Kritik

Ibland är jag så kritisk, jag vet att det inte är en särskilt bra eller givande inställning men det går liksom bara av sig själv. Om jag kallar det att jag ser utvecklingspotentialer eller har lätt att identifiera förbättringsområden låter det SÅ mycket bättre. Det kanske till och med skulle kunna vara en affärsidé. Nå, ibland vet jag bara så himla bra, jag vet bäst helt enkelt, jag har svar på alla frågor och lösningar på alla problem. Det är bara synd att det inte är så många som fattar när jag vet och kan bäst, det verkar oftast, om inte alltid vara bara jag som inser det. Som med resten av frågorna - det är bara jag som vet och kan.

Efter nån stund av det där tillståndet följer nästa. Då är jag också kritisk men mot mig själv. Då får jag dåligt samvete för att jag tycker så himla mycke, att jag är så granskande och negativ. Ja, usch ja negativ är hemskt fult att vara. Jag hör stränga röster som säger "vem tror du att du är", den kallas visst Jante. "Skärp dig och lägg av", det är min egen röst och så mannens som säger "släpp det där för din egen skull".

Men egentligen får man inte tycka och tänka lite även om det inte är idel rosor och hurrarop? Får man tänka att det här har jag en idé om hur det kunde förbättras? Nä, kanske inte eller ... ?

Tlött

Ikväll känner jag mig så liten och sliten så det liknar ingenting. Jag vill bara krypa ihop under en filt eller sätta mig på det varma badrumsgolvet med ett badlakan över huvudet. Så känns det för mig när det blir för fullt och orken tar slut.

På köksbordet ligger inbjudningar till 2 kalas att ta ställning till. På bordet framför mig ligger medicin som hunden ska få, på taannnkoeogho tangentbordet går katten och tigger kärlek.
Men jag orkar inget sånt nå mer idag, jag orkar inte ens skriva.
God natt

Svårt

Jag tycker det är svårt. Svårt att veta när jag ska jobba, när jag ska va ledig, när jag ska sätta punkt, när jag ska logga ut.

Jag tycker det är svårt. Svårt att veta vad som är jobb, vad som är ledighet, vad som effektiv, vad som bara är dumt.

Jag tycker det är svårt. Svårt att veta om jag jobbar för jag behöver, om jag jobbar för att fly, om jag gör det som är behövs eller om jag bara gör det som är roligt.

Jag tycker det är svårt. Svårt att veta hur man fyller i blanketter, hur man väljer försäkringar, a-kassa och pensionssparande.

Om min hjärna inte visste eller var säker förut, så har jag upprepat budskapet ordentligt nu. Jag tycker det är svårt, svårt, svårt.

Jag tycker det är svårt. Svårt att vara positiv och tänka rätt tankar, att vara storsint, glad och tacksam.

Men å andra sidan, vem har sagt att det ska vara lätt...?

Nån annan stans

Min bästis V var förbi en sväng idag. Hon satt här på "landet" i jeans och fleecetröja och berättade att hon egentligen skulle varit i Milano i helgen. Just ikväll skulle hon varit på stor galamiddag. Själv kunde jag ha varit på ett flygplan på väg till Turkiet för en veckas träning, trevligt umgänge, lite jobb och kanske sol.

Man skulle ju kunna tro att vi sa det med en suck av längtan och sorgsenhet över att vi blev kvar, men så var det inte. Vi suckade av lättnad och var nöjda över att vi vågat välja bort "en sån grej". Istället såg V fram mot kvällens hämtpizza och jag till en kväll i soffan med barna och en godisskål.

Man skulle kunna tro att det är nåt fel på oss. Att vi kanske är lite vidbrända och utmattade, på gränsen till deprimerade. Man skulle eventuellt kunna tro att vi håller på att bli gamla. Men så är inte fallet, jo vi blir väl äldre förstås, men det här handlar inte om trötthet eller ålder. Det här är mer att våga lyssna på sig själv, vad man vill. Det handlar om att välja och välja bort, till och med sånt som man tycker är "wow vilken grej". Jag tror det är bland annat sånt som får oss att växa och utvecklas.

Eller så har jag just hittat en djup och intellektuell undanflykt och ursäkt för att jag helt enkelt är lat och tråkig.

