Gnäll och gnöl

Ibland, då och då, säkert alldeles för ofta får jag en nästan oemotståndlig lust att gnälla. Jag skulle vilja ha någon att gnälla för, någon som jag inte behöver vara ett dugg positiv, optimistisk, hoppfull eller glad inför. Jag bara längtar efter att få vältra och rulla mig i gnäll och gnöl, blandat med en massa självömkan och en del ilska också. Huhu vilken frånstötande bild som dök upp på min näthinna när jag skrev det här. Vem skulle orka med nåt sånt? Det är verkligen inget fint, vackert eller ens uppbyggligt med att gnälla.... tror jag.

Det här är ungefär som att vara godissugen, ni vet såna där dar då man bara längtar och längtar efter nått gott. Så stillar man sitt sötsug men istället för nöjd och belåten blir man proppmätt och illamående. Så är det för mig med gnäll, jag längtar och när jag sen ger mig hän blir jag sällan belåten utan mer ledsen och missnöjd. Så vad fyller det för funktion tro?

Vad skulle kunna vara positivt med gnäll? Kanske fyller det en funktion av att "lätta på trycket", men det fungerar sällan. Kanske kan det ha en social funktion, att man kommer varandra närmare om man berättar sånt som berör och bekymrar en. Ja i så fall till en viss gräns och om man har någon lösning.

Däremot tror jag att gnäll kan ha funktionen som en signal, som ett tecken på att något inte är som det ska. Nästa gång sa jag ta och fundera på vad gnället står för eller handlar om. Det vanligaste för mig är nog att jag är trött eller hungrig. Så banalt det låter men det är så. Att jag inte tränat är en annan, ännu mer banalt. Andra orsaker är att jag funderar för mycket, oroar mig för mycket, bekymrar mig för mycket. Men ibland är det faktiskt något som verkligen är på tok, fel eller besvärligt. När jag känner att jag inte får gehör eller kan göra något åt situationen det är då det kommer, suget, längtan att bara få rulla in mig i en gnäll och gnöl filt. Men som sagt den är inte varm och gosig utan mer blöt, stickig, illaluktande ylle.