningsvärk i magen dagen efter. Då kan man ju undra hur ofta man använder de musklerna.

Då och då, oftast på kvällen, börjar jag fnittra okontrollerat. Det bara bubblar i mig och så fnittrar, fnittrar och fnittrar jag. Sällan vet jag vad det är som är så roligt, så då fnittrar jag ännu mer åt det. Och mitt i fnittret börjar jag gråta. Lika lite som jag vet vad jag skrattade åt vet jag varför jag gråter.

Somliga dagar är jag "representativ och säljande" då LEEEER jag, och ler och ler. Fram på eftermiddagen stramar det i kinderna och jag får ont i huvet. Det verkar som hela mitt ansikte har oerhört svårt att inta den positionen. Ibland känns det svårt att vara trevlig, hur roligt är det?

Idag har jag gått omkring och småfnittrat hela dagen, fniss, fniss. Jag har "lallat omkring" med ett fånigt leende på läpparna. Jag hoppas jag har smittat nån med lite glädje.

Nånstans i bakhuvudet dyker hon upp den där lilla, ogina, pessimisten och väser "jaha och hur länge tror du det håller då? När du nu är SÅ HÄR uppåt hur hårt ska du falla då??" Men jag lyssnar inte nu, jag tänker njuta av fnittret och inte börja gråta. Jag tänker inte falla, inte idag.

Modig

Jag är kanske inte den modigaste människan som finns. Jag har aldrig hoppat bungy jump, jag har inte rest på spännande resor, jag tar inga stora risker och är inte särskilt äventyrlig helt enkelt. Men jag kör faktiskt MC, det är ju lite farligt, och jag har utmanat och kommit över många av mina rädslor.

Idag har jag varit modig och faktiskt hoppat rakt ut! Men eftersom jag kommit på att det är mycket lättare att vara modig om man inte är så rädd, såg jag till att ha både fallskärm, flytväst och krockudde. Å se, då gick det lätt... eller lättare i alla fall.

Det här är kanske något jag ska jobba vidare på, paradoxa paralleller, det lät dessutom fint.

Efterfests tankar

I helgen har det varit festligt värre, både fredag och lördag har jag fått kalasa. Det är det här med "ketchupeffekten i livet" först kommer inget sen kommer allt på en gång. Jag smyger in ett tack till er som fixade kalasen, de var båda JÄTTETREVLIGA!

Där på kalasen kom jag att tänka på det här med vänner, vilka vi har omkring oss. Den kloke mannen brukar tröstande säga, "titta på vilka som tycker om dig, vilka som tycker du är bra - vad är det för människor? Om de tycker om dig kan du inte va så tokig".

I fredags var jag på min nya vän I;s tantsoppekalas. Det är fick jag träffa ett tantastiskt gäng kvinnor som på ett eller annat sätt finns i födelsedagsbarnets liv. Det var svårt att förknippa någon av dem med "tant". Begreppet "tant" är för mig någon som låst in sig i en massa "måste, borde, får inte, ska inte, kan inte, orkar inte" plus tjocka beiga strumbyxor och grå kappa. Det fanns inget av det där. Det klart att I;s vänner inte är tanter, det klart att de är varma, öppna, generösa, härliga kvinnor annars skulle hon inte ha något ut av dem.

I går på nästa kalas förundrades jag över att så många vänner med så olika beröringspunkter till födelsedagsbarnet ändå kände på liknande sätt för honom. Från syster, barndomsvänner, killkompisar, kollegor, ressällskap, till alldeles nya vänner de sa samma saker. När jag tackade för kvällen, svarade P att med så många härliga vänner var det en enkel match att fixa bra fest. Som den klokgumma jag är (läs försöker vara) kontrade jag med att det enbart berodde på att han är en så fantastisk och fin människa själv. Jag hoppas det smickret gick hem, förövrigt.

Kanske är det så, att våra vänner speglar vilka vi är. Min kloke man har kanske rätt och med tanke på vilka som finns i mitt liv får man lätt storhetsvansinne.