Tankevändningar

Häromdagen var jag på ett möte som jag faktiskt bävande lite inför. Innan trodde jag det var den här gamla vanliga beslutsvåndan och latmasken som gjorde att jag inte riktigt ville åka iväg. Mina "argument" handlade om att det skulle komma för få deltagare och då skulle jag slösa bort hela kvällen eller om det kom för många skulle jag inte få möjlighet att prata med dem jag ville få kontakt med. När jag väl satt där på mötet insåg jag vad det var jag bävat för och då slog faktiskt ångesten på.

Mötet handlade om framtiden i varslens skugga. Länets varselsamordnare medverkade och pratade om framtiden och olika scenarier. Ena änden handlade om att efter en svacka kommer alltid en uppgång, alla lågkonjunkturer har följts av en högkonjunktur. Att vi här i Västerbotten är starka och väl rustade och kan stå oss bra när det vänder. I den andra änden var det mer tal om att något liknande har aldrig hänt förut, hela världen är i samma svacka, samtidigt. Det skulle kunna gå så att den här nedåtgående spiralen spinner fortare och är djupare än vi nånsin sett förut. I det värsta kanske det här blir kollapsen för hela vårt ekonomiska system.

Det var ungefär där som min ångest gjorde sig riktigt påmind. Himlarns här är vi på väg utför i 300 knyck och jag äventyrar allt och startar eget. Kanske får mina barn aldrig .... vi kan aldrig.... hur ska det bli osv osv.

DÅ tar en präst ordet och vänder spetsen åt ett annat håll så att säga, hon talar om att vi kanske nått någon slags topp av "galenskap", att vi inte kan utarma jorden längre, att vi inte kan fortsätta expandera, utveckla, öka och gasa. Hon talar om att människan behöver andra värden i livet, att längtan efter något annat finns och kanske börjar tiden vara mogen för det. Hon säger det så fint med en lugn, trygg ton och rätt som det är känns det tilltalande till och med lockande. Nästan så att det "värsta scenariot vänds till det bästa".

På nåt sätt mildras min oro och jag kan gå från mötet med hoppet i behåll, det var ju det min rädsla handlade om. Att jag skulle gå därifrån med en totalt hopplöshetskänsla kring allt som är just nu. Kanske var det att efter "varje ner kommer ett upp", kanske var det prästens ord.... kanske var det bara att samordnaren sa att ett framtidsyrke är coach till arbetsförmedlingen :-)

Mer beslut

Jag har fler funderingar kring det här med beslut, "it´s one of my issues" eller kanske "hangups". Gu va fjompigt att hålla på och svängla sig så här med engelska uttryck, men det bjuder jag på.

Hur som helst jag har lite, med betoning på lite (eller hur), svårt att fatta beslut. Det har jag till och med erkänt här på bloggen vilket skulle kunna tyda på att jag har nog större självinsikt än beslutsförmåga.

Ibland när jag då har lyckats ta ett beslut och valt något, då brukar det infinna sig en kort stunds nöjdhet och phuvadskönt känsla. Men sen kommer ångerfasen och åter till funderandet. Då börjar plötsligt det andra alternativet kännas så mycket bättre. Så velar jag igen.

Konkreta exempel? Nä, jag började skriva på dem men hallå..... hur patetiskt och jobbigt att läsa skulle inte det bli. Men det är något märkligt, nästan magiskt eller kanske maniskt med beslut hur svåra de kan vara att ta, hur velig jag kan bli och hur lockande det andra alternativet kan bli när jag väl fattat ett beslut. Det här låter ..... knäppt, jag bestämmer mig för ett kort kort inlägg den här dagen.

Beslut och val

Idag har jag och en klient ägnat oss åt frågan "varför väljer jag inte det som är bra för mig"? Det är intressant eller hur? Vad är det som gör att vi väljer bort bra saker och tar dåliga? Eller som P brukar fråga "varför har kvinnor så svårt att veta sitt eget bästa"? Jag tror även män kan ha svårt för det, men låt oss inte göra det här till en könsfråga. Men även när vi vet vad som skulle vara bra, vi kanske till och med vill det väldigt gärna så väljer vi något annat. Eller låter bli att välja, vilket också är att välja.

Tänk vad enkelt det skulle vara om vi var rationella, kloka och förståndiga. Om vi hela tiden tog beslut och tog bra beslut. Om vi liksom följde en utstakad väg utan bekymmer. Men det skulle väl vara ganska tråkigt, åtminstone för mig som coach. Lika tråkigt som för en dietist om vi bara åt för att vi var hungriga och slutade när vi var mätta.

