Sommar

Vi åkte till Turkiet och började sommaren där. Jag tror det var en bra idé, vi liksom tvärstannade och landade i semester direkt. Så fortsatte vi semestra hemma med besök från Stockholmsvänner, några turer till Stugan och den sista helgen på Holmön och visfestival. Däremellan lite jobbdagar och lata dagar hemmavid. Vi har haft en fin sommar inte minst vädret har bidragit till det.

Inte trodde jag att min första sommar som helt egen skulle kunna innehålla så mycket ledighet och bortkoppling. Det känns som ett lyckande.

Men nu är semestern slut, nu handlar det om att komma in i gängorna igen. Det är inte helt lätt och inte minst vädret bidrar till det. Jag vill ju helst fortsätta vara ledig, sitta i solstolen, bad i havet, grilla och låta tiden bara gå. Å andra sidan längtar jag att komma igång med jobbet igen, komma in i gängorna och köra på.

Det är lite lugnt ännu, det känns ovant och lite otrevligt. Jag vet att jag har jobb snart och framöver, men ändå. Bode jag oroa mig mer, borde jag göra på något annat sätt just nu.
Men sommarlugnet stannar kvar och jag oroar mig inte heller som jag brukar. Jag vet inte om det ä ett lyckande eller dumt. Men det får tiden utvisa.

Overkligt verkligt

Sov en tolvtimmarsnatt, vaknade helt vimmelkantig och har haft en slags overklighetskänsla resten av dagen. Det har inte varit obehagligt, bara overkligt. Lite som att vara med i en film. Ja inte för att jag vet hur det skulle vara, men det är ju ett härligt uttryck.

Om mitt liv skulle vara en film... då skulle den heta "från en ovanligt vanlig tillvaro till en vanligt ovanlig liv". Nä, det blir ju en ovanligt otymplig titel, det får bli nått annat. Den kanske skulle heta "tilt" och handla om när det liksom tiltar i huvudet och allt blir annorlunda. Missförstå mig inte, jag är helt nöjd med att allt är annorlunda och även med allt som fortfarande är som vanligt. Men lite tilt känns det som. Jag vet att mitt sätt att tänka, känna och reagera är helt annorlunda nu för tiden. Jag minns hur det var förut men jag vet inte hur det kunde vara så, jag vet inte heller hur det blev annorlunda. Eller nån aning har jag - det var väl nån som hällde på i glaset.

Om jag tar liknelsen med det halvfulla glaset, så blir också den sista meningen här ovan förståelig. Tidigare såg jag halvtomma glas, misstänkte att de inte ens var halvtomma och om jag skulle drista mig till att dricka skulle det vara ättika. Nu för tiden ser jag halvfulla glas och liksom utgår från att innehållet är drickbart och gott. Jag utgår också från att glasen kommer att fyllas på. Det är helt märkligt.

Nå så kan funderingarna gå när man sover så länge.

Den perfekta dan

Inleddes med en löprunda, lite längre än vanligt och foten höll. Kantades av fågelkvitter och svagt värmande sol. Följdes av styrketräning och frukost lagad av barnen. Så härligt redan innan halv åtta.

Fortsatte med skolavslutning med solsken, gitarrspelande Oscar och diktläsande Vendela. Tårta och kaffe med barnen, mannen, mamma, pappa och svärmor. Så stolt och fylld av kärlek, redan klockan tio.

Så till Shift 2, coachningsutbildning resten av dagen. Med fantastistka människor, i bästa klimatet, med allra underbaraste Anna och Ingrid. Sån tillit, sån bekräftelse, sån känsla av att vara rätt för resten av dagen.

Till grillkalas med familjen, i solen, med myggen och allt gott jag kan önska. Med småprat om dagen, skolåret och kommande semester. Så nära, så äkta så.. så precis som jag vill ha det.

Nu avslutar jag med datorn i knät och en stor känsla av tacksamhet, nöjdhet och glädje.
Jag tror jag är lite dopad.

Livsintentioner

Vilka är dina livsintentioner? Vad är viktigt för dig? Jag har funderat på stora frågor som vad är meningen med livet, vad är jag ämnad för att göra, vad är mitt uppdrag. Just nu är jag helt inne på att på så stora frågor finns det bara små svar. Livet är meningen i sig. Jag är ämnad att leva mitt liv med "clearity, focus, ease and grace".

Jag har också tagit till mig påståendet att livet är inget annat än en hjälteresa, livet är så inrättat att det krävs en hjälte för att leva det. Att vi alla är hjältar i våra liv.

