Kärlek vid första ögonkastet

Jaha, så var det dags igen, det har hänt igen. På ett litet ögonblick med ett enda ögonkast så är jag hopplöst förlorad och sanslöst förälskad. Jag vill bara pussa, krama och snusa. Jag vill ha en framtid tillsammans, jag vill dela mitt liv, ta med mig hem föralltid. Det är lika dant varenda gång. Vi har bara setts en kort stund och ändå vet jag så väl vad han kan ge mig, känner så in i märgen att det är han, han och ingen annan. Jag är till och med beredd att ge upp ett och annat för att göra honom till min.

Vi ska ha familjeråd i morrn, kanske kan mannen gå med på en andra. Barnen är för, men de vet å andra sidan inte konsekvenserna. Jag själv vet att det inte är riktigt klokt, inte läge och det kan bli jobbigt. Men å vad jag vill!

Varför måste man va klok, förståndig, eftertänksam? Har jag inte sagt att jag varit det tillräckligt i mitt liv, fyllt min kvot. Hur skulle det vara om jag gjorde allt tokigt och galet jag vill på samma gång? Bara jag fixar konsekvenserna så.

Objektet för min kärlek är 3 veckor gammal, har en rund go mage, fyra ben och en mjuk fin nos. Han är brun och ska heta nåt på Choklad. Är inte det ett tecken??

Rapport från igår

Berättelse från gårdagen var det utlovat.
05.20 Väckarklockan ringer, egentligen är klockan kvart över men jag har ställt fram den 5 minuter för att inte sova för länge... (?). Jag drar mig upp ur sängen, väcker hunden och drar med mig honom ut. Ja, han är en oerhört pigg och glad flat på 10 år, men inte före kl 7 på morgonen. Sen väcker jag mannen och drar upp honom ur sängen men före det drar han ner mig i sängen så jag måste dra mig upp själv en gång till. Efter duschen väcker jag barnen och drar upp dem också. Då är klockan halv sju och min dragningskraft är slut.

Ja, när jag räknar upp det så här är det ju inte konstigt att jag tycker det är mycket. Men det hände större ovanliga saker igår också.

Från ett allvarligt och djupt coachingsamtal om livsomvändande besked, sorg, glädje, liv och död direkt in framför 50 personer och köra pass. Det gäller att ställa om fokus. Därefter ringde en skojare med ett erbjudande man inte kan motstå. "Vi samarbetar med bolagsverket, vi tycker ditt företag är så intressant, just ett sånt vi behöver, vill du hjälpa oss, GRATIS, marknadsföring, vi tjänar in, från medelmåttlig till profesionell". Jag blev helt imponerad över vilken säljteknik OCH glad att jag blivit varnad och stolt att jag inte gick på det.

Därefter startade mentorprogrammet som jag ska få gå 1 år nu. Det var verkligen JÄTTE inspirerande, roligt och lärorikt. Min mentor verkar passa superbra. Redan efter gårdagens möte kändes det som jag utvecklades och tog steg framåt. Blir så himla glad när jag upptäcker att den här företagsvärlden är vänlig. Hade nog trott att det skulle vara mycket mer vassa armbågar, konkurrens och bristbeteende.

Däremellan hann jag duscha en gång till, äta nåt och ha några vanliga kunder. Och i går kväll kände jag mig alltså inte som 27 år längre.

Åldrande?

Jag undrar, om det händer jättemycket på kort tid åldras man fortare då? Jag menar om man liksom ska hinna en viss mängd, om man ska lära sig vissa saker på en livsstid, om det då liksom rullar på och man hinner en massa saker och lär sig massor på kort tid, blir man fortare äldre då? Det känns ju som tiden blir längre på nåt sätt när det händer mycket saker men å andra sidan känns ju tiden lång om man har tråkigt och det är händelsefattigt också.... hmm

Men om vi tar en dag som idag som exempel. Det har hänt MASSOR, några ganska stora händelser, saker som berört och sen vanliga saker också. När jag tänker på sånt som hände i morse känns det som det är, kanske inte flera veckor sen men åtminstone några dar sen. Då undrar jag om jag ikväll kanske är lika gammal som jag skulle ha varit imorgon kväll om saker hänt i mer normal takt. Går tiden lika fort hela tiden, går tiden lika fort för alla samtidigt?

Nä jag tror det här resonemanget faller på att det inte är förutbestämt hur mycket vi ska hinna eller lära oss. Sambandet mellan tid, åldrande, hur mycket som händer finns nog inte. Så jag är inge äldre idag än igår än imorrn. Jag är bara ....klokare...tröttare.

Imorrn då ska jag berätta något av det som hänt idag.

Frågor att fundera på

Jag är alldeles trött i mitt lilla huvud. Det har varit en händelsrik dag med saker inbokat klapp, klapp.

En intressant fråga som dök upp i ett av dagens coachingsamtal var hur vet man om det är mycket? Hur gör andra? Jag kanske bara är mesig? Det här är ju spännande ur flera aspekter. Dels det här med att vi så gärna vill ha nåt slags facit, hur göra andra, vad är rätt och riktigt. Dels att det är så svårt att lita på vad vi själva känner, att det är så svårt att hitta sin egen måttstock och lita på den.