Det skulle vara tråkigt, men något som är roligt är att få vara med när människor börjar välja det som är bra, vågar ta stegen mot det som de vill, längtar efter eller drömmer om. Det är ganska kul att själv våga också, men lite skrämmande förstås.

En annan kvinna

Idag träffade jag en kvinna som inte riktigt var "med i matchen", som inte riktigt orkar med kan man säga. Hon var trött och ful, hyn var grå, munnen ihopbiten och en djup rynka fanns mellan ögonbrynen. Det var som ett grått moln hängde runt hennes huvud.

Hon var arg, sur, irriterad och rastlös. Inget dög, inget kändes roligt eller lockande. Mannens förträfflighet retade henne och fick henne att känna sig underlägsen och i tacksamhetsskuld. Barnens önskemål och viljor gjorde henne kraftlös och matt. Huset, djuren och vädret ställde krav på henne att fixa, dona, vara ute och vara glad.

Hon sökte bråk och valde den svåra vägen, valde att se det som inte fungerar, det som inte blivit av eller inte blev bra. Hon valde eländeskänslor och negativ feedback. Hon försökte faktiskt inget annat.

Jag hörde henne muttra "jamen sitt vid datorn hela dan, spela tills du blir less och se hur bra det blir, jag skiter i vilket". Jag tror ingen annan hörde henne. Jag såg henne med bestämda steg marschera iväg ut och bort, med gråmolnet kring huvudet. Hon var som en igelkott med alla taggar ut och hon fräste som en orm men innerst inne tror jag hon bara ville höra att hon dög och var omtyckt, att det var ok.

Nu har hon fått en kram och försvunnit. Jag hoppas det dröjer innan hon dyker upp igen.

Tid över

I veckan har jag fått en massa tid över. Mitt ryggskott (eller vad man ska kalla det) har ju nämligen hindrat mig från all form av träning. Räknar jag närmare på träningstid plus ombyte och dusch så borde det bli ca 8- 9 timmar jag fått över. Åtta timmar det är ju en hel arbetsdag, ja så knäpp är jag. Undrar när de här timmarna liksom infaller? Kommer jag på söndag att känna wow här kommer några timmar extra, vad ska jag hitta på med dem? Skulle inte tro det va?

Låt mig se vad har jag gjort istället då? Ja, två gick ju bort hos naprapaten som gjorde ett fantastisk jobb och knycklade till mig utan att jag kände mig alltför tillknycklad. Två timmar gick bort till att jag försökte hitta någon som kunde träna åt mig. Ja, det vore ju en HELT fantastiskt affärsidé, om man kunde få det att funka. Men nu handlade det om att få någon att köra mina pass som instruktör. Någon halvtimme slösades nog på att beklaga mig för vem som än råkade komma förbi, om hur synd det är om mig när jag har så här ont. Jag låg också några stunder på golvet och sträckte ut ryggen. Så nog gick den överblivna tiden åt alltid, till viktiga och mindre viktiga saker. För mig är ju träningen en mycket viktig del och det känns sällan svårt att hitta tid för den. Jag känner mer att jag inte har tid eller råd att låta bli. Men så är det ju inte för alla, jag är medveten om att vissa ifrågasätter mig och folk som jag.

Det vanligaste hindret för att motionera regelbundet som jag får höra är brist på tid.
"Jag har inte TID, jag har INTE tid, JAG har inte tid" eller " när skulle jag hinna det, jag hinner aldrig, det blir aldrig tid till det". Det kan sägas på många sätt men innebörden är densamma, tiden räcker inte till för att motionera. Inte en enda halvtimme finns det på hela veckan.
Folk frågar mig hur i hela friden jag hinner träna som jag gör, var tar jag all tid ifrån? Det måste vara en massa saker jag inte gör och hoppar över. Förmodligen är det så, jag är bara inte medveten om vad jag försakar för träningens skull. Naturligtvis finns det saker som jag upplever att jag inte har tid till, inte hinner, inte får till. Men ännu oftare upplever jag att orken tar slut innan tiden gör det. Jag kanske tränar slut på min ork... det skulle ju vara motsägelsefullt mot alla rön som visar på att vi orkar mer om vi tränar. Ooops nu börjar det här ta en vändning jag inte tänkt mig....

Men om det är nån som ser till mina timmar som blev över den är veckan så kan ni väl höra av er.

LLevandeskap

Jag har ett företag!!! Nu har jag inte "bara" en F-skattsedel utan ett registrerat företag också. Jag har på vägen lärt mig skillnaden, haha.

