Åtta år

För åtta år sen låg vi på BB. Åtta år går fort samtidigt som det känns som för alltid. Jag tycker att det var alldeles nyss barnen kom, på samma gång som det känns som de alltid har funnits här hos oss. Ja, det är märkligt det här med tidsperspektiv.

För åtta år sen var jag med om den absolut största, häftigaste mest otroliga upplevelse jag har haft. Jag har aldrig känt mig så stark, så målinriktad, så fokuserad. Det var helt "maxat" och jag tror något får svårt att toppa det.

Men nu skulle jag ju berätta om det här med galghumor och utkastare på förlossningen. Vi hade mycket roligt under hela förlossningen och alla i rummet, det kan vara ganska många när det är tvillingfödslar, var med på noterna utom en sköterska, en lite äldre, bastant och ganska bestämd kvinna.

Hon blängde lite på mannen när han med sträng röst sa åt mig att "sluta nypa honom, det räcker ju med att en av oss har ont". Hon blängde lite till när han hade ställt sig på oxytocindroppsslangen som skulle hjälpa till med värkarna. När sen den manliga barnläkaren kom in och grabbarna diskuterade risken att det skulle bli två flickor var blickarna direkt ogillande. Frågan om bedövning kom upp och mitt i en värk sa jag att det skulle nog var bra, men mannen som visste hur jag ville ha det sa ifrån "nej vi väntar 20 minuter till". Då vände sig sköterskan till mig och frågade om han verkligen fick bestämma det. Ja fnissade jag, värken var över och jag drog i mig mer lustgas. Som du hör trappades det hela upp och när så dottern kom utbrast mannen "Åh NEJ det är en flicka". Då hade han nog nått nån gräns, sköterskan studsade till och han fick en giftig blick till. Men hon lugnade sig snabbt när hon såg hans breda överlyckliga leende.

30 minuter senare föddes sonen och då var allt frid och fröjd.

Idag 8 år senare säger sonen "jag vill ha en vanlig mamma. Jag ber honom utveckla, ja jag använder inte just de orden. Då förklarar han att han vill ha en pinsam mamma.... "Jo alltså om jag ska vara med i Amigo och då ska du komma in och göra något pinsamt" förklarar han som det vore världens mest självklara sak. "Jamen om du vill nog kan jag vara pinsam" säger jag. Jag får väl försöka och bjuda till lite tänker jag. Då skrattar han bara lite och studsar iväg ut med sina vrist skutt rätt upp i luften. Jag får nog aldrig veta vad han menade med det, om åtta år till är det nog ännu mer jag inte får veta. Huvva