Äggröra och lur

På begäran ett nytt inlägg, jag ville bara kolla om jag skulle få några reaktioner.

Här är det påskägg i alla vrår som gäller. Även i min skalle är det lite äggigt, ungefär som äggröra. Där inne har det snurrat i 300 knyck, hit och dit har tankar och funderingar ilat och farit omkring. Men så, häromdagen dök "tankenomledighet" upp och då blev det plötsligt tvärnit och stiljte. Det blev liksom alldeles tyst och stilla, lika tyst och stilla som det var i Stugan vid sjön. Alldeles, alldeles knäpptyst och lugnt, så skönt det kan vara.

Från fullfart till totalt stilla, är det inte som det ofta är i livet? Allt eller inget, för mycket eller för lite, från den ena ytterligheten till en annan. Är det naturlagar om balans och homeostas som styr det här tro? Är det det som gör att vi alltid / ofta längtar till det vi inte har? Eller är det bara bortskämdhet och allmänt missnöje?

Jag tror till exempel att det är fantastiskt att bo i stan. Då skulle alla problem vara lösta. Jag skulle kunna cykla till och från allting, skulle kunna hämta barnen, åka hem och käka för att sen åka tillbaka till kvällsjobb. Jag skulle också kunna "tväråka" och handla, shoppa eller unshoppa. Barnen skulle ha kompisar i nästa hus att bara gå över till. Det skulle va SÅ ENKELT!
Jag vet att det inte är sant, det skulle inte vara bättre i stan. Det jag glömmer är att det tar lika lång tid att cykla som att pendla, att jag behöver bilen för att hinna ta mig mellan jobben, att jag går en promenad ner till havet och är ute i naturen varje morgon, att jag kan göra en picknick korg och gå ut i skogen helt utan transporter, att vi har sommarstuga och hus i samma paket, att när jag åkt hem är jag hemma, att jag shoppar mindre osv osv.

Men det är lätt att lura sig själv, det skulle va så mycket bättre om. Ett annat lur är att det skulle va så mycket bättre om jag aldrig kommit på de här dumheterna med att starta eget... Men mer om det en annan dag.