Livet är skört

Livet är skört och inget är givet, för alltid eller garanterat. Senaste tiden har jag blivit påmind om detta på flera sätt.

Idag var jag med dottern på Barnhjärtmottagningen för att kolla upp ett yttepytte blåsljud ungen har sen födseln, de kallar det ett skönhetsfel som man vill ha lite koll på bara. Jag tittar på bilder av sjuka barn med tacksamma hälsningar till personalen. Jag tittar och känner en oändlig tacksamhet över att våra ungar är friska, att vi är friska och hur väl ett litet skönhetsfel tas om hand.

På vägen ut möter vi en av barnens kompisars pappa. Han ser trött, sliten och ledsen ut och berättar att hans barn har leukumi. Jag blir alldeles kall och mållös. Vad säger man, vad gör man mitt i en sjukhuskorridor med en åttaåring bredvid?

Tidigare i veckan planerade jag att bjuda hem några av "våra viktiga vuxna" på middag, dan efter får jag höra att hon ligger på sjukhuset opererad.

Tankarna på livets skörhet och tacksamhet är svåra. Å ena sidan borde jag ta vara på dagen bättre, man vet aldrig vad som händer. Å andra sidan borde jag ha visioner, drömmar och mål framåt i tiden. Hur får man ihop det? Och tacksamhet, hur mycket tacksam ska man vara, är man tillräckligt tacksam?

Just nu skulle jag bara vilja samla familjen i en ring runt mig, hålla om dem och bara sitta så, ta vara på varandra och nuet. Men just nu sover barnen hos mormor och morfar, alldeles för långt borta.