En annan intressant fråga som diskuterades på en föreläsning jag höll idag är hur lever vi, vad är det vi hyllar i samhället. Vilka värden är det som gäller. Vad är viktigt och betydelsfullt för oss och hur gör vi för att främja och respektera dem?

Men allt det här är alldeles för avancerat att fundera vidare kring just nu, jag ber att få återkomma när andan faller på. Nu faller jag i säng.

Begripa mer

Nog begriper jag vissa saker, jag förstår ibland mer än jag vill och ser sånt jag inte vill se. Med åren även mer subtila saker än den gången i tonåren då jag så gärna ville tro killen som sa att han gillade mig och vände sig bort och pussade på tjejen han höll i handen. Jag ville ju så gärna att han skulle gilla mig och jag minns än idag att det var en otrevlig känsla i magen och ett virrvarr i huvet. Jo, då det var samma känsla som jag beskrev igår.

Jag undrar, är det samma saker nu som då, som gör att jag försöker blunda och inte lyssna? Vill jag vara omtyckt eller hoppas jag på något bra? Hoppas att något ska bli annorlunda, som om den där killen skulle vänt sig tillbaka och sagt nu är det du och jag. Så blev det så klart inte och jag minns att jag gick därifrån. Trots att vännerna sa, "jo han gillar dig det sa han ju", så litade jag på annat än orden och gick, med stoltheten i behåll. Stolthet och mentalhälsa i behåll.... det låter som nåt viktigt.

Eller är det så att jag nånstans tror att jag övertolkar och läser fel? Det finns de som påstår att jag är bra på sånt. Jag kanske bara förstorar och förvränger, jag kanske bara ser allt i svart. Tja det är ju en möjlighet förstås.

Kommer tid, kommer råd och ge mig tålamod och tillit. Tålamod och tillit, stolthet och mentalhälsa de du.

Begripa

Ibland förstår jag ingenting, det har ni nog redan förstått ni som följer min blogg och /eller känner mig. Ofta handlar det om tekniska prylar eller lösningar, lika ofta handlar det om ekonomi eller matte. Just nu är det Facebook som jag inte begriper mig på, men det finns en möjlighet att jag kan få vänner där, så då försöker jag lära mig.

Mer sällan, men ändå alltför ofta, förstår jag inte vad folk säger. Det kommer bara en massa ord och jag får liksom inte något grepp om dem. Jag hör dem, jag förstår språket men trots det går det liksom inte in. Jag tror det handlar om när ord säger en sak medan kropp, mimik, tonläge säger något helt annat. Jag tror det handlar om att mitt huvud försöker förstå orden men min maggropskänsla, intuition förstår något helt annat. Jag får nåt slags kryp i kroppen och en förvirrad känsla i huvudet.

Nästan alltid känner jag mig irriterad, frustrerad och LEDSEN efteråt. Jag känner mig som ett ufo och lägger skulden på mig själv. Jag vill så gärna förstå, jag vill så gärna tro på det bra sakerna som orden säger men kan inte göra det när känslan inte stämmer.

Om jag var modig skulle jag nog säga "Skärp dig och prata så man begrip". Om jag var ännu mer modig skulle jag säga "nu kan jag inte tro på nåt du säger". Men så modig är inte jag, inte idag.

Utveckling

Idag har jag gjort saker jag aldrig gjort förut, som jag aldrig trott att jag skulle göra. Testat sånt jag aldrig trodde jag skulle våga och lärt mig saker jag aldrig trott var möjligt. Oj, vad det är utvecklande, vad man växer och vad man faktiskt blir lycklig av att våga, prova och lära sig. Det klart det gör nåt med oss, när man går utanför sin trygghetszon, utmanar sig och tar tag i drömmar.

Jag sa också nej idag, nej det här känns inte bra, jag vågar inte. Det kändes, lite fegt, men mest bra. Att våga se sina gränser och stå för dem, det är också utvecklande och stärkande. Att rida barbacka och galoppera omkring en hel helg måste också vara stärkande, rent fysiskt menar jag. Jag blir som ett litet barn och vill bara berätta om allt jag lärt mig och hur duktig jag blivit. Jag vill att familjen ska komma dit och titta på mig. Men de tycker nog inte det är så märkvärdigt att se morsan åka omkring på en häst. Undrar om en barbacka galopp skulle imponera på dem? DET kan jag inte, än, det blev en liten felformulering i meningen ovan. Vi red barbacka och galopperade, men inte samtidigt det får bli nästa eller ok då nästa utmaning.

Skönhet

Idag har jag umgåtts med en stor, stark brunögd skönhet... ja det gör jag ju i vardagslag också men nu var det inte maken jag menade. Den jag tillbringat min dag med idag är en hon, fyrbent, långhårig och höätare. Jag har varit på ridläger! Ridläger för vuxna, ja egentligen heter det ridweekend och vi sover hemma. Vi fick inte heller leka med hästarna och leta påskägg som barnen på påsklägret fick. Ja alltså, jag är på inget sätt besviken. Har haft en helt fantastisk dag med fullt fokus på att hitta sitsen, hjälperna, lyssna på hästen, ge efter och ta tag i på rätt ställe.

