Värre än värst

För några år sen blev jag vuxen. Det var jobbigt och gjorde lite ont. Då kändes det helt nödvändigt och riktigt klokt. Jag trodde jag hade gjort bort det. Blivit så vuxen som jag ska. Men det verkar vara dags igen.

Jag har haft strategier för att klara livet. De har jag haft så länge jag minns, nästan i alla fall. Jag trodde jag hade släppt dem och inte behövde dem längre. Men det verkar som de fortfarande eller igen fyller sin funktion.

Jag vet inte om jag vill bli ännu mer vuxen. Jag vet inte om jag är beredd att ge upp mina strategier. Jag vet inte om jag kan, jag vet inte om jag törs. Vad händer med mig då, vem blir jag då?

I en lång tid nu har jag frågar mig "vad är jag rädd för" och "vad är det värsta som kan hända"? Svaret börjar närma sig..... det är mer skrämmande än jag förstått. Det jag är rädd för är värre än det värsta som kan hända. Jag vet faktiskt inte om det är hanterbart för mig.

Sånt kan man fundera på så här på en tisdagkväll, man kan också gå och lägga sig och sova hjärnan i form igen.

Förtydligande

Bara så att ni vet, jag har inte slagit mina barn. Nån slags spärr och gräns har jag.

Fel från början

Hela dagen med en stor klump i magen och ett mörkt regnmoln kring huvudet. Med gråten i halsen och en längtan att bara sova, hela dagen för det började så fel, så fel.
Ett mindre världskrig, explosioner, dunder och granater. Hur kan man bli så arg? Hur kan man bli så arg på nån man älskar så? Det bara sa tjong i skallen, inte första motgången, inte andra eller tredje heller. Men efter 1,5 timmes gnöl, gnäll, parerande och morgonbestyr så tjonga det bara till. Mer än en kabel brann av, det var total kortslutning. Med rök ur öronen, skrek och svor jag som en osande vilde. Det känns som nåt gick sönder.

Det kunde bli en underhållande anekdot i fika rummet, det kunde vara humor att höra vilken version fritidspersonalen fick, det kunde varit roligt om det inte varit jag. Nu väntar jag på att sociala ska ringa, Bris eller Rädda barnen plinga på, och det är mig de ska hämta, inte barna. Häng skylten "världens sämsta mamma" runt halsen på mig, häng mig i närmsta träd. Jag är usel, duger inte till det här.

Något bättre är jag dock på att be om förlåt, förklara och få det bättre. Men kan det bli helt?
Kära barn - förlåt (och gör aldrig om det...)

Liv och död

Vår kanin finns inte mer, hon har fått åka till kaninhimlen och det var jag som bestämde det.
För fyra år sen var det också jag som bestämde att det vore roligt att prova ha en kanin. Även barnen tyckte det var kul, ungefär en vecka, jag hade inte förväntat mig mer. Vi vuxna lessnade ungefär samtidigt men har tagit hand om den under den här tiden. Ska jag vara ärlig, och det ska man ju, så har mannen dragit ett stort lass även här. Men nu har det här med kanin blivit en sak för mycket och vi har insett att det skulle passa bättre att vara utan kanin. Så då fick hon inte leva längre.

Det är i och för sig ett ansvarsfullt och vettigt beslut. Hon har haft ett bra kaninliv, stor nätbur med två hus, hon har grävt långa gångar och fått bra mat. Men att bestämma över liv och död känns inte alls bra. Det är ett ansvar man tar på sig som djurägare, något man måste vara beredd på att göra. Att vara beredd på att göra det är inte samma sak som att vara beredd på hur det känns.

Så trots att det är ansvarsfullt, vettigt och rätt beslut känns det så fel att ta ihjäl ett friskt djur som man tagit hand om "bara" för att det inte passar längre, bara för att det blir ett moment för mycket.

Jag hoppas bara att ingen känner att jag är för jobbig.

