Glasögon

För nästan 40 år sen fick jag mina första glasögon. Jag behövde dem bara när jag skulle läsa och se på tv. Jag minns att jag tyckte det var jobbigt, en stor förändring i mitt liv. Något, kanske några, år gick och jag behövde glasögonen mer och mer. Synen försämrades år för år. En period sprang jag 2-3 ggr/ vecka till optikern för att justera bågarna, det var när jag spelade basket och vägrade ha sportbågar. När jag var 15 år fick jag mina första kontaktlinser. De var mjuka, det var en revolution på den tiden, och skulle kokas i en liten speciell låda. En gång per vecka var det vilodag och linserna proteinbehandlas. Idag slänger jag dem efter två veckor, ja jag har inte satsat på endagslinser än. Inte heller har jag valt att operera ögonen, tycker inte det är värt riskerna.

Idag var det sonens tur att få besked att han behöver glasögon. Ikväll frågar han "varför just jag, varför måste jag ha glasögon när jag inte vill". Han tycker det här är "världens sämsta dag, min sämsta dag", fått glasögon, inte hunnit spela dator och inget kvällsfika.

Jag förstår hans känslor men berättar att det inte är så farligt som man tror med glasögon. Jag är glad och tacksam för att det är ett synfel han har och inga allvarliga sjukdomar. Men dyrt blir det.