Stora tankar

Å vad händer nu då? Jag gör stora saker utan att vara livrädd.
Jag är så stolt över mig själv och känner mig så stark, som jag aldrig gjort förut tror jag. Jo, det förstås när ungarna föddes, så stark blir jag nog aldrig mer. Men det här är näst intill.

För ett år sen skulle jag betraktat det som ganska idiotiskt, naivt och långt, långt, långt från mig och mitt sätt att vara. Idag gör jag det, tror på det och känner att det gör inget om det går åt skogen.

Har hittat igen känslan från början - det gör inget om det går på tok. Jag kommer att vara stolt över att jag försökte. Glad att jag provade OCH oerhört mycket klokare, jag kommer att lära mig massor.

Så nu ni, nu kör jag full fart framåt så ser vi var det bär.

Möjligen en repris

Jag tycker om människor, inte alla människor så där automatiskt, men många tycker jag om och vissa tycker jag mycket om. Jag försöker vara mer med dem jag tycker mycket om än de jag tycker lite om. Men det är intressant med människor, nästan mer intressant med dem jag inte tycker mycket om, de är ju liksom svårare att förstå sig på. Jag gillar frågan "hur tänker du då"? För jag vill verkligen veta hur folk tänker och blir fascinerad av att det kan vara så olika och ännu mer fascinerad av att det kan vara så lika.

Visst är det "fränt" att med vissa människor känns det som man känt dem länge, länge även om det var ganska nyss man träffades. Andra människor kan man ha känt länge men ändå inte känna alls och förmodligen aldrig lära känna heller. Så det här med hur vissa personer kommer och går i ens liv. Hur vissa försvinner och dyker upp igen efter en tid. Somliga kommer in i ens liv och man har aldrig sett dem tidigare så börjar de dyka upp titt som tätt. Det tycker jag är spännande.

Med barnen känns det som att de alltid har funnits i mitt liv, som att tiden innan de kom liksom var en transportsträcka eller bara en väntetid tills de skulle komma. Det är en härlig känsla.

Jag har så många fantastiska människor i mitt liv. Senaste tiden har jag fått träffa nya som verkligen klivit långt in i mitt hjärta och det är som om vi känt varandra länge, länge. Jag har såna som en gång klivit långt in i mitt hjärta men som jag tyvärr träffar alltför sällan, men vänskapen finns ändå där, platsen är kvar. Det finns dem som jag känt länge och träffar oftare. Så sist men inte minst min fantastiska, underbara familj förstås.

Inte bara mat?

Det här hände för några veckor sedan och jag har funderat på det sen dess.

En person beskriver att han är så hungrig. Han berättar att han har varit det vid flera tillfällen förut och tycker verkligen inte om det. Att vara hungrig är inte något positivt alls, han är till och med lite rädd för hungern och vad den gör med honom. Han har valt att gå till en ny restaurang för att slippa vara så hungrig. Den nya restaurangen är också tilltalande på andra sätt för honom, rätt inredning, trevliga människor och ett bra ställe.

Han kan berätta alla fördelarna med att vara mätt, hur han skulle kunna koncentrera sig, få energi, bli gladare till och med tjäna mer pengar. Han låter övertygad när han säger att han verkligen skulle vilja vara mätt.

På den nya restaurangen har han redan betalat i kassan. Där står maten framdukad, det är bara att ta för sig, det är bara att hugga in och plocka det man vill.

Men så beskriver han hur han tvekar och kommer av sig. "Det är ju inte jag som lagat maten", säger han. "Jag är inte säker på att jag faktiskt skulle bli mätt på den, jag tror inte det jag behöver finns framdukat. Jag vill hellre äta soppa med gaffel än med sked".

Förresten, fortsätter han med ilska i rösten, så har de lovat att jag ska bli mätt men det har jag minsann inte blivit.

Visst låter det underligt? I mitt huvud cirkulerar frågan VARFÖR, men varför är ingen coachande fråga.

Sanning eller ?