Jag har varit ute hela dagen, andats friskluft i flera timmar. Galopperat i skogen och bara skrattat av lycka. Ja, det är faktiskt så det känns när 200 kg häst accelererar under en och manen fladdrar i ansiktet.

Nu är jag alldeles mör i kroppen, trött och lycklig. Det känns så bra och skönt, jag kommer att sova som en stock i natt. Det bästa av allt, är att det är riddag imorgon också.

Mer ketchup

Innan halv tio i morse hade jag sprungit, styrketränat, duschat, lagat och ätit frukost, gnällt på barnen och bråkat med mannen. Ibland är jag snuskigt effektiv, ibland är jag så himla ... håll i er... elak, jag säger så taskiga saker. Det blir så när jag är himla orolig, trött och stressad. Men jag är också riktigt bra på att be om ursäkt och säga förlåt, ibland flera gånger när samma sak upprepar sig. Jag gör också snälla saker, som ikväll (inatt) när jag stiger upp och hämtar mannen som dricker öl i stan.

Men det var ju min mardröm jag skulle tyda idag, trots bestämd avrådan från P. Men den var inte särskilt svår att förstå sig på, faktiskt lättare än verkligheten. Det händer saker nu:

Vi har fått upphandlingen från Arbetsförmedlingen som jobbcoacher. Ja det var ju fler som också fick den, men Coach Adventure där jag är underleverantör har fått sin andel. Nu drar det igång med marknadsföring och lansering. Kul, spännande och pirrigt!

Jag har fått en mentor och mentorprogrammet börjar på torsdag. Han verkar kunna sånt jag inte kan, kunna bistå mig i områden jag tycker är svårast. Han verkar vara en sån person jag blir lite rädd för, rädd att de ska tycka jag är en flamsig, pladdermaja. Men han ser snäll ut på bilderna och svarade mycket vänligt på mitt mail. Kul, spännande och pirrigt!

Hela dan idag har jag suttit och skrivit på min affärsplan, den försvann ju när datorn kraschade. Tänk om det skulle kunna bli som jag planerar, tänk om det skulle funka. Kul, spännande och pirrigt!

Mardrömmar - drömmar

Imorse vaknade jag ur en riktig mardröm. Den handlade om att jag och mannen var på resa i utlandet, varmt och soligt, stort hotell, sista kvällen middag och försenade till flyget. Just innan jag vaknande sprang jag hit och dit i hotellrummet, rev i kläder och försökte packa i väskorna. Det var mycket kläder, många väskor och kaos helt enkelt. Mannen flyttade lugnt nån sak till ett annat ställe medan han upprepade "det är lugnt, det är lugnt". Just, precis när jag ska till att vråla "det är INGENTING som är lugnt och du måste väl för f...n..... " vaknade jag med ett ryck och puls på 200 (det är långt över min maxpuls tror jag alldeles säkert).

Så, hur skulle du tyda och tolka den drömmen?

Jag skriver om min koppling imorrn.

Åtta år

För åtta år sen låg vi på BB. Åtta år går fort samtidigt som det känns som för alltid. Jag tycker att det var alldeles nyss barnen kom, på samma gång som det känns som de alltid har funnits här hos oss. Ja, det är märkligt det här med tidsperspektiv.

För åtta år sen var jag med om den absolut största, häftigaste mest otroliga upplevelse jag har haft. Jag har aldrig känt mig så stark, så målinriktad, så fokuserad. Det var helt "maxat" och jag tror något får svårt att toppa det.

Men nu skulle jag ju berätta om det här med galghumor och utkastare på förlossningen. Vi hade mycket roligt under hela förlossningen och alla i rummet, det kan vara ganska många när det är tvillingfödslar, var med på noterna utom en sköterska, en lite äldre, bastant och ganska bestämd kvinna.

Hon blängde lite på mannen när han med sträng röst sa åt mig att "sluta nypa honom, det räcker ju med att en av oss har ont". Hon blängde lite till när han hade ställt sig på oxytocindroppsslangen som skulle hjälpa till med värkarna. När sen den manliga barnläkaren kom in och grabbarna diskuterade risken att det skulle bli två flickor var blickarna direkt ogillande. Frågan om bedövning kom upp och mitt i en värk sa jag att det skulle nog var bra, men mannen som visste hur jag ville ha det sa ifrån "nej vi väntar 20 minuter till". Då vände sig sköterskan till mig och frågade om han verkligen fick bestämma det. Ja fnissade jag, värken var över och jag drog i mig mer lustgas. Som du hör trappades det hela upp och när så dottern kom utbrast mannen "Åh NEJ det är en flicka". Då hade han nog nått nån gräns, sköterskan studsade till och han fick en giftig blick till. Men hon lugnade sig snabbt när hon såg hans breda överlyckliga leende.

30 minuter senare föddes sonen och då var allt frid och fröjd.

