Fel

Ibland blir det bara så fel. Det blir så fel och man undrar "men hur tänkte jag nu då". Det blir så fel så man måste fråga sig "är jag dum i hela huvet eller har jag bara otur när jag tänker?". Det känns som att det nästan är bättre att va "dum i huvet" än ha otur.Jag menar, om man vet om sina begränsningar, då kan man ju undvika "svåra" situationer, men däremot att "ha otur" känns mer opålitligt och svårare att styra själv. Ibland när det blir sådär fel kan jag uppleva en slags känsla av att sätta mig bredvid eller utanför, att liksom släppa taget och låta saker hända och bli fel. Eller att det blir så fel när jag släpper garden.

När jag ska summera den här veckan har det blivit en del fel måste jag erkänn:
Några småfel som helt fel kläder en dag och jag frös som en hund, kände mig allmänt obekväm. Några som bara påverkade mig själv och ingen annan, tex att jag missat att en kund avbokat sin tid. Det kom jag på när jag stod och väntade på personen i fråga utanför mottagningsrummet. Det blev HELT fel en morgon när vi skulle iväg till skola och jag brakade loss i ett vulkanutbrott mot de trötta, ifrågasättande barnen. Den typen av fel är jag tämligen bra på att reparera, mycket träning ger färdighet. Det går att få 7 åringar att förstå att mammor bara blir dum i huvet ibland och att det liksom brinner av säkringar.(obs jag slår dem inte).

Sen har vi några riktigt jobbiga fel, som när jag häromdagen backade sönder min nya fina Toyota. (ja, ganska ny men himla fin). Det var nån klantskalle som parkerat på kajen..... med en utåtstående dragkrok..... faktiskt nästan utanför hela raden av andra bilar.... Där hängde jag upp bakskärmen liksom hakade fast mig på kroken, skadorna blev nog lite större när jag hakade lös mig också. Jag har gjort fler fel som jag faktiskt inte vill nämna så här "offentligt", men som inte blev så bra.

VAD är det som gör att hjärnan liksom inte hinner med innan man backar? Vad är det som gör att man inte tänker sig för, som gör att man inte räknar till 10 och andas djupt?

HUR får man tyst på de här stränga "självförstörarna", sina Gremlins, som får energi av såna här fel och hamrar på inne i huvudet? "du är sämst, hur kan du tro, skäms, kryp och kräla", säger de.

Man kanske kan svara dem "tack nu räcker det" och snällt förklara:
OK, det där blev inte så bra, det var inte så klokt och eftertänksamt gjort. Men jag har goda avsikter, jag tar konsekvenserna och visst finns det som är värre.... eller?

Eller, bara släng mig på soptippen tillsammans med min kvaddade navkapsel och skicka med en offerkofta också som jag kan krypa ihop under.