Mina viktigaste livsintentioner är att vara en kärleksfull familjemedlem, en skapare av inre skönhet och helhet, att vara fysiskt stark och ha hälsa. Därefter är jag villig att vara en effektiv coach, ekonomisk framgångsrik, en framgångsrik teammedlem och visionär ledare.

Försummad

Åh, min stackars, stackars blogg jag har försummat dig. Har du några läsare kvar, tro?
Det har hänt så mycket. Jag trodde jag levde i full fart men sen bara ökade det. Och jag som inte ens vill ha det så. Jag som tror på balans, återhämtning, reflektion och eftertanke. Jag som bytte inriktning för att leva enklare, mer fokuserat, nära familjen, friare med mindre pengar. Det blev inte riktigt så, inte än.

På sätt och vis är livet enklare, jag gör mer som jag vill. Jag fokuserar mer, men nästan helt på företaget. Inte så nära familjen som jag vill och inte så fritt som jag trott. Inte heller så lite pengar som jag var rädd.

Jag bytte för att få det bättre, roligare och mer "jag". Så blev det, faktiskt, så blev det redan nu. Resten jobbar jag vidare med.

Jag lovar inget, men som det känns nu skriver jag mer om det. Jag kommer också att berätta om livsintentioner, om att leva framgångsrikt med "clearity, focus, ease and grace". Jag ska berätta om Monkey mind chatter och problem vid gränsen. Blir du nyfiken, vill du återkomma?

Läser du så skriver jag, så skulle vi kanske kunna komma överens.

Måluppfyllelse

Jag är inte anställd längre, jag är inte arbetslös och jag pluggar inte. Jag är min egen, jag är företagerska! Eller är och är, jag har ett företag. Ett företag som funkar och går riktigt bra. I mina mått mätt.

Mitt mål för ett år sen var att prova och se om det kunde fungera, om jag kunde trivas med det och om jag kunde få in pengar på det. Nu vet jag, det fungerar, jag trivs med och får in pengar.
Låter det kaxigt? Ja, ok jag har väl blivit .... näe. Jag känner så, så det så.

Nu behövs det nya mål men de funderar jag på imorgon.

Tvättagenter

Igår avslöjade jag för barnen att jag är en hemlig tvättagent.
Är du, frågade de med stora ögon.
Ja, svarade jag, har ni inte märkt att det är jag som tvättar? Och de hade de.
Så hemlig att inte ens pappan vet om det. Som tvättagent har jag också rätt att utbilda nya småagenter och så berättade jag att jag hade haft ögonen på dem ett tag. Funderat om de är mogna nog nu.
Jag fortsatte berätta att de redan klarat testet "vika lakan" och "hänga sockar".
Att man som agent också kan specialisera sig och att sockagent kanske skulle passa sonen som visat visst intresse att hänga sån tvätt. Jag la också till att själv gillar jag mest att hänga....kalsonger. Då stönade de och himlade med ögonen.

Jag frågade om de ville bli småagenter och var redo för nästa test, sortera tvätt. De ville veta vad som kunde hända. Så jag förklarade om vita fina lakan som råkat få en liten röd socka med sig och förvandlats till rosa. Och det värsta av allt, gröna, gula klara fina färger som blir grådaskiga och om stickade tröjor som förvandlas till bebiskläder.

Tydligen tyckte det att utmaningen var lagom och uppdraget intressant för i ett huj var de i tvättskåpet, jo tvättagenter använder skåp, inte korg, så mycket kan jag avslöja här. Barnen sorterade tvätt som de aldrig gjort annat och som belöning fick de provstarta en maskin.
Senare undrade de lite försiktigt om inte pappan är tvättagent också. Då viskade jag förtroligt att han gjort det där hemska, att han färgat tvätten grådaskig.

Jag vet inte vem som hade roligast jag eller barnen.

Hund

Vår lilla hund är på många sätt helt olika alla andra hundar vi haft. Till skillnad från tidigare vovvar gillar vår lilla hund, 11 månader och 37 kg, att äta på saker. Ja, som ni förstår av vikten äter han mycket mat också och dessutom tuggar han på saker och ting. Pappersbitar, viktiga anteckningar, löparskor, foppatofflor, tröjor, handskar och så tuggar han på den stora hunden. Som en liten gnagare kapar han av små bitar, han liksom snuttar på pälsen och tar en tugga
i farten när helst han går förbi. Vår stora vovve, som fyllde 11 år häromdagen, ser helt enkelt inte klok ut i pälsen och den lille kräks natt efter natt. Man borde så klart sätta stopp för det här, du kanske tror det är enkelt. Å jag kan hålla med men är förvånad över vilken effektiv pälsknaprare han är. Det går fort man hinner inte med och rätt var det är tittar man bort. Vi har även andra saker som är alldeles nödvändigt att träna en liten, liten valpig unghund i en stor, tung och för tillfället smutsig kropp.