Märkligt

Det händer märkliga saker i mitt liv just nu. Jag har faktiskt aldrig varit med om något liknande. Det är på väg att hända saker som är olikt allt tidigare, mitt liv kommer att ta en helt nya vändningar känns det som. Jag står mitt i en virvelvind och det bara händer. Runt mig virvlar nya vindar, uppåtgående strömmar och mot mig flödar .... hm massor av kärlek.

Jag har förändrats, är på väg mot något helt annat. Borta är den bitterkärring som tagit stor plats, borta är den livrädda lilla människan som härjade, borta är den stränga perfektionisten som satt på axeln. Eller borta och borta, men mycket mindre i alla fall. Och plötsligt finns det plats för annat, andra tankar, andra sätt att se på livet och förhålla sig. Och jag väljer "go with the flow". Det är helt förunderligt, livet är förunderligt.

Ankare

Jag har ett ankare i mitt liv. Stor, stark, stabil och fast förankrad. Klar, tydlig, rak och enkel. Nån att klamra sig fast vid, luta sig mot och söka stöd hos. Nån som kan hålla mig uppe och inte minst orka med mig. Jag har en som jag vet var jag har, en att räkna med som aldrig sviker eller viker. En sån som tål törnar, klarar stormar och står ut med skäll och gnäll.

Jag har en som säger "du det fixar sig, vi ordnar det här, vi har varandra". Som talar om att "hur det än går får du komma hem till mig ikväll". Utan honom skulle jag inte vara där jag är idag, jag skulle förmodligen inte varit alls.

Det händer inte ofta, men nån gång ibland så gungar det hos honom och då gungar det hos mig. Det är nästan värre än när det händer bara mig, Men jag försöker vara klok, inte ta över och kan vi inte byta roller så får jag gunga med.

Läsa tankar

Jag vet vad du tänker... jo det är säkert jag kan verkligen läsa andras tankar. Jag vet vad andra tänker om mig, speciellt när det är negativa saker. Jag kan till och med höra kommentarer de säger till varandra. Jo, då jag gör det, jag hör det. Jag kan också tolka vad andra menar, oftast är det någon pik eller dåld kritik, jag förstår det nästan bättre än dom själva. Jag vet också hur andra analyserar och funderar kring allt jag säger, allt jag gör, hur jag ser ut och vad jag har på mig.

NÄ, så är det ju inte. Å vad skönt det var när jag insåg och började tro på att andra har fullt upp med sig själva och sitt eget. Det jag tolkade, hörde och kände kom ju från mig själv. När jag insåg att människor inte behöver vara värderande och kritiska, när jag insåg att JAG inte behöver vara värderande och kritisk. OK jag faller tillbaka ibland, både i kritik och tolkande..... men jag tränar på det.

Nu skulle jag bara vilja dela med mig till alla andra tankeläsare och tolkare om detta, men man prackar inte på någon sina egna insikter...

Principer

Jag fortsätter gårdagens tema om godis och om att längta. Jag är en oootroooligt principfast människa, så jag äter bara lördagsgodis. Jag gör det för att jag vet att det inte är nyttigt att äta godis titt som tätt. Jag gör det för att jag tycker det ska vara skillnad mellan vardag och helg. Jag gör det för att det är bra att längta lite. Jag gör det för att det smakar så mycket godare om man väntat ett tag. Jag gör det också för att då vet jag vad jag ska hålla mig till, vilka regler som gäller liksom. Låter präktigt va ,sån är jag eller....

Så på lördag äter jag mitt godis och njuter. På fredag händer det att jag smakar lite av lördagsgodiset, det är ju liksom helg och mysigt att ta några där på kvällskvisten.... eller, ok då, till lunchkaffet. Söndag äter jag upp det som blir kvar av lördagsgodiset, jo det räcker faktiskt till dess och varför ska söndagen vara en lång väntan på måndan när man kan ha helgmysigt då också? Sen måndag äter jag inte godis alls, tisdag äter jag inget heller. Onsdag då?..... onsdag är ju faktiskt lillalördag, så då kan man väl få lite lillördagsgodis va? Torsdan då... ja den blir ju en klämdag så då är det lika bra att köra på. MEN, jag äter BARA lördagsgodis. Den enda jag lurar är mig själv.