Nu känns det lite osäkert om det överhuvudtaget är någon som läser det här, men jag chansar och skriver ändå.

En iakttagelse och insikt idag är att barnen har blivit större, kanske nästan stora, de är ju inte stora som i stora men stora som i stora barn. Men hur som helst jag inser det eftersom jag inte längre somnar till Bollibompa, numer somnar jag till Idol. Det har också hänt att barnen kommer upp i sovrummet, väcker mig och säger godnatt när de ska gå i säng.... vid åtta tiden. Men då är jag jättejättetrött, om jag går och lägger mig så tidigt.

En annan insikt jag fått är att jag liksom "målat in mig i ett hörn". Just nu har jag ingen annan valmöjlighet än att fortsätta rakt framåt. Jag kan inte längre ta någon av nödutgångarna som jag hållit öppna för säkerhets skull. Jag vet överhuvudtaget inte om de är öppna eller stängda, det spelar heller ingen roll eftersom jag inte längre kan ta den vägen.

Jag har gjort för stora investeringar, för stora uppoffringar och redan ställt för stora krav på min omgivning för att jag överhuvudtaget skulle kunna tänka på alternativet att backa eller fega ur. Mannen säger "jag vägrar", barnen säger "du vill ju", folk i min omgivning räknar med mig och tror på mig. Så hur skulle jag kunna göra något annat?

Det skulle kunna göra mig rädd, fel det skulle kunna göra mig livrädd och ångestfylld. Men det känns ganska bra, det känns definitivt, det känns rätt, lockande och roligt. Samtidigt undrar jag om jag är klok nånstans i hela huvet eller hur det riktigt står till. Men det ids jag inte fundera på just nu, det lär ju visa sig i vilket fall.

Dessutom har jag klisterdekaler på bilen. Ni fattar - mobil, dator, telefon, kontor, dekaler på bilen och ett och annat uppdrag. Det här är på rikt!.

Utveckling

När jag var liten lekte jag och min kompis "unga tjejer". Vi bodde grannar i en trappuppgång och lekte att vi bodde grannar, en i klädkammaren och en i badrummet. Vi klädde ut oss i mammas kläder, smycken och ibland fick vi till och med låna läppstift. Vi sa att vi var väl ungefär 25 för efter det såg vi ingen framtid. Vi fantiserade om hur livet skulle va när vi blev stora. Vi fantiserade vilt om "bildtelefoner" där man kunde se dem man pratade med. Det kändes helt overkligt och otänkbart att något sånt skulle kunna hända. Vi hade ju just fått färg på figurerna i TV;n!

Idag sitter mina ungar med varsin webbkamera på sina datorer och tjattar på msn med kompisarna! Det verkar vara alldeles naturligt för dem. Tänk hur utvecklingen har blivit, inte bara att det funkar och är möjligt utan också ungarnas inställning och reaktion. Det är som om inget är märkvärdigt eller fascinerande. Jag minns, eller om jag fått det berättat för mig, hur fantastiskt det var med färgtv. Jag fick slå på tv,;n några minuter innan programmen började och titta på testbilden där klockan var blå och rörde sig för varje sekund. Det fanns 1 barnprogram varje kväll och det var HÖJDPUNKTEN!!! Jag hade väl smullit av om det hade gått att titta på den man ringer till på en skärm. Men mina ungar verkar helt opåverkade, märkligt.

När jag var liten hade jag några ovanliga filmstjärnekort med framtidsbilar på. De såg ut som rymdfarkoster i märkliga modeller. De var så fantasifulla och overkliga så ingen ville ha korten, såna där bilar skulle ju aldrig kunna finnas. Idag kör de omkring på gatorna, jag har till och med en själv.

Ja himmel och plättar vad gammal jag känner mig när jag skriver det här. Det är som när min farmor berättade om minnen från första världskriget, om hur hon lindade sina första barn för att de inte skulle få krokiga ben, om utedass och vedspisar och långa färder med sparken in till stan. Jag undrar vad hon skulle sagt om webbkameror och rymdbilar.