Idag 8 år senare säger sonen "jag vill ha en vanlig mamma. Jag ber honom utveckla, ja jag använder inte just de orden. Då förklarar han att han vill ha en pinsam mamma.... "Jo alltså om jag ska vara med i Amigo och då ska du komma in och göra något pinsamt" förklarar han som det vore världens mest självklara sak. "Jamen om du vill nog kan jag vara pinsam" säger jag. Jag får väl försöka och bjuda till lite tänker jag. Då skrattar han bara lite och studsar iväg ut med sina vrist skutt rätt upp i luften. Jag får nog aldrig veta vad han menade med det, om åtta år till är det nog ännu mer jag inte får veta. Huvva

8 år

Idag fyller världens vackraste, finaste, bästaste ungar 8 år. Jag hade lovat skriva om när mannen höll på att bli utslängd från förlossningen. Men det gör jag imorrn.

Bröllop

Texter - jag tror jag är en ord människa, jag gillar ord, texter, berättelser. Jag ser inte särkilt mycket i bilder, jag är inte jättebra på musik. Men jag hör berättelser och älskar låttexter. Jag lyssnar mest på texten. Jag kan massor med låttexter och har ofta flera olika melodier till dem, samtidigt alltså. Du kan ju ana hur det låter.

En text som fastnat och rullat i mitt huvud de senaste dagarna går så här:
"Som en saga utan slut. Älskar jag dig genom allt. Vill va nära livet ut. Mitt hjärta har funnit sin plats. Jag vill alltid va för alltid du och jag".

Sällan har jag upplevt en låttext så passande och så beskrivande, så känslomässigt laddad. Jag är lite tagen måste jag säga.

Det började förra tisdagen, nä egentligen började det långt tidigare. När kära systeryster suckade och stönade över killen som hon inte visste vad han ville, om han ville. Sen suckande och stönande över distansförhållande och sen suckar och gråt över frieriet som inte kom. Mellan suckandet och stönandet var det en massa pirr, fniss och jubel också. Sen ett jublande SMS som berättade att frieriet äntligen blivit av. Mer jubel här då inbjudningen till bröllopet kom.

I tisdags var det möhippa, där bruden fick dansa marengi och salsa (jag kan inte ens stava till dem, men hon sa att hon haft hjälp av att titta på mig när vi dansade ? men det hör inte hit alls). Efter dansen transporterades vi till en studio för inspelning av skiva till brudgummen. Shirley Clamps En saga spelades in, med en skönsjungande solist och en tapper kör. Oj, vad vi stod nära varandra jag kände mig tvungen att be om ursäkt för att jag sjöng så nära andras öron. Men med J;s stämma och lite redigering blev det finfint. Så texten som så väl beskriver hur hon känner för sin O. Inte ett öga torrt.

Men J tyckte tydligen att det där var lite beiget. För när det så var dags för bröllopet tågade hon in i kyrkan, tog micken och SJÖNG solo hela låten för O som var helt överraskad. DÅ kan jag säga att det trillade både en och annan tår, till och med prästen såg rörd ut.

Sen kan jag bara beskriva HELA bröllopet och festen med samma text " som en saga utan slut". Det var helt fantastiskt! Jag tror jag bara varit på ett bättre bröllop - mitt eget.
Tack allra käraste systra mi och O för att vi fick vara med!

Meddelande

Jag har inte gett upp, inte heller tagit paus, absolut inte slutat skriva och historierna ploppar fortfarande omkring. Men jag behöver samla mig, är lite trött och sliten och vill verkligen formulera mig när jag ska berätta om lördagens fantastiska bröllopsfest. Så jag ber att få återkomma. Vill ni påskynda processen så kan nog en och annan kommentar pusha mig.

Erkännanden

Jag har erkänt, det gick liksom av bara farten, jag hann inte tänka efter, hann inte reflektera eller väga för och emot. Frågan kom lite oförberett och jag reagerade blixtsnabbt och på nån sekund hade jag erkänt och medgivit.

Det var på en föreläsning om internet och hemsidor. Föreläsaren frågade "vilka här inne är företagare idag" och vips åkte min hand upp. Jättekonstigt, ibland gör min kropp saker jag inte förberett, ibland säger min mun saker min hjärna aldrig tänkt. Det är märkligt det där, speciellt som jag ibland får credd för att ha bra självkännedom. Men ibland lever jag ett eget liv utan att blanda in mig själv liksom.....

Jag fick mer beröm idag förresten, det var den käre mannen som ville framhålla att jag inte gör skillnad på folk, inte är titelsjuk eller överdrivet respektfull för auktoriteter. Så långt lät det finfint jag satt där och lapade i mig. Vilket fick ett abrupt slut när han sen klappade till med "att du är lika nervärderande och nedlåtande mot alla".

Han vill att vi ska återinföra galghumorn och ironin i vårt liv igen. Hm, undrar hur roligt han tycker det är att jag bloggar om det.

När jag tänker efter har jag flera roliga historier med den sortens humor. Till exempel den gången jag störtade med cykeln i gamla lasarettsbacken och bara tog emot mig med ansiktet. Då mamma oroligt ringde för att berätta frågade mannen, "men hur ser hon ut, är det lönt att hämta hem henne" och när han sen kom till lassa och tyckte att "det var väl synd att du inte vred huvudet lite så du fick fixa näsan du tjatat om".

Men risken med att skriva sånt är att nån inte gillar den sortens humor och tycker han är en otäcking, som sköterskan på förlossningen som ville slänga ut honom, men det är en annan och lång historia. Den får jag skriva om senare, kanske på ungarnas födelsedag.