Gott och blandat

VILKEN fantastisk vinterdag vi haft idag! Såna här dagar längtar jag bara ut, ut i friska luften på skidor, promenad eller löptur. Jag tittar drömmande ut genom fönstret och vill bara ut. Så längtar jag efter - semlor. Jag tycker inte ens särskilt mycket om semlor, men jag längtar efter dem ändå. Det är väl konstigt, att längta efter något man inte tycker särskilt mycket om och när jag tänker efter har jag har några såna saker "för mig".

Till exempel älskar jag att grilla korv och kan gärna föreslå "hörrni vi grillar korv". Men jag gillar inte korv, falukorv äter jag överhuvudtaget inte, grillkorv som nödproviant. Men jag älskar begreppet grilla korv, det är bara smaken av korven jag inte gillar. Förutom då när vi är ute på turridning, då gillar jag att grilla korv nästan på riktigt.

När jag var yngre och inte börjat dricka kaffe ännu tyckte jag så mycket om att "dricka kaffe" också. Lukten av kaffet, mamma som satt ner och njöt men smaken blää. Som tur var växte jag till mig och nu älskar jag att dricka kaffe helt och hållet.

Meloner är också en sån sak som jag kan längta efter och gillar att köpa och ha hemma. Det är ju så fint med melon i fruktskålen och så gott till frukosten. Men sen ligger den däroch blir inte uppäten utan dålig. Ja, inte nu längre sen de fruktälskande barnen kommit.

Sen finns det saker jag aldrig längtar efter, whisky är ett sånt exempel. Jag tycker knappt om mannen när han luktar whisky. Leverbiff längtar jag aldrig heller efter. Så finns ju det där jag alltid längtar efter, nu pratar vi om sånt som choklad, nötter, lax och ...choklad ginger/lemon är favoriten just nu. Men idag är det tisdag, flera dar till chokladätardag.

Energi

Just nu lever jag på andras energi. Jag har i en period sökt mig till de kloka, fina och stora människorna runt omkring mig. Jag har sugit i mig av deras energi och låtit andra lyfta mig. Titt som tätt har jag faktiskt varit "hög på" kraften som flödat runt omkring mig och till mig, det har varit härligt. Jag har lite skamfylld känt mig som dementorerna i Harry Potterböckerna, de som suger i sig av andras glädje och gör dem alldeles kalla inuti.

Det har varit bra och viktigt för mig, men nu känns det nödvändigt att hitta tillbaka till min egen energi och drivkraft. Av flera anledningar: Lånad energi är just lånad, jag tror det börjar vara dags att betala tillbaka. Energi utifrån lägger sig som ett skal, som en hinna utanpå men inuti blir det tomt. Den uppenbara risken att folk börjar ta omvägar när de ser mig, vägra svara i telefonen när jag ringer, det vill jag inte riskera.

Så då kommer den självklara frågan, var hittar jag energin och drivkraften igen? Innan jag funderar vidare på den vill jag passa på att tacka alla er kloka, fina och stora som läser min blogg och som bidragit med er energi.

Klokhet

Jag har många kloka människor i min närhet. När jag tänker efter inser jag att många av dem är kvinnor, men där finns också några män. Jag inser också att de antingen är "lite äldre" eller mycket yngre, dvs ungefär samålder med mig och uppåt samt barn. Då menar jag min faktiska ålder = antal år på jorden, inte min fysiska som är ca 27 år och inte heller min mentala som då och då tangerar 80 årsstrecket. (vad är sant här egentligen?)

Jag anser mig vara en öppen människa som tar emot andras funderingar och ofta tar andras sanningar som just sanningar. Med andra ord jag är lättpåverkad och imponerad av andra människor och deras åsikter.