Nu ska jag DRA barnen från datorerna och "sparka" ut dem en stund.

Tillhörighet

Samhörighet, tillhörighet och gemenskap är det värderingar som är viktigt för dig? Är det värderingar som är viktigt för oss alla, viktigast för oss alla? I hundarnas värld sägs det att flock-känslan är den starkaste drivkraften för en hund, starkare än könsdriften. Har du sett en hanhund med löptikslukt i nosen? Då är det lite svårt att tro att någon drift skulle kunna vara starkare, men det är ett annat spår.

Kommentarer som "det är ingen som vill vara med dig" eller "det är ditt fel att..." får sonens humör att rinna över. Känslan av att inte vara med, inte räknas med, inte tillhöra får min mage att knyta sig och tårarna komma nära. Jag känner mig så fel, dum och värdelös. Det finns mycket jag kan göra för gemenskap och samhörighet. Jag börjar bli medveten om att det är en oerhört viktig drivkraft för mig.

Jag skulle vilja va en sån som alla vill ha som kompis. Tänk om jag hade nått som drog andra till mig. Ungefär som ungar som har ett Wii spel så kompisarna kommer på besök. Nä, jag skulle vilja va en sån som andra vill vara med för att de trivs så bra med mig. Jag vill vara speciellt, speciell.

Just nu funderar jag på vilka som vill vara med mig och DESSUTOM betala för det? Kanske behöver min produkt bestå av något slags mervärde.... Eller substans helt enkelt.

Vanlig?

Jag är en introvert sällskapsmänniska, en lat träningsnarkoman, tämligen teknisk teknikfientlig person, frusen naturmänniska, smal tjockis, brunhårig blondin, nyttigt godistroll.

Jag är nog ganska motsägelsefull på flera sätt eller mångfasetterad (eller hur det nu stavas, man ska inte använda ord man inte är inkontinent att förstå eller var det korpulent det heter?....)
Eller så är det bara som jag försöker känna mig märkvärdig, förmodligen är jag väl som folk är mest. Alldeles ovanligt vanlig i min ovanligt vanliga vardag är jag ju lite speciell, så som vi är allihopa.

Nu ska jag gå och lägga mig ovanligt tidigt och sova ovanligt gott och länge för att känna mig ohyggligt pigg imorrn.

Inte nyår men nästan

Jag fick just lite svindel när jag tänkte på "för ett år sen". För ett år sen hade mina sötnosar just börjat ettan, de som alldeles nyss var små bebisar och kröp omkring på golvet. För ett år sen låg pappa på lasarettet och min värld gungade när jag insåg att min mamma och pappa faktiskt inte kommer att leva för alltid. I samma veva, för ett år sen, stod jag på en mässa och vi hade stora planer om att expandera, utöka och konkurrera. För ett år sen på den mässan träffade jag fantastiska A för första gången, presenterad av fantastiska I.

Nu har sötnosarna gått ett helt år i skolan och börjat tvåan. Pappa har återhämtat sig och är pigg och frisk men inte odödlig. Nu är verksamheten som skulle expandera i det närmaste nedlagd. A och I är nu två av de viktiga personerna i mitt liv som kollegor och vänner.

Det här året har verkligen gått i rekordfart och innehållit SÅ mycket. Tänk om jag vetat då vilka utmaningar jag skulle ge mig själv. Vilka språng i min utveckling jag skulle ta. Vilka rädslor jag skulle möta och vilka shift som skulle ske i min hjärna. Det var en himla tur och fiffigt inrättat att jag inte visste det, att vi inte vet i förväg. Det är precis som P skriver, hur kul skulle det vara.
Och skulle vi överhuvudtaget våga något om vi visste i förväg.

Jag är verkligen spänd, förväntansfullt spänd inför vad det kommande året ska innebära och föra med sig.

TV

Tittar på latlådan och känner mig inte riktigt helt säker på hur den fungerar. Känner att det var länge sen jag "körde tv;n". Jag tittar på latlådan och tänker "det här borde jag veta hur man gör, det här har jag gjort förut".