För tydlighetens skull då - det här är inget erkännande att mannen är en otäcking. Dessutom har jag nog skämtat värre själv... men det erkänner jag inte här.

Ingen tårta bara ketchup

Shit, vad det kör ihop sig just nu. Har tidigare beskrivit ketchupeffekten i livet, om hur först kommer inget och sen allt på en gång. Men nu är det ungefär som att man skakat en överfull ketchupflaska och hela locket lossnar, det bara sprutar och skvätter överallt, överallt. Det tar aldrig slut. Man får torka och torka och var man ser så är det nya ketchupstänk som dyker upp. Så långt bort, så högt upp, så till och med runt hörnen att man inte kan tro det är möjligt.

Jag är helt matt, orkar inte torka en enda fläck till. Jag är så less på ketchupfärgen och lukten gör mig illamående. INGE mer nu, stopp på belägg!

Bevis?

Så har jag återigen fått mina teorier om "människor omkring oss speglar vilka vi är" styrkta. Det här jag tror att fantastiska människor har fantastiska vänner.

För några veckor sen damp en fin inbjudning till systerysters möhippa ner i brevlådan, bara det ett riktigt brev! Jag kände inga tveksamheter om att delta, självklart för systras skull men också för att få träffa och lära känna hennes vänner. Jag kände inga tveksamheter, eller jag reflekterade inte ens att de skulle vara nåt annat än glada, trevliga, härliga tjejer där Så var det så klart och det blev en supertrevlig och härlig kväll, ett minne för livet, även för mig.

En annan teori som också bekräftades är att goda idéer tjänar på att granskas en extra gång och att goda idéer inte alltid förblir goda. I går kväll t ex tyckte jag det var en riktigt bra idé att lämna bilen och dricka en massa vin. Det kändes som ett riktigt smart och moget val att ta lite extra ledigt och inte tänka på morgondagen så där mitt i veckan. Jag var nog till och med lite stolt över att inte åka tidigast hem. Den idén kändes inte lika klockren i morse!

Men å andra sidan det var det värt! Akta er vad jag ska partaja på lördag!

Svindel

Idag har jag hört ord jag inte visste fanns, jag har hört tankar jag aldrig tänkt, sett siffror jag inte ens kunde ana mig till, fått begrepp jag fortfarande inte greppar. Jag har kikat in i en värld som är helt främmande, annorlunda och skrämmande. Det kändes otäckt och fascinerande på samma gång. Jag fick verkligen svindel och inte blev det bättre av att jag inser att jag måste, läs vill (inte), förhålla mig till det här. Nej fel, det räcker inte med att förhålla mig, jag måste, läs vill (inte), lära mig, använda och nyttja det jag såg idag. Inte ALLT så klart men så mycket som bara möjligt.

Föreläsningen hette "Marknadsför dig med nya medier" eller något liknande. Det var bloggar hit, sökord dit, det var twitter, facebook och tusen andra termer. Det var siffror på hur fort internet användningen utvecklats och växer. Jag kommer inte ihåg fler termer och inga siffror, så jag kan tyvärr inte återge dem här. Men det var stort, mycket och snabbt.

Karln pratade om att google är "din nya hemsida, att google är ditt CV". Står det inte det du vill där så se till att det du vill kommer dit, tror jag ett budskap var. Han uppmanade oss att googla på oss själva åtminstone 1 ggr/ vecka. ... . Vänta lite jag ska kolla.... WOW 13 sidor, 3 handlade om mig, resten var nån annan LL.

Han sa också att "det är bara att googla på det", där VET jag att han fel. Som jag sagt tidigare och som fortfarande inte blivit motbevisad är att det aldrig är "BARA att"...

Nå, sammanfattningsvis var det en mycket intressant föreläsning som öppnade flera dörrar... till en avgrund. Det är inte för inte det kallas cyberspace - det är lika svårt att begripa som att rymden är oändlig. Men det var också spännande och kittlande, jag gick därifrån med en känsla av att det händer saker. Det väckte funderingar om något slags regimskifte åt ett positivt håll.
Han pratade om att i framtiden blir enda sättet att bli känd och omtalad att man faktiskt pratar om något som intresserar människor. Det lät sunt tycker jag. Han pratade om att dela med sig av 95% och ta betalt för 5%, hur kom vi aldrig till men det lät tilltalande att dela med sig.

Är då det här en ny värld eller är det bara en del till i världen?

Vill och vill

Jag vill inte vara egen företagare, jag vill inte va anställd heller. Jag vill bli miljonär, med mång framför. Jag vill göra som jag vill, köpa vad jag vill och jag vill slippa bry mig.
Jag vill inte packa väskor, fixa matlåda, vill inte stiga upp imorrn. Jag vill bara vara och slippa göra. Ta dagen som den kommer, dola runt och torka damm från blomblad.
Jag vill inte ha fina kläder, fixa håret eller facet. Jag vill lufsa runt i mjuka brallor, stora tröjor och varma tofflor.
Jag vill inte köra bil och va i stan. Jag vill gå i skogen, ner till havet och sitta på trappen. Vill lapa sol eller bli blöt i regn och bara andas.
Jag vill inte producera, fixa , ordna. Jag vill hinna tänka, hinna längta, till och med ha lite tråkigt.