Idag fick jag registreringsbevis från bolagsverket där står det LLevandeskap innehavare LL (ja det står ju mitt riktiga namn och personnummer förstås). Tack U för namnförslaget!

Vilken tur att det kom just idag och inte i förrgår. Då gungade jag verkligen, HUR kunde jag tro osv snurrade i mitt huvud och jag tog beslutet att prova till september gång på gång och rev upp det lika snabbt. Men idag, efter att ha tankat energi, framtidstro och bekräftelse från fantastiska människor i min närhet, så infann sig känslan igen "jag ska göra något eget, jag ska bli företagare". Vadå bli? Jag ÄR företagare, mitt företag finns, det har jag papper på och när som helst, alldeles i dagarna kommer jag att få min första intäkt.

Ryggen känns också något bättre.

Nörd som nörd

Jag har den helt fantastiska förmånen att få ingå i en grupp som kallas Coachnördarna. Vilka det är, hur de kom till och var namnet kommer ifrån får förbli en hemlighet. Jag kan bara säga att jag är stolt och glad att få kalla mig nörd. Det här gänget gör mig upprymd, stark och modig. Efter våra träffar är jag full av energi och världen är full av möjligheter. Tänk vad det gör att få umgås med likasinnade, vad samvaro och utbyte kan ge oss. Det är beroendeframkallande som choklad ungefär.

Annars idag har jag varit "världens bästa mamma". Jag började dagen med att lägga förväntningsribban högt. Frågan "mamma vad händer idag" besvarades med "jo, jag vet ju att ni längtar efter att ta fram studsmattan.... och av nån konstig anledning blev det en lite för lång paus där öppnade för deras fantasi när jag "klappade till med" så då tänkte jag att ni kunde börja skotta bort snöhögen så det kan börja torka. Jag såg ljuset som tändes - och jag såg det släckas.

Sen förflöt dagen och mina fantastiska barn lekte med lera, med varandra, läste, spelade dator, var ute och grejade på nästan helt utan gnäll och konflikter. Jag jobbade, fixade mat, jobbade lite mer, pratade i telefon, var ute med dem, jobbade, fixade fika. Ganska bra, tyckte jag.

När så mannen kommer hem berättar sonen upprört "VET du vad mamma sa i telefon? att hon var hemma och skötte om barnen idag, å vet du vad hon har gjort.... hela dagen har hon suttit vid datorn hon har inte alls skött om oss nåt, inte som du gjorde igår".

Igår tillbringade de påsklediga barnen HELA dagen på badhuset med den fantastiska lekpappan. Toppa det och försök jobba samtidigt, den som kan. Vilka men ska dessa stackars barn få? Jag får utrusta dem med telefonnummer till någon bra psykolog eller coach kanske kan räcka.

Synd om

Hur snabbt kan en ond cirkel uppstå?
Min rygg värker och jag känner mig ynklig, när jag känner mig ynklig vill jag röra på mig, när jag inte kan röra på mig blir jag orolig, när jag är orolig vill jag röra på mig, rör jag på mig får jag mer ont i ryggen och då blir jag rädd för att aldrig kunna röra mig nåt mer, då känner jag mig ännu mer ynklig och när jag känner mig ynklig blir värken värre.....

Ja, jag inser att "jag har ont i ryggen" och att det är inte står i proportion till hur synd jag tycker om mig själv. Jag vet att jag överdriver och låter min hypokondri blomma ut. Jag vet att jag inte har nån fightingspirit och att gnäll är bland det mest oattraktiva som finns. Näst efter att man går som man "gjortibrallan" då...? Hur hemskt blir det om man går på det sättet och gnäller samtidigt, whooooääää. FÖRLÅT käre mannen.

Så istället för att tycka synd om mig eller träna så tänkte jag försöka vara listig idag och göra målbilder och stora planer för mitt liv. Men jag måste säga att den mentala statusen inte var lämpad för det heller. Å inget påskgodis kvar att trösta sig med heller. Buuuhääää.... vad synd det är om mig, jag bara vältrar mig i det samtidigt vet jag att det INTE är ett dugg synd om mig. Jag kommer också att lägga av med det om.....3 minuter, bara 3 minuter till.

Kris

En viktig kugge i min tillvaro har lagt av. Jag vet inte vad jag ska ta mig till, hur jag ska få ordning på det här eller hur jag ska förhålla mig. Det är låsta positioner, stelt och tillknäppt. Det sprider sig till andra områden och det gör så ont, så ont. Jag blir irriterad, trött, arg och ledsen. Ingenstans kan jag ta ut min frustration, ilska eller ledsenhet.