Så får jag till slut på TV;n och igång inspelningen av ETT program, det enda program jag velat se senaste veckan, senaste månaderna. Jag tar mig igenom inledningen, intrott som mannen kallar det, jag har förstått att det är viktigt att koncentrera sig på den när man ska se en film. Han brukar vänligt men bestämt säga åt mig att vara tyst under intrott så att han kan förklara för mig sen när jag börjar fråga om handling, karaktärer och om det är något jag borde förstå. Nu idag är jag själv som ser på TV,n och det är en enkel handling och kort, kort intro. Men efter cirka tio minuter blir det otäckt spännande och jag börjar fundera på varför jag ser något som får det att svida i min mage och ger mig puls? Borde jag inte använda tiden bättre, vettigare mer uppbyggligt? Om jag nu prompt ska kolla TV, borde jag inte se något mer feelgoodprogram?

Jag kompromissar och snabbspolar, det slutar lyckligt. Men jag förstår inte hur den stackars huvudrollsinnehavaren orkar med och hur hon kan se så pigg och fräsch ut då hon vecka efter vecka är nära att mista livet på grund av den ena psykopaten efter den andre som hon stöter på. Jag förstår inte heller att hon inte lär sig, utan lika blåögt åker iväg till de mest ensliga ställena där de mest knepiga personer finns. Att hon inte begriper att hon ständigt är i fara.

Och vad är det nu? Glättig tävling i körsång, igår var det idolsång, imorrn datingprogram och på veckan inredning. Nä tv;n har blivit sämre sen jag var ung. Vilken tur att jag har SÅÅÅ mycket annat viktigt, uppbyggligt och klokt att syssla med. Imorrn vaknar jag till ljudet av svampbob eller hannamontana puh. Eller gnällande liten vovve. Jag vet vilket jag föredrar.

Hur ska det gå?

Jag undrar hur det kommer att bli, jag undrar ofta hur det kommer att bli. Skulle så gärna vilja veta i förväg så att jag kan känna mig trygg. Jag vet att det brukar ordna sig, "det ordnar sig" men jag vill veta hur nu.

Just nu undrar jag hur det kommer att bli för mina ungar. Jag undrar vilka men de ska få, vilka bekymmer deras barndom ska ställa till för dem.

Jag slår på och plågar mig själv. Ömsom för att göra fel prioriteringar, välja fel, sätta mig själv och mina önskningar och behov före alla andras. Då är allt mitt fel, allt beror på vad jag gör och inte gör vilket direkt leder till att jag klandrar mig själv för att vara självupptagen, att världen cirklar kring mig och att jag tillskriver mig själv för stor betydelse. Men struntar jag i att känna mig ansvarig är jag ansvarslös och struntar i allt och alla förutom mig själv. Så du hör, det går bara runt, det blir aldrig bra och summan av kardemumman är "jag är fel".

Jag är rädd för att nån gång i framtiden titta tillbaka på de senaste 8 åren och ångra mig, fundera på hur kunde jag. Å andra sidan hur skulle det kännas om jag tittade tillbaka och funderade på "varför gjorde jag inte, varför fegade jag ur"? För nånstans inom mig finns också en liten röst som säger att det finns andra som har det värre. Barn växer upp med skilda föräldrar, med resande föräldrar, med tanklösa föräldrar, med missbrukare och psykiskt sjuka, å jag menar, jag har ju bara en släng av allt det, eller?

Den lilla rösten säger också saker som att mina barn skulle kunna vara stolta över en morsa som vågat, att deras pappa fick stort utrymme och fanns där, att de känt sig sedda, förstådda och bekräftade. Tänk om de skulle känna att de fick alldeles lagom mycket uppmärksamhet, som världens finaste mest fantastiska och betydelsefulla ungar utan att behöva vara centrum och orsak för och till allt.

Men det skulle innebära att jag skulle duga och vara en helt OK morsa, jag som är så fel. Nåväl, hur som helst kan jag ge dem telefonnummer till en bra terapeut när det behövs.

På riktigt

I dag har jag skjutsat min nya fina röda telefon på biltaket. Det var väl inte någon lysande idé Den iskalla, kramande känslan i magen som sköt pilar ända ut i fingerspetsarna och ner i tårna när jag kom på det vittnade om att det var sämre än en dålig idé.

1,5 km skjutsade jag telefonen och tänk, när jag kom på det och klev ur bilen låg den kvar på taket!!! Det var som om någon (läs Gud) förstod att det skulle vara mer än jag klarar och lät den ligga kvar där alldeles på kanten.

Jag tar det som ett tecken, jag tar det också som en lärdom. Lugna ner dig nu!

Nu har jag också fått min nästa pryl, min nya fina röda dator. Ja det här med rött är ju inte färgen jag hade tänkt att mina attribut skulle ha, men det görs så få bruna eller oranga telefoner och datorer.

Mitt företag är uttrustat. Imorrn är det invigning av nya kontoret också! Fatta jag har ett företag med telefon, dator och kontor!! OCH ett å annat uppdrag också. Shit det här är på rikt......

Funderar om funderingar

När funderar du inte, när hade du en period i ditt liv när du inte funderade, vem skulle du vara om du inte funderade? Vad vill du fundera på? Vilka funderingar ger dig energi och kraft? Jag ställde en enkel fråga idag och fick dessa och ännu fler svåra frågor till svar.

Jag har aldrig haft en period när jag inte funderar, det är nog så att det funderas i stort sett hela dagarna och även nätterna ibland. Jag skulle inte vara, utan mina funderingar. Jag vill fundera på enkla, lockande, kluriga saker, det ger mig energi. Jag vill fundera på saker jag gjort bra, sånt jag vill åstadkomma, vilka jag gjort nån skillnad för, det ger mig kraft. Jag vill fundera tillsammans med dem som tänker som jag, med dem som gillar mina funderingar även om de inte tycker som jag.

Så vill jag sluta fundera på krångliga, svåra, ogreppbara saker. Sluta fundera på hur andra funderar, om andra funderar över huvudtaget, och hur de ser på en som faktiskt funderar fast på en annan planet. Jag vill slippa fundera på hur saker ska lösa sig, hur det ska bli sen. Slippa fundera på hur jag ska fixa, styra och ställa.

Går det att ordna tro?

Tanke & känsla än en gång

Man kan veta saker och man kan veta saker. Man kan veta i huvudet, man kan veta i magen, man kan veta i kroppen. Visst är det bra att vara klok, förnuftig och förståndig men .... ack vad bra det är när man vet i magen, när man vet i hela kroppen. När insikter landar, det är grejer det.

Det handlar om tanke och känsla, intellekt och intuition, kropp och knopp. Det är så mycket vi vet i vårt huvud, det är så mycket vi kan men är inte känslan med oss går det sällan vägen. Å andra sidan om vi bara är i känslornas våld utan tankens styrning blir resultatet inte heller bra. Så det gäller att få dem att stämma överens, dra åt samma håll och samarbeta.

Man kan vara upptagen och ockuperad av att tänka rätt, vara förnuftig och klok ofta kanske helt i onödan. "Tänk inte så mycket hjärnan funkar ändå", var en klok uppmaning jag hörde för en tid sen.

Undrar om "tänk inte så mycket då funkar hjärnan sämre" är sant? Så känns det just nu. Ju mer jag tänker desto sämre blir mina tankar. Ju mer jag tänker desto märkligare och mer förvirrade blir mina känslor.

Jag försöker tänka mina känslor rätt men det går inte alls. Ju mer jag tänker att jag ska ändra en känsla desto mer känner jag av den. Är det så det funkar eller har jag missuppfattat det hela?
Som ett barn uttryckte det "tänker man så tänker man" när en vuxen uppmanade honom att sluta tänka på otäcka spindlar. Känner man så känner man, det kanske inte är sant, klokt eller vettigt men det känns ändå.