Näe

Näe jag ångrar mig. Jag är inte alls redo, inte på långa vägar, inte för nåt är jag redo. Jag är förmodligen den allra minst redoga människan som finns tror jag. Ja, jag vet det heter inte redoga, men det heter inte rediga heller då blir det en helt annan betydelse, eller hur? Å andra sidan är jag inte ett dugg redig heller, läsa bara det här inlägget, va.

Jag har tänkt "jag måste prova", har känt "jag vill". Klyschor som "man ångrar bara det man inte gör" har blivit sanning. Jag har frågat mig "vad är det värsta som kan hända"? Vill jag se tillbaka och tänka "varför tog jag inte chansen, varför var jag så feg"?

Men å andra sidan vill jag se tillbaka och säga det var hell men jag vågade i alla fall. Jag var livrädd hela tiden, stressad, irriterad, arg och nedstämd. Jag la ner alla mina intressen, överlät barn och hem till maken. Vad är "jag vågade" för tröst då? När jag uttrycker det så låter det helt korkat.

Vad är det jag ger mig in i? Hur kan jag utsätta mig för det här? Hur mycket kan inte gå på tok?
Man måste tro på sig själv, sin idé och kapacitet. Det har jag aldrig gjort. Man måste slita hårt i början, det är hundår. Det är jag inte beredd på. Det kommer motgångar och svarta dagar. Jag klarar ju knappt medgångar.

Näe, jag är inte beredd. Jag tror inte jag klarar det, tror inte jag kan.

Nästa steg

Jag är redo! Jag har bråkat, brottats, vridit och vänt. Försökt styra och manövrera, kanske manipulera. Har gjort som jag brukar, gjort mer av sånt som inte fungerar.

Men jag har också gjort nått nytt och ovanligt. Jag har väntat, låtit saker bero och mogna. Förstått vad jag behövt veta och väntat på svaren tills de kommit till mig. Nu är det så, nu är jag där. Jag vet vad jag behöver veta, känt det jag behöver känna och nu är jag så redo som man kan bli.

Tror jag, men tänk om .... om jag inte förstått, om jag gör nått dumt, om jag har fel. Tänk om. Men så.... då får jag väl lära mig, göra om och göra rätt. Det kan inte vara värre än så eller....?

Att vara redo är inte samma sak som att inte vara rädd. Att vara redo är inte samma sak som att vara säker. Jag är nog redo att vara ännu mer rädd, ännu mer osäker.
Jag är rädd för att jag är säker på att jag måste göra det här... det finns inget annat sätt, det finns ingen annan väg. Ett måste som inte går att bytas till ett vill, men inte heller ett måste som är ett vanligt måste. Utan mer ett det är helt nödvändigt, jag behöver, allt annat vore ett sämre alternativ måste.

Så jag vet, känner och behöver vara mer rädd och ännu mer osäker. Hur låter det?

Facit

Jag vill ha facit. Jag var rätt ung första gången jag insåg att jag längtade efter en bok där det stog hur man skulle vara, hur man skulle göra, tycka, tänka, gilla och ha på sig. Jag var inte lika ung när jag insåg att den där eländiga boken inte finns. Den där boken med facit, som jag letat så länge. Som jag ägnat så mycket kraft till att räkna ut vad som kunde stå i den. Försökte komma på reglerna utan att ha facit att titta i liksom.

Nu längtar jag efter den igen. En bok att bara slå upp och kolla. Hur ska jag göra, inte göra, vad ska jag välja och välja bort. Vilka risker finns det och hur ska man kunna veta hur det blir sen.
Det skulle jag kolla om jag hade facit.

Den boken skulle ge mig trygghet och enkelhet nu när hela tillvaron känns overklig, svårbegriplig och oförutsägbar. Den skulle ge mig lugn i magen, tystnad i huvudet och ett leende på läpparna.

Risken är väl att det skulle bli tråkigt... men just nu känns tråkigt, monotont, enahanda och ENKELT riktigt lockande.

