Dagens fundering handlar om att visa sig, berätta hur det egentligen är, blotta sig och vara sann med varandra. Ämnet har dykt upp vid flera tillfällen den senaste tiden och det är något jag funderat på om och om igen tidigare också.
En iakttagelse är att "vi idag" alltmer sällan kommer nära varanda, vi berättar och pratar inte om sånt som bekymrar oss, berör oss eller känns tungt. Kan det vara ett resultat av vågen av "positivt tänkande", en följd av rädslan av att uppfattas som negativ, bakåtsträvare eller helt enkelt gnällkärring, finns i alla kön?
- Hej hur är det, frasen vi slänger ur oss automatiskt som nån slags tuggummimaskin.
- Det är bra, hur är det med dig? kommer lika automatiskt och snabbt. Att säga något annat vore att bryta mot reglerna, eller?
Häromdagen fick jag veta att en av de ljusaste människor jag känner behandlats för depressioner, länge och vid ett flertal tillfällen. Jag läser en blogg om en kraftfull, produktiv kvinna som beskriver sin väg till psyket och hjälp att komma undan det mörka, hemska som jagar henne. Så lite vi vet om varanda.
Häromveckan berättade en av mina riktigt "gamla" nära vänner om sin situation just nu och det kändes äkta, viktigt och sant. Det var betydelsefullt och meningsfullt kanske det viktigaste som hänt den veckan.
Jag skulle också kunna vara sann. Skulle till exempelt kunna berätta om mina tillkortakommanden som mamma och fru, om krångliga känslor kring tacksamhet och skuld. Jag skulle kunna skriva långa inlägg om ångestattacker och nattsvarta tankar. Jag skulle kunna men.....
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar