Baklås

Känner ni igen det här?
Det är något alldeles fantastiskt som tar sin början, inträffat eller blivit. Man har längtat, väntat och planerat. Man borde vara glad, lycklig och tacksam. Man borde vara entusiastisk, fylld av energi och jubla. Men istället är man irriterad, sur och tvär. Saker blir inte som man tänkt det och inget känns så kul som det borde. Besviken, ledsen och frustrerad säger man dumma saker, gör korkade tolkningar och beter sig ...... inte som en vuxen. Jag vill inte skriva "beter sig som ett barn", det vore orättvist mot dem.

Så vart det för mig idag. Idag när det äntligen var precis som det skulle. Barnen hemma, vädret kanon, jordgubbar i kylen, badstranden i sikte, ledighet, semester, sommar. Då var det som det gick i baklås. Obeslutsam, kraftlös, bråksjuk och gnällig - vilket perfekt upplägg kan inte en sån mamma sabba? Det är ett under att solen inte gick i moln kan jag säga.

Så vart det för mig idag och nu skäms jag lite, men jag reste mig på 8, skärpte till mig och borsta upp mig. Så vi har cyklat, badat, fikat på stranden och badat igen, vi har haft det härligt, trots.

Längtar

I 4 års tid har barnen inlett sommaren med en vecka hos mormor och morfar i Stugan. Ja en vecka och vecka, men i alla fall 4-5 dagar. Det kommer nog att bli minnen för livet för dem, när de åkte iväg och var själva hos mormor och morfar. På 4 år har de skaffat traditioner som de gör, "varje gång de är hos mormor och morfar i Stugan". Redan på våren pratar de om vad de ska göra då, vilka de ska träffa och hur det ska bli. Våra ungar är alldeles fantastiskt obrydda om att vara hemifrån och utan mamman och pappan. I år fick vi lite skällning för att vi inte åkte hem fort nog när vi åkte upp och lämnade dem. Men sonen sa tillrättavisande att "de kan ju inte åka så här långt utan att ens få äta middag, så det måste de ju få göra". Det var ju omtänksamt av honom. I år är faktiskt första gången de har ringt hem och varit lite fundersamma, längtat en smula hem. Men inte så mycket att vi fick komma och hämta dem, närå de hade ju så mycket kvar att göra.

Föräldrarna då? Ja de längtar väl för alla, så att säga. Det är märkligt hur tomt och tyst det blir i huset utan barna. Det är märkligt hur mycket tid man får över som det är svårt att få något gjort på. Jag måste ändra rutiner och ställa om väckarklockan och över alltihop ligger en slags "sordin" eller dis. Jag känner mig inte glad, helt enkelt. Jag saknar dem och längtar tills de kommer hem. Samtidigt är jag glad att de får och vill uppleva en sommarvecka med mormor och morfar i den kära Stugan som var paradiset på jorden när jag tillbringade mina somrar där. Nu är det bara en dag kvar.

Världens bästa uppgift?

Coachning är härligt och ibland så där extra härligt. När närvaron är där, nyfikenheten väcks och flytet infinner sig, då är det så jag nästan får gåshud. Då kan jag bara följa med i tankegångarna och dansa med i samtalet och frågorna kommer av sig själv. Insikterna och de nya sätten att se blir så självklara så vi båda blir förvånade och fnissiga. Ibland känns det lika spännande som att se en film, var ska det här ta vägen, hur ska det sluta? Idag har jag haft förmånen att få vara med om två sådär extra härliga coachingsamtal och jag känner mig så glad och tacksam. (och lite duktig också).


Tänk att få bli delaktig i människors utveckling och framsteg, att få följa dem på vägen. Det är verkligen en fantastisk känsla att tillsammans med klienten utforska alternativ, hitta lösningar och förstå samband. Det är så intressant att höra hur andra tänker, reagerar och ser på saker och ting.
Coaching är världens bästa uppgift - jo, det måste vara så.

Flyktiga löv

Jag hade en historia som fladdrade förbi på ett löv på midsommarafton. Den handlade om saker man inte vet, eller man tror att man vet och inte funderar närmare på. Ni vet sånt där som man får så svårt att förklara när barna frågar. Det dök upp flera infallsvinklar på det. Men så kom det lite midsommarfirande mellan, kanske ett och annat vinglas och så putsväck var historien borta. Jag kommer bara ihåg en enda sak och det är vad är det för skillnad på varmblod och kallblod när det gäller hästar. Alltså det kan ju inte vara temperaturen på blodet väl?
Nå, är det en bra historia som är värd att berättas torde den ta ett annat löv och komma tillbaka eller hur? Annars väntar jag på någon annan historia att berätta en annan dag.

Ännu ett hinder för blogginlägg var att internetuppkopplingen låg nere i går kväll!! Snacka om att man snabbt som ögat inser att man är lätt beroende. Som ni ser på formuleringen vill jag inte riktigt kännas vid att det faktiskt är JAG som inser och är beroende utan tror att MAN gör det så där allmängiltigt och generellt. Nu till ett annat beroende - kaffe!

Livet är härligt

För några år sen var jag rätt skeptisk till den typen av uttalanden. Jag trodde nog inte riktigt på dem som sa sånt. Trodde inte att de verkligen kände så, jag gjorde i alla fall inte det. Så klart ville jag tro dem, så klart var jag avundsjuk. Inte missunnsam men ordentligt avundsjuk.

Men något har hänt, det är som nåt har vänt i mitt huvud. Det har jag berört tidigare, jag vet.
Så nu går jag omkring som en naiv, oansvarig tjej med ett fånigt leende på läpparna, och är så himla lycklig. Jag är lycklig över att vara frisk, vara gift, vara mamma, vara matte, vara vän, vara företagare. Jag bor så bra, min bil är finfin, det finns så mycket kärlek i mitt liv och snart kommer valpen.

Men det här går väl över .... :-))

Klokheter

Ibland säger jag kloka saker. Då och då är det genomtänkta saker men titt som tätt inser jag saker i samma stund som de kommer ut och låter kloka. Idag var en sån gång. Jag hörde mig själv säga "det är så härligt att vara mer naiv, barnslig och sorglös som 40 än som 25 åring" och insåg i samma stund HUR sant det är. Jag är faktiskt mer naiv, barnslig och sorglös nu än förr. I samma stund kände jag också precis HUR härligt det är. Ett stort leende spred sig i mitt ansikte, undrar om de jag pratade med förstod vad som var så roligt.

Ibland är det precis tvärtom, jag har tänkt kloka saker men när det kommer ut låter det inte alls klokt, knappt ens begripligt. Det händer oftast när jag är nervös eller känner mig dum, okunnig eller oförberedd.

Sen är de alla de där gångerna jag bara säger saker som varken är kloka, genomtänkta eller begripliga. Det gör jag när andan faller på, direkt efter ett pass när man är lite uppvarvad eller när jag är i egna tankar. Förr tyckte jag det var hemskt nu tycker jag det hör ihop med att vara lite naiv, barnslig och sorglös och då känns det inte alls lika jobbigt.

Frågan är vilken kategori det här inlägget ska sorteras i, ett kan jag erkänna jag har inte funderat länge på det.

Ork

Alldeles i slutet av orken är det inte mycket som känns roligt. Där är det svårt att hitta entusiasmen, åtminstone nån längre stund. Där blir det mesta motigt och oöverstigligt. I slutet av orken ser man bara hinder och gråter över spilld mjölk. Där blir man lätt gnällig och rent av hypokondrisk. I slutet av orken blir det inga blogginlägg och inge kul alls. Där vill man bara slippa och helst av allt sova. Sömn är bästa sättet att ta sig till början av orken.

Tomt

Nä, det blir inget inlägg idag. Nu har jag suttit här med datorn i knät i flera minuter och det kommer ingenting. Det ligger och kluckar nån historia kring att få följa människor i deras förändringar. Om att vara med när energin börja flöda, se hur kraften fyller dem och stegen mot målet börjar tas. Det smyger kring något om hur glad och tacksam allt det gör mig. Men jag får inte till det, det blir inge bra. Så de få va till en annan da.

Skolavslutning

Idag har småtrollen gått ut 1;an. Det har hänt mycket det här året och de har verkligen varit så duktiga. De har varit bra kompisar, schyssta och snälla. De har behållit glädjen och lusten att lära sig. De har också lärt sig massor, man har sett utveckling vecka för vecka på alla möjliga områden. De var så fina där de stod i sina avslutningskläder och sjöng. Det finns ingenting jag är så stolt över som att vara de där två ungarnas mamma. De fantastiska, fina, underbara, härliga små människorna. Jag ville bara peka och säga till alla "ser ni de där två, det är jag som är deras mamma". Jag hoppas att de andra föräldrarna känner sig lika stolta över sina barn.

Sen var det nån som sa att jag var duktig, nån som fick ut nåt av vårt samtal, några som krama mig, så då var min dag fulländad.

Sämre dag

Inge bra dag. Jag har varit arg så det osat ur öronen, undrar om nån kände det? Jag ville avbryta och gå mitt i mitt eget pass, undrar om det märktes? Jag ville bara gråta i bilkön, undrar om nån såg det? Jag är så in i märgen trött, less, ful och förbannad. Så nu går jag och lägger mig och hoppas på en bättre dag imorrn.

När jag ska "stoppa om mig" ikväll kommer det att vara den korta men fina stunden jag satt i solen med kära systeryster jag ska tänka på. Jag kommer också att tänka på när barnen kom ner alldeles nyss för att få en extra godnattkram och så ska jag tänka på de tre härliga coachingsamtalen jag haft idag. Så när jag är klar med den övningen känns dan inte lika pissig längre.

Oro och lek

På bänken i köket ligger en tennisboll, en ny gul, luddig och mjuk tennisboll. Den ska påminna mig om att leka mer. Om att ta saker och ting, inte minst livet och tillvaron mer på lek och mindre på allvar. Jag ska komma ihåg att rufsa till håret, lossa på slipsen (om jag hade nån) skrynkla till skjortan och busa mer. Det är härifrån och nu som det ska va kul och lekfullt, inte sen eller då. Nu är tid att njuta, plocka gobitarna och välja det roliga. Låter det inte härligt?

Jag har funderat på min oro den senaste tiden och frågat mig vad den står för, vad det handlar om och varför den aldrig släpper. Som en taggig, svart, iskall taggtråd har den hakat sig fast i magtrakten. Intensiv, kall och vass finns känslan där redan när jag vaknar på morgonen.

Så frågar jag vad oron behöver för att lugna ner sig. Jag kommer fram till att det är inte mer trygghet det handlar om. Mer tålamod kanske skulle vara bra och mer tillit men framförallt behövs mer lek, lust och bus. Så nu ska jag prova, igen, hur galen kan LL vara innan det blir nåt bakslag. Då kommer jag att prova hur stort bakslag jag klarar av att ta. Så återstår att se hur länge jag följer det här löftet då. Vet ni, jag tror jag kommer slå nåt slags rekord den här gången, hihi. Alltså i hur länge jag följer mitt löfte inga andra rekord utlovas.

Förlåt

Kära barn. Det var ju om mig jag skrev taskiga saker. Ni har inte gjort nåt fel, ingen av er.
puss och kram!

Vendelas kommentar

Hejsan!
det var inte så snällt att sriva så där knasiga saker om oss vi är faktiskt dina barn:-(men JAG har väll aldrig haft sönder dina leksaker det är min bror har det du bara skyller på mig det är så fräckt!!hejdå lilla mamma skriv inte mera fula saker om oss!!!

Oscars kommentar:

hej det här är Oscar Lena är min mamma hon skriver pinsama saker om mig och vendelala margot är min mormor bernt är min morfar och har varit sverges besta skoter förare margareta är min farmor arne är min farfar anders är ja jisa vem min pappa jag har 2 farbröder 2 fastrar och 4kusiner.

En mammas mörka hemligheter

Det finns mycket jag skulle göra för mina barn. Om det skulle hända något som en brand eller olycka skulle jag verkligen göra ALLT för att rädda dem. Om någon var taskig mot dem kan jag lätt tänka mig att likt Annika Bengtsson i Lisa Marklunds böcker, söka upp mobbarna och hotfullt morra "ge f-n i min unge annars ...". Jag kan absolut hoppa över favoritprogram på TV;n och slökolla Fievel i Vilda Västern i stället. De kan få låna av mitt nagellack, prova mina kläder. Jag sover gärna som en ostkrok när de drömt nåt otäckt. Det låter väl som sånt en mamma gör?

Men så finns det sånt jag inte gärna gör för mina barn, nu kommer dom mörka hemligheterna.
Jag vill inte låna ut mina gamla leksaker, de jag varit så rädd om, pysslat och skött om. Jag blir lite lessen när de faller i bitar i mina ungars händer. Jag gömmer sista biten daim för att ta den själv senare. Jag har ingen lust att ge dem "snutbiten" på baguetten och jag behåller helst jackan själv när jag fryser.

Men å andra sidan får de egna leksaker, annan choklad, baguett och egen jacka, så det är väl inte så farligt. Eller?

Vad fyller det för funktion

Länge har jag varit fängslad av frågeställningen "vad är det som gör att vi väljer det som inte är bra för oss" eller "varför gör vi inte som vi tänkt, sagt eller bestämt"? Samspelet mellan det medvetna och omedvetna, om att få tanke och känsla att dra åt samma håll har också fascinerat mig. Tänk vad enkelt det skulle vara till exempel om vi åt bara när vi var hungriga, slutade när vi blev mätta. Om det räckte med att veta att motion är nyttigt för att vi skulle motionera regelbundet. Om det var så enkelt som att prioritera och säga nej så skulle alla stressproblem vara lösta. Och att säga "jag är bra" tre gånger om dan till spegeln så skulle självkänslan bli på topp. Tänk vad enkelt (tråkigt) men så funkar det ju inte.

Det är så... jag vet inte vilket ord jag ska använda, men fascinerande är nog det bästa. Det är så fascinerande när vi pratar bara i huvudet, då kan vi göra faktaspäckade utläggningar om hur vi verkligen VILL att det ska vara. Vi kan också radda upp vinster vi skulle ha med det hela. Med huvudet gör vi också åtgärdsplaner och listor, läs t ex träningsprogram eller handlingsplaner. Inte allför ovanligt är det heller att vi knyter näven och signalerar "nu j-lar ska det bli ändring på alla fronter". Så håller det bara en liten stund, vi går tillbaka till det gamla vanliga, det gamla invanda.

En favoritfråga, eller i alla fall en fråga som kommit till mig ofta senaste tiden är "vad fyller det för funktion eller vad får du ut av det"? Att gå tillbaka i det gamla, att välja det som inte är bra för oss vad fyller det för funktion? Vanliga svar är att det känns tryggt, vi väljer hellre det som känns tryggt och inte bra än det som är ovant och bra. Ett annat är att slippa krav, vi väljer det som inte är bra för oss för att slippa krav.

Det är inte helt ovanligt att må bra, välja det som gör oss gott och en stark självkänsla också innebär högre krav. Det här är ju lite otäckt, att om vi mår bra innebär det att vi måste prestera MER. Hur prestationsinriktat är inte det, må bra = måste prestera mer. Tänk om vi bara kunde få må bra och prestera så mycket som det passar oss, tänk om vi bara kunde få må bra och inge mer.

Svåra beslut eller enkla?

Undrar du hur det går med min nya kärlek? Hur det går att ta beslut? Hur oplanerad och galen jag vågar vara?

Vi har diskuterat, vi har vägt, vi har resonerat. Vi har använt både förnuft och känsla. Jag har sagt och lyssnat på de gamla vanliga argumenten. Jag har tänkt som jag brukar göra, alltså klokt, försiktigt och planerat. Jag har lyssnat på argument som "det blir mycket jobb, inte just nu när det är så hektiskt, det är verkligen inte rätt läge".

Jag har vänt tanken, upp och ner, fram och bak, ut och in. Tänkt på nya sätt, ställt mig frågan hur skulle det kunna vara om man tänker tvärtom. Även frågat mig "vad skulle jag sagt förut = nej då säger jag ja nu".

Vi har till och med provat att bestämma oss för att vänta till nästa vår och det kändes inte bra. Så då kastade vi allt förnuft och gick HELT på känslan och DET kändes bra. Så idag har jag pratat med den lille krabatens mamma, förlåt matte och sagt ja - ja tack vi vill och snart är han vår. 2 juli flyttar han in.

Gränser

Idag har jag pratat om att sätta gränser, om att prioritera och välja. Om att tänka bra- må bra och prestera bra. Ämnen som man kan få att låta enkelt men som är så himla svåra. Ämnen som jag tycker är så fantastiskt roligt att få föreläsa, diskutera och inte minst fundera kring.

Det här med gränser kan ju vara, är ofta så hårfint. Då blir det ju svårt.
Var går gränsen mellan spännande och skrämmande? Mellan intresserad och frågvis? Mellan öppen och självupptagen, underhållande och patetisk. Var går gränsen till lagom, var är gränsen till rik, gränsen till lycka?

Gränsen mellan skratt och gråt kan vara bara ett skratt ifrån, speciellt på kvällen när man är så trött att gränsen mellan vaken och sömn strax suddas ut. Är det sant som man säger i låttexten there`s a thin line between love and hate.

Ja, det kan det nog vara, men just nu är det allra, allra mest KÄRLEK i mitt liv. Tänk där finns inga gränser, inga gränser för hur mycket kärlek man kan känna. Coolt!

Regler

Jag har lite egna regler, vissa regler gäller inte för mig, mina regler är lite annorlunda och gäller bara för mig. Det är ju som lite annars med mig, jag är ju inte riktigt så (som andra). Vissa saker funkar faktiskt inte för mig, jag kan ju inte som andra.

Jag får inte göra misstag, jag kan inte glömma något. Jag behöver inga pauser i mitt arbete, jag kan inte börja träna, jag kan inte äta frukost, jag behöver ingen lunch, jag kan inte åka hemifrån, nämen inte kan väl jag...

Jag har lite egna regler och jag vet inte om det är för att jag är så himla speciell eller för att jag är strängare mot mig själv än mot andra. Båda anledningarna är lika dumma. Jag är ju inte mer speciell än nån annan, alla är vi ju speciella, så varför skulle jag ha speciellt speciella regler då? Att vara strängare mot sig själv än andra verkar också korkat, varför ska man vara det, finns det något att vinna?

Känner du igen det här?Jag gör det själv ibland och har stött på det här många gånger med klienter. Där dessa speciella regler blir så stora hinder att inget kan förändras. När jag är modig och känner att det är läge kan jag fråga "vad är det som gör dig så speciell att du behöver särskilda regler för dig". Jag minns själv hur den fick mig att tänka till ordentligt, nog rodnade jag lite också.

Så en bra regel för oss alla skulle kunna vara att "vara lika snäll och överseende mot sig själv som mot andra", eller vad säger du?