Jag vill att vår dator ska va hel igen.

Partaj

Nu sitter jag här i min mjuka, goa, nötta, urblekta morgonrock. Avsminkad, ruffsig och pluffsig, dödstrött, glad och nöjd. För några timmar sen kände jag mig som värsta partypinglan, makead, fixad och trixad. Med festblåsa, klackeskor och smycken. Ytterligare några timmar tidigare satt jag vid köksbordet i mjukisbrallor och ville bara krypa ihop i soffan. Men vad bra att jag tog mig iväg, för ikväll var det partaj. God mat, vin, tal och fest och framförallt mycket trevligt folk.
Men nu är det godnatt. jag kan tänka mig att jag imorrn känner att det var fest idag. Kanske tycker jag att krypa ihop i soffan varit ett bättre alternativ, men det får det vara värt.

Mer idéer

Idag har jag ringt till ett bokförlag, det känns stort. Ja, ja ni har hört att jag vill skriva en bok, flera böcker, jättemånga böcker. Ni har hört det i flera år, många gånger om och om igen. Det är ingen hemlighet. Det är ingen hemlighet heller att jag inte gjort något av det, mer än skrivit och skrivit på än det ena än det andra. Hur många bokbörjan har jag tror du? Men idag har jag ringt i alla fall ett bokförlag. Så säger jag inget mer om hur det gick, eftersom dagens mål var att ringa 3 gruvsamma samtal och det målet är uppfyllt med +1.

Sen funderar jag på att byta bransch, det var en idé jag fick idag. Jag ska börja sälja gem. Det skulle nog vara lättare än att sälja sin egen kompetens. Gem en sak som går att ta på, det är lätt att beskriva både utseende, innehåll, nytta och vad man tjänar på att införskaffa ett gäng. Gem kan man göra i massor av tilltalande färger, storlekar och material som kan passa i olika sammanhang. Ett gem skulle dessutom ingen kunna förväxla med mig som person, inte ens jag själv.

Men det skulle vara svårt att hitta något engagemang och passion för ett gem. Då skulle jag ju bli en sälj säljare, en nasare och nu är det ju en gång så att jag inte är road, intresserad av säljeriet. Det är inget jag går igång på, skrivandet däremot det är passion, begär och behov.

Idéer

Jag har lärt mig, flåt övat på att räkna i mitt företagande, på debiterbar tid, snittintäkter, balansräkning och vanligt hederligt plus och minus. Pengar och tid, utgifter kontra intäkter det har jag räknat på. Som sagt försöker jag ihärdigt, envetet och tjurskalligt använda den matematiska regeln minus, minus blir plus. P, kan inte du förklara för mig och mina läsare varför det inte funkar i verkligheten utan bara i mattevärlden?

Senaste tiden har jag börjat räkna eller åtminstone fundera på hur man kan räkna på andra saker. Hur många "nej" behöver man få för varje "ja", det finns det formler för. Tyvärr har min koncentration inte räckt till för att memorera det så pass att jag kan återge förhållandena mer exakt än att det är många nej för varje ja. Idéer är ett annat fenomen jag skulle vilja räkna på. Hur många idéer behöver man för att få tillräckligt business? Ju mer jag tänker på det desto mer inser jag hur bra, effektivt och viktigt det skulle vara för mig att veta.

Mitt förhållande till idéer har jag också funderat på. För en tid sen var jag på en föreläsning där ämnet var idéer och affärsidéer. En frågeställning var hur man skulle skapa idéer, hitta dem och kläcka dem. Jag förstår liksom inte problemet, ideerna halgar, regnar och kastas ju omkring och på mig. Problemet är att veta eller åtminstone ana vilka som kan vara bra och att göra något av dem och veta hur man ska göra. Det är här frågan dyker upp, hur många idéer krävs för att hitta de som är bra?

Tänk om man kan bli lite allergisk mot idéer. Ibland känns det så. Nä lägg av nu inga fler idéer förrän vi är klara med det här, vill jag utbrista. Jag märker hur jag inte alls nappar och faktiskt blir lite matt. Jag orkar inte ta tag i det där, dra i det där, utveckla eller förverkliga. Då känner jag mig negativ, tråkig och till och med otacksam. Men hur är det med alla idésprutor, tar de illa upp? Kanske vissa pepprar mig för att idéerna ska bli förverkligade och känner sig avvisade. Kanske idéerna bara måste sägas högt, helt utan förväntning om att det ska hända ett skvatt med dem. Så kan det ju vara, att ingen förväntar sig något av idéploppandet, det kanske bara handlar om mig och mina krav.

Idag fick jag en bra idé om ett gem, men det skriver jag om en annan dag.

Gnäll och gnöl

Ibland, då och då, säkert alldeles för ofta får jag en nästan oemotståndlig lust att gnälla. Jag skulle vilja ha någon att gnälla för, någon som jag inte behöver vara ett dugg positiv, optimistisk, hoppfull eller glad inför. Jag bara längtar efter att få vältra och rulla mig i gnäll och gnöl, blandat med en massa självömkan och en del ilska också. Huhu vilken frånstötande bild som dök upp på min näthinna när jag skrev det här. Vem skulle orka med nåt sånt? Det är verkligen inget fint, vackert eller ens uppbyggligt med att gnälla.... tror jag.