Just nu håller vi på med ligg - han ligger alldeles tyst och stilla under bordet.

Olika

Tänk så olika det kan vara. I vissa kretsar där jag rör mig använder vi vokabulär som "fantastiskt, makalöst, underbart, härligt, KUL". I andra kretsar låter det mer " nää he gå allri, akta, jojo så kan det gå, hmm man ska inte förhäva sig".

När min morfar blev riktigt ivrig kunde han uttrycka sig i en flerordsmening ungefär "jo, nog kan vi väl det". Mamma har ärvt hans uttrycksfulla entusiasm och när hon är riktigt peppad på något säger hon "jomen nog vore det nästan roligt".

Jag har funderat lite på människor i min närhet och vad de gillar och brinner för, har då lagt märke till hur man uttrycker sig. Tycker det är intressant hur få glädjeyttringarna är, hur sällan lusten och glädjen för saker och ting uttrycks. Det är liksom ganska slätstruket och återhållsamt. Förvånad och fascinerad har jag lyssnat på personer som verkligen lever efter devisen att inte ta ut glädjen i förskott, att det vore att utmana ödet och liksom i hemlighet har förväntningar MEN ändå inte för att om utifall att. Personer som inte glädjer sig åt saker därför det blir så ledsamt senare, ju mer glädje desto större sorg.

Jag är mest förvånad och fascinerad över att det sättet att tänka också varit mitt förut, men så mycket (helt) har försvunnit nu. Det är ju häftigt att förvänta sig bra saker hela tiden och om det inte blir så bra som man förväntat sig har man åtminstone haft trevligt innan.

Men nu skulle det nog nästan vara roligt att göra något annat här.

I´m your man

Leonard Coen sjunger: If you want a lover. I´ll do anything you ask me. If you want another kind of love, I wear a mask for you. If you want a partner take my hand. If you want to strike me down in anger, here I stand. I´m your man. Osv

Så desperat tänker mitt neggo jag, men så inser jag - det är ju riktig kärlek det handlar om, på riktigt riktig alltså. Sån kärlek där man är beredd och villig att göra allt för den man älskar. Sån kärlek där allt man vill är att göra allt för den man älskar. Det är osjälviskt, enastående, ovanligt - det är vackert.

Jag undrar hur många som får uppleva det, hur många som får vara föremål för en sån kärlek. Jag undrar om tacksamheten och uppskattningen står i proportion till storheten i den sortens kärlek?

Så blir jag alldeles rörd, tacksam och fylld av kärlek.

Tillbaka

Det går inte att gå tillbaka, det går inte att backa - det sa jag till mannen redan för 24 år sen när han föreslog nått emot mina principer. Han sa, det löser sig. Jag borde ha litat på det löser sig redan då. Jag borde också ha trott på honom då när han sa, jag litar heller på människor och blir besviken än går och misstror andra. Jag tyckte det var lite knäppt och naivt. Idag är det en sanning även för mig. Idag gör sånt som är sant för mig att jag inte kan gå tillbaka, det går liksom inte att kompromissa längre. Men nu handlar det inte om principer utan om sanning, genuinitet och kärna.

Det är förunderligt vad som hänt med mig det senaste året, jag har nog sagt det förut. Tänk om jag vetat det, då hade jag nog aldrig vågat, sån tur jag inte visste. Det är förunderligt hur mycket av det som blivit i mig, sen länge funnits i min man, sån tur att jag på något sätt visste det. Så bra att jag gick mot mina principer.

Tack för respons

Så där ja, lite respons på att nån läser. Det räcker för att motivera mig att fortsätta. Ja, inte för att JAG behöver bekräftelse utifrån. För det behöver jag inte ha... nästan alls.... inte så ofta.... inte precis HELA tiden..... Ja, OK då! Klappa på mitt självförtroende och stryk på min självkänsla, ofta, ofta och så mycket du kan. Det känns så bra och gör så gott. Smått patetisk och lätt egofixerad men med hyfsad självinsikt tigger jag om det jag vill ha och får det. Tack ska ni ha.

Inom kort kommer ett inlägg med lite högre substans än detta, men inte nu, inte idag.

Erkänn

Erkänn.... det är det är ingen som läser den här bloggen nått mer. Erkänn det är ingen där, på andra sidan. Eller......???