Jag har ryggskott!

Äggröra och lur

På begäran ett nytt inlägg, jag ville bara kolla om jag skulle få några reaktioner.

Här är det påskägg i alla vrår som gäller. Även i min skalle är det lite äggigt, ungefär som äggröra. Där inne har det snurrat i 300 knyck, hit och dit har tankar och funderingar ilat och farit omkring. Men så, häromdagen dök "tankenomledighet" upp och då blev det plötsligt tvärnit och stiljte. Det blev liksom alldeles tyst och stilla, lika tyst och stilla som det var i Stugan vid sjön. Alldeles, alldeles knäpptyst och lugnt, så skönt det kan vara.

Från fullfart till totalt stilla, är det inte som det ofta är i livet? Allt eller inget, för mycket eller för lite, från den ena ytterligheten till en annan. Är det naturlagar om balans och homeostas som styr det här tro? Är det det som gör att vi alltid / ofta längtar till det vi inte har? Eller är det bara bortskämdhet och allmänt missnöje?

Jag tror till exempel att det är fantastiskt att bo i stan. Då skulle alla problem vara lösta. Jag skulle kunna cykla till och från allting, skulle kunna hämta barnen, åka hem och käka för att sen åka tillbaka till kvällsjobb. Jag skulle också kunna "tväråka" och handla, shoppa eller unshoppa. Barnen skulle ha kompisar i nästa hus att bara gå över till. Det skulle va SÅ ENKELT!
Jag vet att det inte är sant, det skulle inte vara bättre i stan. Det jag glömmer är att det tar lika lång tid att cykla som att pendla, att jag behöver bilen för att hinna ta mig mellan jobben, att jag går en promenad ner till havet och är ute i naturen varje morgon, att jag kan göra en picknick korg och gå ut i skogen helt utan transporter, att vi har sommarstuga och hus i samma paket, att när jag åkt hem är jag hemma, att jag shoppar mindre osv osv.

Men det är lätt att lura sig själv, det skulle va så mycket bättre om. Ett annat lur är att det skulle va så mycket bättre om jag aldrig kommit på de här dumheterna med att starta eget... Men mer om det en annan dag.

GLAD PÅSK

Nu har jag tagit en liten paus. Gårdagen ägnades åt rekreation, friskvård för personalen - hästridning. Det är något helt fantastiskt med att skumpa omkring på hästryggen, jag njuter även en sån grå och regnig dag som igår. Jag njuter, blir smutsig, luktar illa, snäll och glad!
Pausen i arbetandet fortsatte hela dagen med städning, sortering av barnens kläder och tvätt.

Nu kommer det också att bli en paus här på bloggen. Vi åker nämligen till ingenmansland långt bort från internet och datorer. Ingen vet hur det ska gå... men imorrn är vi tillbaka igen.
Tänk, när jag var liten då var det märkvärdigt att det inte fanns elström där, ända till ifjol var det lite speciellt att det var utan vatten. När barnen växer upp kommer de då att berätta att "det fanns inget internet och inte alla kanaler på TV;n".
När min farmor var liten fanns inga bilar där hon bodde, hon mindes när radion kom ... Nu måste jag packa. GLAD PÅSK!

Våga visa

Dagens fundering handlar om att visa sig, berätta hur det egentligen är, blotta sig och vara sann med varandra. Ämnet har dykt upp vid flera tillfällen den senaste tiden och det är något jag funderat på om och om igen tidigare också.

En iakttagelse är att "vi idag" alltmer sällan kommer nära varanda, vi berättar och pratar inte om sånt som bekymrar oss, berör oss eller känns tungt. Kan det vara ett resultat av vågen av "positivt tänkande", en följd av rädslan av att uppfattas som negativ, bakåtsträvare eller helt enkelt gnällkärring, finns i alla kön?
- Hej hur är det, frasen vi slänger ur oss automatiskt som nån slags tuggummimaskin.
- Det är bra, hur är det med dig? kommer lika automatiskt och snabbt. Att säga något annat vore att bryta mot reglerna, eller?

Häromdagen fick jag veta att en av de ljusaste människor jag känner behandlats för depressioner, länge och vid ett flertal tillfällen. Jag läser en blogg om en kraftfull, produktiv kvinna som beskriver sin väg till psyket och hjälp att komma undan det mörka, hemska som jagar henne. Så lite vi vet om varanda.