Det här är ungefär som att vara godissugen, ni vet såna där dar då man bara längtar och längtar efter nått gott. Så stillar man sitt sötsug men istället för nöjd och belåten blir man proppmätt och illamående. Så är det för mig med gnäll, jag längtar och när jag sen ger mig hän blir jag sällan belåten utan mer ledsen och missnöjd. Så vad fyller det för funktion tro?

Vad skulle kunna vara positivt med gnäll? Kanske fyller det en funktion av att "lätta på trycket", men det fungerar sällan. Kanske kan det ha en social funktion, att man kommer varandra närmare om man berättar sånt som berör och bekymrar en. Ja i så fall till en viss gräns och om man har någon lösning.

Däremot tror jag att gnäll kan ha funktionen som en signal, som ett tecken på att något inte är som det ska. Nästa gång sa jag ta och fundera på vad gnället står för eller handlar om. Det vanligaste för mig är nog att jag är trött eller hungrig. Så banalt det låter men det är så. Att jag inte tränat är en annan, ännu mer banalt. Andra orsaker är att jag funderar för mycket, oroar mig för mycket, bekymrar mig för mycket. Men ibland är det faktiskt något som verkligen är på tok, fel eller besvärligt. När jag känner att jag inte får gehör eller kan göra något åt situationen det är då det kommer, suget, längtan att bara få rulla in mig i en gnäll och gnöl filt. Men som sagt den är inte varm och gosig utan mer blöt, stickig, illaluktande ylle.

Iakttagelser

Jag har studerat verkligheten och upptäckt några saker.
En är att klockan inte alltid går lika fort. Vissa mornar går klockan långsammare och andra fortare. På måndag morgon går den långsammare än på torsdag. På torsdagar har jag alltid svårt att hinna i tid, jag stiger upp samma tid, gör samma saker men klockan går fortare så tiden blir knapp. Däremot måndagar kan det ibland bli nån minut över. Hur kommer det sig?

Jag tror jag har upptäckt en sak kring ålder också. Jag är nästan säker på att om man spjärnar emot och inte vill åldras så blir man fortare äldre. Däremot om man bara gillar läget och njuter som Jenny säger, så går det långsammare. Är det så?

Vad styr det här? Det är inte Murphys lag i alla fall, inte tyngdkraften heller det måste bero på nåt helt annat. Kanske är det samma lagar som styr att ogräs har låååånga, livskraftiga rötter och kan växa nästan varsomhelst och föröka sig utan "parning". Medan vackra blommor och ätbara växter är små och klena med tunna fina små rötter och nästan omöjliga att få att överleva. Det är naturlagar som styr sånt va?

Ett annat fenomen som styrs av "ketchupeffekten i livet" är att allt kommer samtidigt, livet går i skov liksom. Ibland är det mycket och då blir det lätt mer, inbjudningar till fester duggar tätt, uppdrag på jobbet ska ske samma dag, helst samma tid och det är utvecklingssamtal på skola och jobb. Andra perioder är det mindre, inget händer och allt är lugnt. Hmm hur länge sen var det så?

Att man blir trött på kvällen, det styrs av dygnsrytmen och så är det alltid för mig bara lite tidigare än för de flesta andra.

Små små kommentarer

Man ska lyssna på sina barn. Naturligtvis för att respektera dem, ge dem utrymme och för att bygga deras självkänsla. Men man ska lyssna på dem också för att de ofta är kloka och ser världen med tämligen oförstörda och nya ögon. Man ska också lyssna på dem för att de är så roliga och underhållande.

Följande små kommentarer har jag snappat upp när jag lyssnat.
Från baksätet på en utflykt med bilen. Båda ungarna sitter med sina i-pod (= hörlurar m musik i öronen, enkelt förklarat, mycket viktigt för historien). Sonen sjunger, läs vrålar med i någon låt. Kan ha varit på engelska, tonarten obestämbar. Dottern utbrister irriterat "kan du sjunga tystare, jag hör ju inte vad jag TÄNKER". Varpå sonen lugnt svarar "skruva upp volymen då".

Sonen ville ha en pyjamaströja till skolan men vi föräldrar sa nej. På morgonen smög han på sig pyjamasen under de vanliga kläderna. Vilket upptäcktes först senare pga att det blev så knöligt. När vi då ville framhäva att det var att luras, svarar han kaxigt "nej, jag sa hela tiden att jag ville ha den".


Dottern gillar att leka med ord som har samma betydelse vilket leder till en hel del fniss. Men den absolut bästa är ändå när vi var på semester till Bulgarien. Jag ber om ursäkt om jag skrivit den här tidigare. Barnen var 5 år och vi flög på kvällen. Morgonen efter hör vi hur ungarna ligger och småpratar. Sonen frågar - Vella (hans smeknamn på sin syster), är vi i Bulgarien nu?
Jo, svarar hon vi kom ju igår kväll.
Jamen varför pratar vi fortfarande svenska då, varför pratar vi inte bulgariska? undrar han fundersamt.
Tja, svarar dottern, vi har väl inte lärt oss än.
Det var en härlig början på den dagen och hela semestern.