Trygghet - tillit

En fantastisk dag inleddes med en skidtur där funderingarna flöt bättre än själva skidåkningen. Funderingarna kom till användning i dagens uppdrag som lärare på coachutbildningen Shift, ett av mina favorituppdrag just nu.

Där jag flög fram i spåret... flåt ångade på i skogen, ångan berodde nog mest på att jag klätt mig för minusgrader, kretsade funderingarna kring begreppen trygghet och tillit. Jag har alltid sett mig som en person som behöver mycket trygghet, förutsägbarhet och tja ok då, kontroll. Vad jag förstår har också mamma och pappa tidigt, tidigt ansett att jag behövt trygghet. Och så har jag ordnat det, med säkerhetsbälte, flytväst och paraply, med försäkringar, planering och kontroll. Jag har skapat trygghet och varit livrädd, skaffat mer trygghet och varit ännu räddare. Men så inser jag att det är inte trygghet som gör mig lugn, det handlar om tillit. Tillit till mig, människor omkring mig och framförallt tillit till livet, kanske Gud. Jag behöver inte så mycket trygghet som jag trott, ännu mindre kontroll och ... hm planering på ett annat plan. Jag behöver inte veta HUR saker löser sig det räcker med tron ATT det löser sig. Det här är en skillnad, en förändring - ett shift.

Så funderar jag på var jag känner mig trygg och ser min plats hos mannen, där känner jag mig trygg för där finns också tilliten. Det är förunderligt att jag alltid vågat lita på oss, jag tror det handlar om ett medvetet val och beslut. Jag har valt att lita på att han älskar mig och om det ändras tar jag det då.

Plötsligt ökar skidorna takten och vips är jag hemma igen hos mannen som inte ens vaknat än.

Livet är skört

Livet är skört och inget är givet, för alltid eller garanterat. Senaste tiden har jag blivit påmind om detta på flera sätt.

Idag var jag med dottern på Barnhjärtmottagningen för att kolla upp ett yttepytte blåsljud ungen har sen födseln, de kallar det ett skönhetsfel som man vill ha lite koll på bara. Jag tittar på bilder av sjuka barn med tacksamma hälsningar till personalen. Jag tittar och känner en oändlig tacksamhet över att våra ungar är friska, att vi är friska och hur väl ett litet skönhetsfel tas om hand.

På vägen ut möter vi en av barnens kompisars pappa. Han ser trött, sliten och ledsen ut och berättar att hans barn har leukumi. Jag blir alldeles kall och mållös. Vad säger man, vad gör man mitt i en sjukhuskorridor med en åttaåring bredvid?

Tidigare i veckan planerade jag att bjuda hem några av "våra viktiga vuxna" på middag, dan efter får jag höra att hon ligger på sjukhuset opererad.

Tankarna på livets skörhet och tacksamhet är svåra. Å ena sidan borde jag ta vara på dagen bättre, man vet aldrig vad som händer. Å andra sidan borde jag ha visioner, drömmar och mål framåt i tiden. Hur får man ihop det? Och tacksamhet, hur mycket tacksam ska man vara, är man tillräckligt tacksam?

Just nu skulle jag bara vilja samla familjen i en ring runt mig, hålla om dem och bara sitta så, ta vara på varandra och nuet. Men just nu sover barnen hos mormor och morfar, alldeles för långt borta.

Stiltje

Det går lite trögt med blogg skrivandet nuför tiden. Funderar på att flytta den till min hemsida. Då får den byta karaktär och bli mer affärsmässig och mindre privat.
Funderar på att skriva ihop delar av den till en bok och klurar på var jag ska hitta tiden. Alltså hur jag ska prioritera.
Men just nu står det bara still. Jag återkommer - håll ut om du vill.

Inte så

allvarligt som det lät. Gårdagens inlägg var inte så allvarligt som det lät, alltså inget oåterkalleligt hade hänt. Inte igår.

Aldrig mer...

Aldrig mer... å vad jag avskyr de orden. Aldrig mer... det låter så defintivt och utan återvändo. Aldrig mer.... det låter ödesmättat och sorgligt.

Jag vill gärna ha en reträttväg, en ångervecka och betänketid. Jag vill ha en möjlighet att utvärdera, ändra mig och ta tillbaka.

Men ibland är det inte så, ibland är det inte möjligt överhuvudtaget. Ibland får man finna sig i aldrig mer. Ibland till och med utan en sista gång, utan möjlighet att ta farväl. Då man inte ens vet.