Nå allvarligt talat, jag får många kloka tankar och funderingar av människor runt omkring mig. De bidrar till mina funderingar och uppbyggnaden av klokskap så att säga. Men ibland säger dessa kloka människor emot varandra och det är då det blir svårt för en sån som jag. Känner mig som Tomas Di Leva (aldrig trodde jag att jag skulle citera honom) "vem ska man tro på"?

Då inser jag ju det omöjliga i att söka sanningen nån annanstans. Den finns hos mig, kan bara hittas hos mig. Alltså min sanning, det som är sant och riktigt för mig. För det är ju så med sanning, den ser olika ut för olika personer, kan ses från många håll och vinklas på flera sätt. När jag tänker så här blir det lättare, jag får tro på vad jag vill, vem jag vill. Jag kan t o m plocka bitar här och var så det passar mig, så får jag ihop min sanning och förhoppningsvis klokskap.

Prylar

Jag och mannen hade varit på en weekend resa till en stad med ett IKEA varuhus och stort shoppingcentra. Två nätter på hotell med hotellfrukost och mys, två dagars shopping. Vi hade kort sagt haft det riktigt bra.

På vägen hem i bilen var samtalsämnet drömmar och människor som lever sin dröm. Vi resonerade hit och dit om drömmar i livet, hur förverkliga drömmar och om människor som gjort det. Naturligtvis var vi ganska snabbt framme vid våra egna drömmar, vad skulle vi göra, hur skulle vi leva. Vi var rörande överens om att vi skulle bo kvar i vårt hus, leva här och HA MINDRE PRYLAR.... Där satt vi med baksätet fullt av saker från IKEA, kläder och skor och berättade om vår längtan efter mer enkelhet och mindre prylar!! Ett gott skratt förgyller en bilresa.

Kanske var det ett utslag av att vi fått vårt prylbehov tillfredsställt under helgen MEN jag ser, så här i efterhand att den längtan består. Kanske är vi snart mogna att förverkliga vår dröm, som ju inte är så stor eller svår att genomföra.

Strömavbrott i paradiset

Idag vaknade jag av att väckarklockan inte ringde. Du vet, när man vaknar till och känner att något inte stämmer. Min trötta, sega hjärna konstaterade : väckarn är svart, det är strömavbrott. Undrar vad klockan är, var nästa naturliga fråga. Jag måste slå på TV;n, problemlösningsförmågan är helt enorm i detta nyvakna, förvirrade läge. Nej just ja, den går på ström den med och tydligen samma propp också. Mobilen, den tog jag med mig upp igår kväll. Japp bara tjugo minuter sen, skönt. Ingen katastrof. Nästa fundering är då undrar om det lyser ute. Här gör också min hjärna en tvärgir, istället för att ta på mig glasögonen som jag verkligen måste ha för att överhuvudtaget se fönstret, väcker jag mannen och talar om att det är strömavbrott och jag tror inte det lyser ute heller. Som den hjälpsamma, alltid redo kille han är, min man, är han på två röda sekunder uppe ur sängen, framme vid fönstret och konstaterar. Nä gatbelysningen lyser inte heller.
Jag skäms lite, det kunde jag ju ha kollat själv. Men inte kunde jag väl ana att han skulle reagera så snabbt, eller det kunde jag kanske... anat alltså. Vad hade jag tänkt mig med den kommentaren till honom? Att vi skulle legat och småpratat om om det lyser eller inte, kanske hittat fiffiga lösningar på hur vi skulle lägga upp morgonen för att ta igen de försovna minuterna? Inte vet jag, men rivstart och skynda skynda var jag inte alls sugen på.

Nå, vår morgon blev inte som den brukar, inget rostat bröd, inget te. Att sminka sig i ljuset från en ficklampa är spännande och kan få helt oanade effekter. Så fort det blir svalt inomhus när det är 11 minusgrader ute. Diskmaskinen är full och tvättkorgen likaså OCH..... ingen dator! Hur beroende är man av strömmen egentligen, det blir rätt påtagligt när den är borta.

