Erkännanden

Jag har erkänt, det gick liksom av bara farten, jag hann inte tänka efter, hann inte reflektera eller väga för och emot. Frågan kom lite oförberett och jag reagerade blixtsnabbt och på nån sekund hade jag erkänt och medgivit.

Det var på en föreläsning om internet och hemsidor. Föreläsaren frågade "vilka här inne är företagare idag" och vips åkte min hand upp. Jättekonstigt, ibland gör min kropp saker jag inte förberett, ibland säger min mun saker min hjärna aldrig tänkt. Det är märkligt det där, speciellt som jag ibland får credd för att ha bra självkännedom. Men ibland lever jag ett eget liv utan att blanda in mig själv liksom.....

Jag fick mer beröm idag förresten, det var den käre mannen som ville framhålla att jag inte gör skillnad på folk, inte är titelsjuk eller överdrivet respektfull för auktoriteter. Så långt lät det finfint jag satt där och lapade i mig. Vilket fick ett abrupt slut när han sen klappade till med "att du är lika nervärderande och nedlåtande mot alla".

Han vill att vi ska återinföra galghumorn och ironin i vårt liv igen. Hm, undrar hur roligt han tycker det är att jag bloggar om det.

När jag tänker efter har jag flera roliga historier med den sortens humor. Till exempel den gången jag störtade med cykeln i gamla lasarettsbacken och bara tog emot mig med ansiktet. Då mamma oroligt ringde för att berätta frågade mannen, "men hur ser hon ut, är det lönt att hämta hem henne" och när han sen kom till lassa och tyckte att "det var väl synd att du inte vred huvudet lite så du fick fixa näsan du tjatat om".

Men risken med att skriva sånt är att nån inte gillar den sortens humor och tycker han är en otäcking, som sköterskan på förlossningen som ville slänga ut honom, men det är en annan och lång historia. Den får jag skriva om senare, kanske på ungarnas födelsedag.

För tydlighetens skull då - det här är inget erkännande att mannen är en otäcking. Dessutom har jag nog skämtat värre själv... men det erkänner jag inte här.