Stormväder

På nån sekund blixtrar det till, åskvädret drar över oss med ljungande blixtar och knallande smällar. Det har mullrat dovt i bakgrunden hela dagen men jag har försökt bortse från det, tänkt det drar över, det blåser bort. Men icke, pang bom krasch så smäller det och rejält den här gången. Jag tror den slog ner inne i min skalle, det blev alldeles vitt och fräsande. Sen kommer regnet, det sköljer över mig i skur på skur och vill aldrig sluta. Jag kanske bara drunknar.
Efteråt blir det stilla, stumt, det luktar svavel och allt är blött. Inom mig känns det som om någonting har dött.

Längtan

Ibland, stundvis, då och då närmar jag mig tankarna och känslorna som liknar de jag ville uppnå med min nya tillvaro. Då känns det härligt, spännande, ovant och overkligt på samma gång. Det finns något vilsam, lugnt och tryggt i de tankarna. Där finns något som känns helt rätt. Sen blir det som vanligt igen.

Men tänk om då och då kunde bli titt som tätt, stundvis till timvis och ibland bli ofta...ofta. Då kunde det bli riktigt härligt. Mmmm, dit vill jag... nu bums med detsamma.

Sagt

Mamma sa att hon var stolt över mig och vips så blev jag tolv år igen. Ingrid sa att hon var nöjd med min insats och jag kände mig så kompetent. Några skrattade åt mina skämt och jag kände mig så rolig. Barna sa de sakna mig och jag kände mig behövd. Anders sa han älskar mig och jag kände att allt är helt OK.

Jag är som en svamp och vindflöjel, suger åt mig allt beröm och humöret följer blint. Ibland skulle det va bra att tycka sånt helt själv. För det mesta känns det fint att höra från andra.

Bäst i världen

"Jag kanske har det bäst i hela världen", flög det genom huvudet idag. En stor tacksamhet vällde upp i mig och jag tänkte "jag har allt jag behöver, det finns här och det är för mig". Det var en kort stund, lite längre än ett ögonblick, men tanken fanns där tillsammans med känslan. Det var härligt, ovant och lite farligt.

Jag har det fantastiskt bra och jag är glad och tacksam. Jag har egentligen bara ett bekymmer, och det är jag.

Vad jag gör just nu

Jag håller på att ta reda på hur det är att vara företagerska. Jag håller på att ta reda på hur man gör och vad det innebär. Jag försöker knäcka koder och förstå företagsvärlden.

Eller, nä... jag håller på att ta reda på hur det är att vara företagerska för mig, ta reda på hur jag gör och vad det innebär för mig.

Jag försöker förstå.... hm mig själv är det jag försöker förstå. Och vet du vad, jag tror minsann det är lättare att förstå företagsvärlden än mig själv.

Bara jag

Det är inte du - det är bara jag.
Det är inte du, det är inte någon annan - det är bara jag.
Det är inte omständigheter, det är inte förhållanden - det är bara jag.
Det är inte otur, det är inte slumpen - det är bara jag.
På nått sätt hade det varit lättare om det inte bara hade varit jag.

En liten, liten fundering

Nu har de flesta sett Avatar filmen och den har därmed gått förbi Titanic i tittarrekord, förkunnades på radion i morse. "Inte jag" tänkte jag och insåg att jag tillhörde en minoritet. Jag har inte heller sett Titanic och undrar om jag kvalar in i någon annan grupp som är ännu mindre då? Jag är inte särskilt road av att gå på bio, det börjar bli en grej av det nu. Eller är det så att jag verkligen sållar vad jag gör just nu? Jag vet inte.

Hemska människa

När jag är hos frissan berättar hon om hur viktigt det är att använda rätt schampo, ett som är gjort av riktiga proffs som innehåller det håret behöver i form av fukt, rengörande ämnen, återfuktande ämnen osv. Om hur lurad man är om man köper ett enkelt billligt schampo på ICA som innehåller massor med vatten och är rena döden för håret. Hon fortsätter med att poängtera att en inpackning som får sitta i minst 30 minuter, gärna i bastuvärme minst en gång per vecka skulle göra underverk med mitt hår. Så avrundar hon med att visa stylingprodukter som ska sättas i före håret torkas, en annan som ska i efter håret är torrt och på det en spray som ger själva finishen. Håret är ju faktiskt viktigt för hur man ser ut och känner sig, det vet man ju vad en "bad hairday" gör med humöret. Absolut, visst är det så.