Jomen just ja, kommer jag på, min bärbara dator den går ju på batteri, en stund i alla fall. Fniss, jag kan sitta vid stearinljusen och skriva dagens inlägg. Att det trådlösa nätverket inte funkar utan ström försvårar ju själva publiceringen, men se, innan jag hunnit ända hit har strömmen kommit tillbaka. Vad glad jag är som inte bor i lappmarkernas inland och får vara utan ström i flera dar.

Rak och ärlig

Jag skulle vilja vara en rebell, skulle vilja stå på barrikaderna och vråla och skrika. Jag skulle vilja vara en tuffing som rakt, ärligt och tydligt säger vad jag tycker. En stark och stabil person som kan leverera obekvämligheter på ett sätt som gör att andra lyssnar.

Jag skulle vilja säga saker som "nä nu får det vara nog, det här går inte bra, det här är FEL, fult och ovärdigt, nej tack, jag är inte intresserad, det räcker nu"

Men allt det går så dåligt ihop med att "vara älskad av allt och alla". Det går så dåligt ihop med min önskan och vilja att vara snäll och tillmötesgående. Ibland är det också svårt att ha tydliga och starka åsikter när min hjärna med nån slags autopilot ser saker från alla möjliga håll och ur andras synvinklar. Dessutom saknar jag forum, jag vet sällan när jag ska säga ifrån och när jag säger nåt är det sällan nån som lyssnar.

Och.... det här är bara undanflykter, jag är en feg stackare, jag skäms och känner mig ynklig. Så nu var det sagt, nu vet du det.

Gå i ide

Idag vill jag vara en björn eller kanske en igelkott eller något annat djur som går i ide. Inte för att jag ogillar vintern eller för att det är kallt, egentligen gillar jag den här årstiden riktigt bra, utan för att jag skulle vilja sova, sova, sova. Jag skulle bara vilja rulla ihop mig till en boll och somna om och sova länge, länge ungefär en vinter. Ibland blir jag så här trött, jag är inte sjuk och det är inget fel på mig, vad jag vet i alla fall. Det verkar bara som jag hamnar i något slags sömnminus och behöver ladda med ofantligt många timmar. Det har hänt att jag bara varit vaken några timmar på en hel helg, ni fattar vad populär man blir i bekantskapskretsen då.
Sonen kom just med ett lockande förslag "om du nattar mig så kan vi lägga oss i din säng och du kan somna nu" hmmmm 19.30 en onsdag...

Andra fördelar med att vara björn är ju att man skulle ha en stor tjock päls och ordentligt fettlager som skydd mot kylan. Man skulle kunna ryta ordentligt så att man fick nåt gehör. Det skulle vara helt ok med håriga ben. Igelkott... känns lite mer trist, taggig och långsam med en lång näsa, på nåt sätt blir det en för liten förändring för att verka lockande. Nä björn vill jag va äta blåbär, skrämma folk ur skogen, lufsa omkring och SOVA. Nu ska jag natta ungen min, gonatt!

Långtråkigt

Hur länge sen var det du hade långtråkigt? Så där så det kändes som att klockan stod stilla, som det kliade i hela kroppen och du inte hade en aning om vad du skulle hitta på.

Just nu längtar jag efter att ha det precis så där riktigt, riktigt långtråkigt. Jag blir avundsjuk på ungarna när de suckar från djupet av sitt innersta och med gnällig röst säger "maaammaaa, jag har INGETIIIING att göra. Maaaammaaa, jag har så trååååååkigt". Jag vill titta på klockan var femte minut och känna "är den inte mer" istället för "hjälp vad klockan går". Vill sätta mig framför TV;n och slötitta på något bara för att få tiden att gå. Strosa omkring här hemma, torka damm från blomblad medan tankarna trögt flyter fram. Nästa jul vill jag vara som ett barn, njuta av advent och förväntansfullt se fram mot julafton och sen gå hela julafton och längta efter tomten.