Verklighet?

Jag jobbar på dubbla jobb, på 3 arbetsplatser, med ett tiotal olika uppgifter. Jag levererar och presterar. Jag håller på att vända upp och ner på den yrkesverksamma delen av min tillvaro. Jag utmanar det mesta av mitt invanda sätt att tänka, sätt att vara och känna. Jag håller på att byta världsbild, jag håller på att byta självbild.

Jag försöker vara en bra mamma, finnas till, lyssna, vara närvarande och förstå. Jag försöker vara en bra fru och även göra min del här hemma. Jag försöker fostra en valp och bry mig om den gamla hunden. Jag håller i min träning för annars överlever jag inte och fixar inte heller mitt jobb. Vill också hålla kontakt och träffa mina vänner.

Jag kämpar för att komma i säng före 22 för att kämpa mig upp halv sex. Pusslar för att äta regelbundet och hyfsat vettigt.

Var det så här jag ville ha det, är det så här det kommer att bli?

Otäckheter

Så har 3- åringen härjat och bråkat några dagar och försökt säga sitt. Då plötsligt träder tonåringen in på scenen och kommer med sin historia. Man kan väl säga att de har samma tema men lite olika infallsvinklar. Den ena säger det kan hända otäcka saker, olyckor och man kan råka illa ut. Den andre säger att det kan hända otäcka saker för att man inte räcker till, för att man inte duger, är tillräckligt bra eller rätt. Man kan vara fel helt enkelt och då är det otäckt.
Himlarns, vad ska en vuxen kvinna ta sig till med allt det här?

Härlighet

När jag var tre var livet härligt. Allt var liksom för mig, tillåtet och tillgängligt. Jag njöt, skrattade och var glad, livet var liksom för mig, till för mig och tillåtet för mig. Jag dansade till min favoritlåt och livet var precis så där härligt, fantastiskt och tillåtande som det kan vara för en treåring som dansar till sin favoritlåt. Livet var för mig och låten spelades för mig, men så vips damp jag i backen, musiken tystnade och allt blev svart, livet blev svart. Det gjorde ont, så ont på flera sätt och inget blev som förr igen.

Idag är det treåringen som pratar med mig. Hon varnar mig "akta dig du slår i backen, akta dig det gör så ont". För livet känns så härligt, så tillåtet och tillgängligt. Det känns så roligt, lätt och rätt och jag vill bara dansa. Då ringer varningsklockor, alarmet slår på för fullt. "Det är för bra, du vet vad som händer, du vet hur ont det gör".

Jag vet inte vad jag säga, vet inte om jag kan lugna henne, göra henne trygg. För innerst inne tror jag hon har rätt.

Sjuk

Jag har en trasig örsnibb, en sårig hals, ett bultande huvud, en ond häl, en värkande kropp och ett STORT behov av att gnälla.

Den trasiga örsnibben och den onda hälen kan jag härleda till andra orsaker och omständigheter men de övriga symtomen är helt klart svininfluensan, eller möjligen en lite förkylning. Kanske går den över på någon dag men förmodligen blir jag sängliggande flera veckor. Hela min tillvaro kommer att slås i spillror, familjen splittras, hundarna kissa inne och jag hamnar på gatan som en baglady.... för en förkylning.

Jag tycker INTE att det är männens patent att få bli dödsjuka när de är förkylda, det är inte bara de som får bli ömkliga och gnälliga. Nädå, jag kan helt säkert spöa vilken "emmlig" karl som helst. Jag kan måla upp scenarion de aldrig skulle komma på och jag kan känna mig ömklig på gränsen till akutmottagningsfärdig. Jag kan få mitt hjärta att galoppera och slå dubbelslag, mina andningsvägar att krympa och pipa bara genom mina tankars kraft.

Nu ska jag vända den kraften åt andra hållet och jaga iväg den här förkylningen som vill bita tag i mig. Godnatt!