På liknande sätt förklarar hudterapeuten om rengöringar, dagkräm, nattkräm, ögonkräm, masker, peeling. Underlag, puder, rouge, ögonskuggor och maskara. Det går ju inte att smeta vad som helst i ansiktet. Att köpa något på till exempel apoteket framställs som något helt urbota dumt och idiotiskt. Huden är ju faktiskt vårt största känselorgan, något som verkligen gör skillnad i vårt utseende och för hur vi mår. Absolut, visst är det så.

Fotvårdsspecialisten förespråkar att det faktiskt är fötterna vi ska ta extra hand om. Fotbad med fotsalt varje kväll, fila, putsa klippa och fixa. Smörja in och sätta rena fina, tunna bomullssockar på för att de ska återhämta sig. Fötterna är ju så viktiga, vi står och går på dem hela dagarna. Vi mår som våra fötter. Absolut, visst är det så.

Så har vi händerna och naglarna. Handkräm, nagelbandskräm, poleringsfil, underlack, vanligt lack, överlack. manikyr med jämna mellanrum. Att ha välskötta händer ger ett bra intryck. Absolut visst är det så.

Tandläkaren säger åt mig att "tandtråda" varje dag, borsta, borsta, borsta. Optikern skäller på mig för att jag inte rengör mina linser tillräckligt noga, nya glasögon bör jag också skaffa mig så att jag både ser bra och ser bra ut. Absolut, visst är det så.

Jag skäms, jag ber om ursäkt, förlåt förlåt jag är en usel människa. Jag räcker inte till, jag hinner inte, jag har inte råd. Ibland tvättar jag håret utan att sätta i balsam, det händer att jag tvättar ansiktet med tvål och sätter lack direkt på nageln. Jag har missat att byta linser på flera veckor, glömt tandtråd lika länge. Mina stackars fötter har inte sett ett fotbad på flera år, det är sant.

Man kan undra hur en sån som jag får fortsätta, utifrån varje specialists resonemang är jag rena katastrofen. Och jag kan förstå att det vill hjälpa till. Jag förstår att de är pålästa, insatta och fokuserade. Jag tror verkligen att specialisterna är övertygade om vad de säger. Så vill jag också påpeka att de alla är oerhört proffsiga på att inte pracka på mig, de vädjar bara till mitt förstånd och bättre vetande. Om nån av er läser detta så vill jag inte på något sätt förstöra vår relation, jag vet att ni vill mig väl.

Akta er

Jag hör rykten om att nån/ några inte är snäll mot ett av mina barn. Det retas, provoceras och tjafsas. Min unge känner sig lessen och utanför.

Jag säger bara, akta er. Det är få saker som gör mig så arg som mobbing, det är verkligen inte något jag kommer låta vara orört, ostört eller ouppklarat. Jag ser mig själv störta in på skolan och som värsta Annika Bengtsson i Liza Marklunds bok, lyfter upp de ansvariga ungarna i kragen och väser "om du fortsätter mobba min unge kommer jag att spöa dig". Ja, jag vet Annika Bengtsson sa mörda men jag drar mig lite för det.

När jag väst åt ansvariga ungar kommer jag att pressa lärare och vuxna att göra något NU, göra något som fungerar och ser till att det blir ordning.
Ja det ska jag göra imorrn, sen är det lite bokföring och fakturering också.

Glasögon

För nästan 40 år sen fick jag mina första glasögon. Jag behövde dem bara när jag skulle läsa och se på tv. Jag minns att jag tyckte det var jobbigt, en stor förändring i mitt liv. Något, kanske några, år gick och jag behövde glasögonen mer och mer. Synen försämrades år för år. En period sprang jag 2-3 ggr/ vecka till optikern för att justera bågarna, det var när jag spelade basket och vägrade ha sportbågar. När jag var 15 år fick jag mina första kontaktlinser. De var mjuka, det var en revolution på den tiden, och skulle kokas i en liten speciell låda. En gång per vecka var det vilodag och linserna proteinbehandlas. Idag slänger jag dem efter två veckor, ja jag har inte satsat på endagslinser än. Inte heller har jag valt att operera ögonen, tycker inte det är värt riskerna.

Idag var det sonens tur att få besked att han behöver glasögon. Ikväll frågar han "varför just jag, varför måste jag ha glasögon när jag inte vill". Han tycker det här är "världens sämsta dag, min sämsta dag", fått glasögon, inte hunnit spela dator och inget kvällsfika.

Jag förstår hans känslor men berättar att det inte är så farligt som man tror med glasögon. Jag är glad och tacksam för att det är ett synfel han har och inga allvarliga sjukdomar. Men dyrt blir det.