Jag vet inte när jag hade långtråkigt sist, men jag vet att jag har haft det och vet att det inte kändes så bra just då. På sommarjobbet en fredageftermiddag med stora klockan framför ögonen, inga samtal ringde och minuterna tog timmar var och en. Eller när jag varit sjuk och hemma och bara väntat på familjen. Så jag vet ju att det är nåt slags motvikt mot snurren jag är i just nu jag längtar efter. Men tänk, att få leva "långsammare", kan det vara möjligt?

Kära systeryster

Jippi, jag ska få gå på min lillasysters bröllop!!!
Under en lång period har jag i omgångar gått som "en äggsjuk höna" kring vår brevlåda. Vilket uttryck äggsjuk höna, jag har ingen aning om hur en sån ser ut, har knappt sett hönor i verkligheten än mindre en som är sjuk av ägg. Kanske jag ska beskriva mig som en nykär tonåring som väntar på brev istället, men då avslöjar jag hur himla gammal jag är, alltså att jag väntade på kärleksbrev via den vanliga brevlådan, inga mail inga SMS. Att överhuvudtaget vänta är väl tämligen omodernt och mossigt idag. Men nu spinner jag iväg åt fel håll.

Jag har väntat på inbjudan till detta fantastiska bröllop som planerats i .... tja en oändlighet. Först trodde jag att inbjudningarna var klara i typ november, sen läste jag på hennes bröllopsblogg att inbjudningarna inte var utskickade, nytt hopp tändes. Kanske, kanske.... Vi har pratat om det här med vilka hon ska bjuda, hur gränserna ska dras, om blod tjockare än vatten mm, mm. Och jag har verkligen tyckt att det skulle vara OK om gränsen drogs med mig utanför. Men kunde ändå inte låta bli att hoppfullt kika i brevlådan, räknade ut att på torsdag borde det ha kommit. Så kom inget och jag tänkte OK jag har full förståelse, men oj vad jag hade velat gå. Sen kom ett nytt blogginlägg där den helgens planer var inbjudningskorten, så samma visa igen. Så idag nämnde systeryster att nu äntligen hade inbjudningskorten blivit klara och jag såg framför mig ännu en vecka av postuppmärksamhet.

Men när jag kom hem låg det där! Ett vitt, grönt och fint inbjudningskort adresserat till mig och mannen. Vi ska få gå på min lillasysters bröllop!

Du kanske tycker det låter konstigt att vara osäker på att bli inbjuden till sin lillasysters bröllop och undrar vilka knepiga familjeförhållanden vi har. Ni som känner mig och vet att jag inte har någon lillasyster kanske tycker det är ännu konstigare och undrar vilka knepiga familjeförhållanden vi har. Men det är ganska enkelt, jag längtade efter en syster och ville adoptera en och som den fantastiska människa hon är ställer hon upp, min lilla systeryster.

Ord fundering

Jag tycker om att fundera och jag tycker om ord, att skriva ord, leka med ord osv. Idag har jag funderat på ord, en trevlig kombination.

Igår handlade inlägget om stora och små människor, om att vara stor och små. Jag vet ju att rätt böjelse i den meningen är stor och LITEN. Men liten är inte det jag menar utan det är små. Små människor blir ju rätt, men "när jag är små" blir fel. Skulle jag istället skriva rätt svenska "när jag är liten" skulle det bli fel betydelse för mig. Hänger du med?

Att vara en stor människa är för mig att vara storsint, storslagen, ha ett stort hjärta och stora öron. Små människor är småsinta, småaktiga, småsnåla. Det här hänger ihop med nån slags grundinställning till andra människor, livet och även sig själv. Det är ganska "fast" och likartat över tid och vid olika tillfällen.

Däremot när en människa är liten handlar det mer om att vara ledsen, rädd, orolig, osäker på sin förmåga. Det är mer förknippat till känsloläge och stämning och mer kopplat till självkänsla.
Vår litenhet varierar också från dag till dag och mellan olika tillfällen. Sen så hänger de ju ihop och går inte att skilja från varandra heller, så klart. Annars vore det för enkelt.
Ja, så där kan det snurra i mitt huvud ibland. Nog har jag viktigare saker att tänka på, som till exempel vad vi ska äta till middag, men det roar mig att "fnula".