Häromveckan berättade en av mina riktigt "gamla" nära vänner om sin situation just nu och det kändes äkta, viktigt och sant. Det var betydelsefullt och meningsfullt kanske det viktigaste som hänt den veckan.

Jag skulle också kunna vara sann. Skulle till exempelt kunna berätta om mina tillkortakommanden som mamma och fru, om krångliga känslor kring tacksamhet och skuld. Jag skulle kunna skriva långa inlägg om ångestattacker och nattsvarta tankar. Jag skulle kunna men.....

Upplåst & uppladdad

Idag är jag en mycket mindre låst person än igår och tidigare i veckan. Igår var jag hos "min" akupunkturtant som stack, inte tusen nålar, men 10-15 i mig, bäddade ner mig under filtar och lät mig sova i lugn och ro några timmar,mmm härligt. Sen lossade hon tre låsningar i bröstryggen och två i ländryggen. Ett effektivt sätt att bli upplåst och uppladdad med energi. Egentligen är jag ingen fan av det här med "knäckeri". Min kropp gillar liksom inte att man bryter i den, efteråt känner jag mig alltid så liten och ledsen. Men det är skönt när ryggraden rörs igen och andningen blir friare, så lite ledsenhet är det värt, jag vet ju vad den beror på.

Coaching är också ett effektivt sätt att bli upplåst och uppladdad på. Dagens samtal med fantastiska J hjälpte mig att låsa upp tankarna kring mitt företagande. Att släppa vissa tankar och sikta in sig på andra kan vara oerhört energiladdande.

Insikt idag: Jag vet inte hur man slutar jonglera. Jag har bara tränat på att kasta upp fler bollar och nu också käglor. Så nu blir nästa steg att ta ner några och kanske TILL OCH MED låta några falla till marken. Platt fall bara, vågar jag det tro? Hur i hela friden ska jag veta vilka jag ska släppa? DET är min uppgift den närmaste tiden, skärskåda bollar, plocka ner och låta falla. Det kanske bara gäller att ducka tillräckligt så man inte får dem i skallen. Jag tror också att jag inte ska titta alltför noga för då blir jag åksjuk och DÅ kan man inte jonglera alls.
LL cirkusartisten

Hur går det

Hur var det nu...? Jag längtade efter att leva enklare, dra ihop tillvaron och fokusera. Det var nåt med ett annat perspektiv och fokus som var lockande. Det fanns något spännande och fascinerande i att tänka sig att börja i en annan ände, tänka från ett annat håll. Det kändes som en oerhörd häftig utmaning att göra något annorlunda och ovanligt. De känslorna var så starka att jag också tog ett kliv rakt ut i det okända. Kastade mig kanske inte handlöst men ändå.

Hur har det då gått den här första månaden? Jag har nog aldrig hållit på med så krångliga saker som jag gör nu. Jag har aldrig haft ansvar för så invecklade saker förut. Till de "tusen" projekt jag hade tidigare har jag lagt till "tusen" till. Nu jonglerar jag med både bollar och käglor på samma gång. Man skulle i och för sig kanske kunna säga att tillvaron har dragits ihop något, men inte hit hem som jag ville. Mitt liv har dragits ihop mer till bilen. Där tillbringar jag en hel del tid, där har jag mina grejer, där sitter jag och jobbar ibland, jag har till och med bytt om i bilen, dock ej under färd.

Så det går väl "sådär" med framstegen mot min vision och mål. Gång på gång ställer jag mig frågan "är jag klok nån stans i huvudet om gör det här". Jag får inga bra svar. Men på nåt sätt tror jag fortfarande på att det här är en väg dit. Den är inte spikrak, tvärtom den är krokig som den värsta inlandsgrusväg men ändå vill jag följa den en bit till få se var den leder.

Det kanske är så att jag inte är klok nånstans, men jag struntar i det. Jag har varit tillräckligt klok, har liksom uppfyllt min kvot av ordning, skötsamhet, brahaimeriterval och trygghet. Nu ska jag fylla ett barns lekfullhet, en tonårings upprors och gränstestning, en tjugoårings naivitet och en tants bitchighet - nu ska jag testa allt.

Ledsen

Idag vet jag några av mina nära vänner som inte mår jättebra, som är ledsna, besvikna och stukade. Såna som jag tycker är alldeles fantastiska personer och värda all kärlek man kan tänka sig. Men det är ju som det är här i livet, även de braiga blir sårade och ledsna. Det går upp och ner, vissa får mer och andra mindre. Kanske är det som en del säger att vi inte får mer än vi klarar. Men nog kan det kännas så ibland, som att vi inte klarar mer, inte orkar och inte ser några vägar ut.

