Hur går det

Hur var det nu...? Jag längtade efter att leva enklare, dra ihop tillvaron och fokusera. Det var nåt med ett annat perspektiv och fokus som var lockande. Det fanns något spännande och fascinerande i att tänka sig att börja i en annan ände, tänka från ett annat håll. Det kändes som en oerhörd häftig utmaning att göra något annorlunda och ovanligt. De känslorna var så starka att jag också tog ett kliv rakt ut i det okända. Kastade mig kanske inte handlöst men ändå.

Hur har det då gått den här första månaden? Jag har nog aldrig hållit på med så krångliga saker som jag gör nu. Jag har aldrig haft ansvar för så invecklade saker förut. Till de "tusen" projekt jag hade tidigare har jag lagt till "tusen" till. Nu jonglerar jag med både bollar och käglor på samma gång. Man skulle i och för sig kanske kunna säga att tillvaron har dragits ihop något, men inte hit hem som jag ville. Mitt liv har dragits ihop mer till bilen. Där tillbringar jag en hel del tid, där har jag mina grejer, där sitter jag och jobbar ibland, jag har till och med bytt om i bilen, dock ej under färd.

Så det går väl "sådär" med framstegen mot min vision och mål. Gång på gång ställer jag mig frågan "är jag klok nån stans i huvudet om gör det här". Jag får inga bra svar. Men på nåt sätt tror jag fortfarande på att det här är en väg dit. Den är inte spikrak, tvärtom den är krokig som den värsta inlandsgrusväg men ändå vill jag följa den en bit till få se var den leder.

Det kanske är så att jag inte är klok nånstans, men jag struntar i det. Jag har varit tillräckligt klok, har liksom uppfyllt min kvot av ordning, skötsamhet, brahaimeriterval och trygghet. Nu ska jag fylla ett barns lekfullhet, en tonårings upprors och gränstestning, en tjugoårings naivitet och en tants bitchighet - nu ska jag testa allt.