Mer berg och dalbana

Som jag sagt tidigare liknar mitt liv en berg och dalbana eller ännu mer som kraftig PMS. De känslomässiga svängningarna är enorma.

Så i morse vaknade jag i en djup dal. Klok som en bok tänkte jag "jamen det klart inget har ju hänt sen igår när jag kände mig så usel", det sa hjärnan men känslan var en annan. Det får bli förändring NU, omedelbart, bums så vill känslan ha det.

När jag känner så,så gör jag något, jag vill gärna GÖRA något ÅT det som inte känns bra. Ibland är det bra ibland är det bara otåligt. Men idag var det bra, jag har använt några verktyg som jag vet brukar funka. "Dricka vatten, skjuta upp, distrahera, motionera..... " nej vänta det där är sånt som funkar på godis, rök eller kröksug. Jag ringde en vän, jag lät känslan vara ifred, bestämde mig för att inte göra något alls ÅT den.

Så ikväll känner jag mig hög igen och spökena har gått in i garderoben, trollen har blivit upplysta och livet känns härligt, fullt av möjligheter och saker att uträtta.

Tack alla ni som hjälpte mig den här gången, jag ber att få återkomma i nästa svacka.

Spöken

Nu har jag mött dem igen, alla gamla spöken som ställt till det för mig. Där var energisugaren som bara drar ur proppen och låter all energi flöda ut, rakt ner i ett stort avlopp, domaren som trummar på med budskapet "du är sämst, du duger absolut inget till". Katastroflarmaren "hjälp vad händer nu, hur blir det nu, hur ska det gå, ack och ve o fasa". Skruvtvingen som med hjälp av prestationsångesten snör ihop hela mig och allt blir måste, borde, ska. Och så mutterbutter som entonigt ljuder " hur kan du tro, det var aldrig meningen, jamen det förstår du väl, det inser ju vem som helst". Efter sig lämnar de tvivel, misströstan och en liten lessen LL. Ett litet "sketet" avbrott för att fira jul, var det vad som behövdes för att de skulle få luft och kraft? Eller var kom de från just nu?

Missad födelsedag

För ett år sen och 4 dagar sen satt jag här, med en annan dator i knät och hade just startat den här bloggen. jag har missat 1 årsdagen med fyra dar. Läste just de första inläggen, mindes hur spännande, annorlunda och kul jag tyckte det kändes. Att börja skriva nånstans där det faktiskt kunde vara några människor som läste det jag skrev. I min byrålåda är det ju bara hustomten som tittar.

Lite försiktigt lämnade jag ut adressen till några i taget. Lite försiktigt beskrev jag mina tankar och funderingar. I början hade jag som föresats att skriva varje dag. Det gick bra till en början, det blev en viktig rutin och historierna kom till mig. Om ni har följt min blogg så har ni märkt att det sinat på slutet, det har blivit glesare men jag har inte lagt av. Det är fortfarande roligt och inspirerande att skriva men mycket annat har tagit tid och kraft.

Jag kommer nog att fortsätta skriva, ett tag till i allafall.

hej det är Oscar

Hej det här är Oscar som skriver. Mamma har äntligen gett mig lov att skriva på hennes blogg, jag har bett om att få göra det länge nu.

Just nu sitter vi och ser på Robinson, det är mysigt när vi ser och äter godis.
Jag och Vendela ska få varsin ny mösa. hi hi hi. det här är en dikt som jag har skrivit,
det bor spöken i skruben de följer efter mig kusligt. det är tråkigt att vara ute själv.
mörkret skrämer mig. monster gör ljud. när jag ska sova hör jag ljud.
ljud är det läbbigaste.

Så nu har jag hjälpt mamma med bloggen.

Hjälpsam

Mina barn har en väldigt hjälpsam mamma. Ibland undrar jag vad det gör med dem. Blir de mindre företagsamma, får de sämre självkänsla, blir de lata eller blir de envisa och mer självständiga?

Våra barn har aldrig varit i "kan själv" perioder, de har aldrig protesterat högljutt och ihärdigt försökt själva. Beror det på att de blivit bortskämda eller kanske på att de är tvillingar och ändå på nått sätt fått göra tillräckligt mycket själva? Våra barn har bett om hjälp eller tålmodigt funnit sig i hjälpandet. Idag säger de till och med "jag kan ju det här men jag vet att du tycker om att hjälpa mig, mamma".