En klok kvinna sa till mig en gång att "vissa saker går bara över genom att man går igenom dem, går rakt in i dem och igenom". Det är inte så lätt men ofta nödvändigt. Jag tänker också att det kan finns en lättnad i att inte behöva fundera på vägar runt eller andra lösningar, utan fokusera på att liksom skjuta ner huvudet och bara sträva på, rakt in och så småningom igenom.

Så kära vänner, jag hoppas ni hittar kraften och styrkan för att gå igenom och om jag på något sätt kan vara hjälp på den vägen vet ni var jag finns. KRAM LL

Nätcoaching

Häromdagen testade jag att bli coachad på nätet. Jag tänkte att det var intressant att se hur det går till, hur de gör och kanske också komma vidare i mina tankar. Jag brukar ju göra det med hjälp av coaching.

Så jag knackade in en fråga direkt ur verkligheten, ett problem jag brottas med. Vi behöver inte gå närmare in på det, det är inte viktigt för den här funderingen. Efter tre- fyra minuter ploppar svaret upp och shit vad med råd jag får. Jag läser de övriga coachsvaren som också innehåller råd efter råd eller svar om att "det är inte mitt område, men gå in på.... eller vänd dig till....". Jahaaa...det är så det går till här.

Jag svarade med att jo jag har gjort det , jag har tänkt på det men, men, MEN. Protesterna och motståndet dök upp samtidigt som viljan att förklara närmare, mer, få motparten att förstå. Det är nåt med det här att "få råd", har jag tänkt på. Vi vill nog oftast inte ha råd. Vi reagerar med att förklara oss, komma med undanflykter eller helt enkelt hålla emot.

Jag såg fenomenet häromdagen på en kurs jag går. Där kursledarna förberett sig med att kolla upp boktips, kontakter och idéer till oss deltagare. Det tyckte jag för övrigt var mycket snyggt och seriöst. Men stundvis föll det liksom inte i god jord. Såna där protestreaktionerna dök upp. Kommentarer som "Jag har redan läst massor i ämnet" eller "jag har så mycket kontakter" dök upp. En tanke som for i mitt huvud var att det kanske är lite dumt att förkasta råd så där på en gång, kanske lite oartigt också.

Men som sagt det är något med det här att få råd. Dels en del om hur de läggs fram. Finns det ett krav, en förväntning från rådgivaren, något för honom/henne att vinna på det hela. Finns det någon valfrihet för den som får råden. Ju mindre förväntningar och vinning från rådgivare, ju större valfrihet som ges desto mindre risk för protester och motstånd. Sen tror jag i grund och botten att vi vill hitta våra egna lösningar, komma på dem själva eller möjligtvis få lite hjälp att plocka fram dem. Det är ju också bland annat det jag tycker är så fantastiskt med coaching, klienten hittar själv sina svar, lösningar och råd och det är då det blir riktigt verkningsfullt. Så om jag får ge ett råd till den nätcoachen jag provade - byt namn kalla det rådfrågning eller rådgivning istället. Obs! det här är inte coaching på nåt sätt heller.

Fel

Ibland blir det bara så fel. Det blir så fel och man undrar "men hur tänkte jag nu då". Det blir så fel så man måste fråga sig "är jag dum i hela huvet eller har jag bara otur när jag tänker?". Det känns som att det nästan är bättre att va "dum i huvet" än ha otur.Jag menar, om man vet om sina begränsningar, då kan man ju undvika "svåra" situationer, men däremot att "ha otur" känns mer opålitligt och svårare att styra själv. Ibland när det blir sådär fel kan jag uppleva en slags känsla av att sätta mig bredvid eller utanför, att liksom släppa taget och låta saker hända och bli fel. Eller att det blir så fel när jag släpper garden.

När jag ska summera den här veckan har det blivit en del fel måste jag erkänn:
Några småfel som helt fel kläder en dag och jag frös som en hund, kände mig allmänt obekväm. Några som bara påverkade mig själv och ingen annan, tex att jag missat att en kund avbokat sin tid. Det kom jag på när jag stod och väntade på personen i fråga utanför mottagningsrummet. Det blev HELT fel en morgon när vi skulle iväg till skola och jag brakade loss i ett vulkanutbrott mot de trötta, ifrågasättande barnen. Den typen av fel är jag tämligen bra på att reparera, mycket träning ger färdighet. Det går att få 7 åringar att förstå att mammor bara blir dum i huvet ibland och att det liksom brinner av säkringar.(obs jag slår dem inte).