Ålder

Jag börjar bli gammal. Ah!!! nu hör jag era protester, "nä inte gammal, nejdå nejdå, inte du LL". Eller, låt mig i alla fall få tro att ni protesterar, åtminstone för att vara artiga.

Jag börjar bli gammal och jag har lite noja kring det, med betoning på liten - läs ibland galopperande. Åldersnojan har jag fått från pappa. Förlåt pappa, när du läser det här, men jag tror att det är så, och värre nojor kan man väl få.

Första gången jag "fick svindel" var när jag fyllde 20. Nu går det bara utför, tänkte jag. Den kondition och styrka jag byggt upp kommer härifrån och framåt att bara rasa, förtvina och försvinna, mer vältränad än så här kommer jag aldrig att bli.

Det är rätt fascinerande vad som händer med åren. Vissa saker har krympt t ex ögon, gympasalar, byxstorlekar, timmarna innan Kalle Anka på julafton. Andra saker har vuxit t ex midjemått, godispåsar, träden på gården. Somligt har blivit längre, bröst och rumpa, annat tyngre som ögonlock och steg.

Det är också märkligt hur gamla mina jämnåriga har blivit, FÖRLÅT!. Jag reagerar också på att SÅ unga människor får arbeta, gifta sig och köra bil. Har också lagt märke till en ny trend i affärer att expediter "NIAR" unga tjejer som jag. Jag blir så förnärmad så jag får lust att lämna butiken omedelbart, men det vore barnsligt.

Min farmor blev 94 år och hon sa många kloka saker, en av dem handlade om ålder. På brett umemål sa hon, "he ä int lätt och va se ung i en sån gammel kropp". Hon hade också svårt att förlika sig med sina rynkor och bad mig köpa antirynkkrämer. Sen fnissade hon förtjust när hon efter några veckor tyckte sig se resultat, att hon blivit slätare. Då tyckte jag att det var lite sött så där att en gammal tant pratade om att hon kände sig ung och brydde sig om rynkor. Men börjar förstå att hon verkligen kände sig ung och också ville se ung ut. Är det sorgligt eller härligt?

Vad är det som är så besvärligt med att bli äldre? Jag tycker ju egentligen att det är ganska härligt, jag trivs mycket bättre med mig själv nu än jag nånsin gjort, formen från 20 årsåldern är toppad flera gånger om sen dess, erfarenheter och åren har gjort mig klokare och lugnare. Jag är också mer barnslig, lekfull och naiv än förr. Jag är i mina bästa år - det låter bra, i medelåldern - känns hemskt.

Månad 2

Nu ha det alltså gått 2 månader av min nya tillvaro. Den är fortfarande förvillande lik den gamla. Det är ungefär samma spöken som härjar, samma orosmoment. Irritationen och ilskan ser lika dan ut som tidigare. Lite nya våndor har jag träffat på, utmaningarna verkar större i det här nya, tröttheten har också blivit större. Flera nya glädjeämnen har jag hittat och jag tycker jag har vuxit. Lägg till det MÅNGA nya härliga, trevliga, fantastiska bekantskaper så har vi en kort, kort beskrivning på andra månaden.

Jag har räknat efter, flera gånger, det ÄR bara 2 månader som gått. Det känns snarare som två år. Det är en märklig känsla av att tiden har sprungit iväg, jag har ett förvrängt tidsperspektiv just nu och det känns overkligt. Var det verkligen bara en vecka sen jag gjorde ditt eller datt, var det bara tre dar sen vi sågs, den typen av frågor haglar i mitt huvud nu. Jag kanske håller på att bli "tokig".

Då är det bra att ta sig en titt i backspegeln och tänka efter vad som hänt, vad man gjort. Om inte annat så för att stilla rösterna i mitt huvud som tjatar om att jag inget gör eller åstadkommer. Oj, jag hör röster också.....

Nu tänker jag inte göra ett skvatt mer idag förutom att borsta tanden och säga godnatt.

Hemma bäst...

Nu sitter jag ute på trappen i solen och bloggar. Fåglarna kvittrar, hunden rullar sig i gruset på gården, ungarna hoppar på den nyuppsatta studsmattan och mannen byter däck på släpvagnen.
Kan man bo bättre än så här? I ett rött hus med vita knutar, björkallé ner till gården, en lagård, ett gästhus, inga grannar, 400 meter till sandstranden. Kan det bli bättre än så?

Hmmm... får se: Om man inte gillar att köra bil, om man inte tycker att ett gammalt, vint och snett hus är jättecharmigt, om barnen vill träna judo, dans eller hockey fem dar i veckan, om man gillar att bara slinka ner på stan fram och tillbaks, om man vill partaja och sova hemma, om man hade en annan make, om man är mörkrädd då finns det MYCKET bättre ställen att bo på än det här.

Men nu gillar jag att köra bil, vårt hus är charmigt, barnen vet inte vad judo är och jag är inte mörkrädd, shopping och partaj är överskattat och maken är ...inte underskattad, men däremot uppskattad. Så då så!