Det finns många anledningar till den här hjälpsamheten, det finns flera sätt att förklara eller bortförklara att jag sopar och ställer för dem. En är att vi fick tvillingar och det ställer stora krav på effektivitet och att få vardagen att fungera, så då hjälper man till , fixar och grejar. En annan är att vi fick tvillingar och småbarnstiden blir så kort och intensiv så man hinner inte riktigt med i utvecklingen, ser inte vad de faktiskt kan själva. Kanske är det så att jag tycker att jag hjälper till mer än jag gör eftersom de är två i samma ålder och utvecklingsfas.

Men ska jag vara helt ärlig så handlar det nog om ett behov och vilja hos mig att få vara hjälpsam, det ger mig bekräftelse och tillfredsställelse. Jag vill vara behövd, jag vill ta hand om, sköta om och pyssla. Det gäller framförallt mina barn, men även andra. Så se upp nästa gång vi träffs, rätt vad det är börjar jag knyta skorna åt dig, ta på dig jackan eller snyta din näsa. I så fall, om jag gör det se det som ett tecken på att jag bryr mig och säg ifrån snällt och försiktigt, ungefär som barnen gör, det funkar.

Ta plats

Det har blivit ett par låååånga inlägg här nu. Jag har förstått att det inte är riktigt vett och etikett att skriva långt, jag tolkar det som att det inte är så bra att ta för stor plats, antagligen tar man för mycket av någon annans tid i anspråk. Så jag ber om ursäkt och skriver ett kortkort inlägg här om att ta plats.

Jag har alltid aktat mig för att vara FÖR mycket, synas, höras, störa för mycket, ta för stor plats. Jag har alltid tolkat det som något fult och illa. Hur är ditt förhållande till att ta plats? Tar du plats, stör du dig på andra som tar plats? Du kanske till och med ser upp till eller tycker det är helt ok att synas och höras?Käre pappa tycker Björn Ranelid tar för stor plats, mammorna i såpan "Mammas pojkar", (ja jag har råkat slå på TV;n när jag vikt tvätt här i mellandagarna). De mammorna retar sig på tjejer som tar för stor plats, flera av dem som tog för mycket plats hade konstgjorda stora bröst.

Men innan det här inlägget också tar för stor plats ska jag avsluta.

2009

Får ett år sen satt jag och funderade vad som skulle hända nu, hur skulle det bli och hur jag skulle förhålla mig? Det började födas funderingar och idéer kring något nytt och annorlunda. Tankar på "ett annat sätt" dök upp, ett annat sätt att förhålla sig till inkomst, pengar, trygghet. Ett annat sätt att förhålla sig till nyfikenhet, lyckande och klokhet. Det var som om jag plötsligt insåg att jag fyllt min kvot av eftertänksamhet, försiktighet, flytväst, säkerhetsbälte, hängslen och svångrem och att det liksom var dags för andra kvoter att fyllas.

När jag ser tillbaka slås jag av hur sammanträffande efter sammanträffande har lett och hjälpt mig framåt i det här nya, spännande, intressanta. Men som en del i mitt nya tänk och sätt att se så handlar det inte om sammanträffande och tur utan om synkronisitet, visioner, mål och drivkraft. Jag börjar tänka nytt, se nya möjligheter och då kommer andra saker in i mitt liv, sånt jag behöver just nu.

Mycket har hänt under 2009, kanske är det det mest innehållsrika och omvälvande året för mig om jag bortser från 2001 då barna föddes.

Jag har startat, byggt och drivit företag för första gången i mitt liv. Jag har förhandlat och blivit uppsagd från ett fast "drömjobb". Jag har flyttat till nytt kontor, som vi inrett två gånger. Jag har certifierat mig som coach.

Fantastiska människor har kommit in i mitt liv, jag har haft förmånen att träffa och lära känna många underbara, nya människor i år. Jag är förundrad över hur snabbt vissa har kommit mig nära och blivit mycket betydelsefulla. Jag har också haft förmånen att möta underbara gamla vänner på nytt, lära känna nya sidor.

Jag har vuxit som människa och lärt mig MASSOR. Blivit förvånad över min uthållighet och envishet. Helt förstummad över hur mitt sätt att förhålla mig till saker har ändrats, att siffror kan falla på plats och jag tycka DET är spännande.

Så har jag återigen haft ett suveränt år med min helt fantastiska familj. De har stått ut med mina nycker, de har stöttat, hjälpt och hejat på mig. De är makalösa, min största fanclub, utan dem vore jag inget. Det låter klyschigt men sant.

På sätt och vis har 2009 varit som en berg och dalbana, som en lång period av kraftig PMS och lättare slängar av manodepression. Och jag tror att 2010 blir ännu häftigare, roligare, spännande och utmanande. Jag bara längtar!