Sen har vi några riktigt jobbiga fel, som när jag häromdagen backade sönder min nya fina Toyota. (ja, ganska ny men himla fin). Det var nån klantskalle som parkerat på kajen..... med en utåtstående dragkrok..... faktiskt nästan utanför hela raden av andra bilar.... Där hängde jag upp bakskärmen liksom hakade fast mig på kroken, skadorna blev nog lite större när jag hakade lös mig också. Jag har gjort fler fel som jag faktiskt inte vill nämna så här "offentligt", men som inte blev så bra.

VAD är det som gör att hjärnan liksom inte hinner med innan man backar? Vad är det som gör att man inte tänker sig för, som gör att man inte räknar till 10 och andas djupt?

HUR får man tyst på de här stränga "självförstörarna", sina Gremlins, som får energi av såna här fel och hamrar på inne i huvudet? "du är sämst, hur kan du tro, skäms, kryp och kräla", säger de.

Man kanske kan svara dem "tack nu räcker det" och snällt förklara:
OK, det där blev inte så bra, det var inte så klokt och eftertänksamt gjort. Men jag har goda avsikter, jag tar konsekvenserna och visst finns det som är värre.... eller?

Eller, bara släng mig på soptippen tillsammans med min kvaddade navkapsel och skicka med en offerkofta också som jag kan krypa ihop under.

Det här går inte...

NU har jag kommit till insikt. Jag måste sluta med det här, jag måste sluta nu omedelbart. Det går inte att fortsätta och se hur det blir. Det går inte längre, det funkar inte och kommer inte att funka. Om jag fortsätter kommer det att få oanade konsekvenser och sluta med en ordentlig krasch. Det får vara hur roligt, lockande, spännande och tidseffektivt det vill. Det hjälps inte att det är mysigt och gott, eller att det ger mig energi och kraft.

Jag måste sluta sitta med datorn i knät och äta mackor med frön på och dricka kaffe latte. Det kommer frön i tangentbordet. Man vet aldrig vilka bokstäver som blir oskrivbara. 2dl utspillt mjölkkaffe torde väl leda till att hela datorn kraschar. Dessutom är den nog lite försvagad av den 6;a whisky som hälldes i den förra våren. Men det kanske har torkat upp, den luktar inte whisky längre i alla fall.

Det finns annat som skulle kunna stämma in i "måste lägga av nu". Men där är jag inte än - nu.

Månad 1

Nu har det gått en månad i mitt nya liv, det har gått en månad, fyra veckor, cirka 30 dagar. För en gång skull känns det som en lång månad. Alltså det känns som att jag hållit på länge, som det nya livet har varit längre. Det kanske beror på att jag har funderat sen strax före jul, det kanske beror på att jag har haft dessa drömmar omedvetet länge. Tänk om det här är så nära det som är jag att det redan känns invant. Nä, det känns inte invant.

Jag har också en diffus och jobbig känsla kring att jag "borde ha hunnit mer, jag borde veta mer, jag borde gjort mer". När jag försöker fråga mig vad det är jag borde gjort mer får jag inga riktiga svar. Det här med att man får bäst svar när man pratar med sig själv stämmer inte när man pratar med mig i alla fall. Så, då tänkte jag titta över VAD som hänt på den här tiden.

Jag har:
Gått ner på halvtid.
Jobbat drygt halvtid på gamla jobbet.
Sökt och fått FA skattsedel.
Genomfört två uppdrag.
Fakturerat två uppdrag.
Arbetat fram och planerat ett projekt.
Börjat använda ett ekonomiprogram.
Nätverkat och knutit kontakter.
Gått kurs.
Skrivit affärsplan.
Svurit över budget, momsredovisning och ansökningar.
Kollat försäkringar, A-kassor etc.
Brytit ihop och gett upp, kommit igen.
Fixat med banken.
Fått plats i ett mentorprogram.
Skrivit 20 sidor i min bok.

Sen har jag varit lite mamma till barnen, pussat på mannen, kramat hunden, klappat katten och gett kaninen mat då och då. Och jag har bloggat.

Oj, när jag ser det så här så undrar jag hur jag ska hålla tempot nästa månad. Men jag blir gladare. Månad 2 here we go!

Obs! Kaninen får mat oftare än då och då, men av någon annan än mig.