Så länge jag minns - så har jag älskat dig.
När vi var ung och dum, - älskade jag dig.
I lägenhet, i hus, i sus och dus, - då har jag älskat dig.
I bil, på MC, på semester - har jag älskat dig.
I upp och ned, i nöd och lust, i regn och rusk, i sol och värme - har jag älskat dig.
Som hundars husse som far till våra barn, som tomte och huskarl,- har jag älskat dig.
År ut, år in, sommar som vinter, så länge jag minns -har jag älskat dig.
Inget spelar så stor roll som - att jag har älskat dig.
Jag behöver inte vara rädd att ångra - jag har ju älskat dig
Jag har, jag gör, jag ska alltid älska dig.
lördag 29 augusti 2009
onsdag 26 augusti 2009
Så lite
Så lite man vet om livet, så lite vi vet om framtiden, vad som ska komma och hur det ska bli.
Idag blev jag återigen påmind om det. När vardagen lunkar på och även när stora förändringar sker och mycket händer är det så lätt att glömma bort, tappa bort. Att livet är till låns, inget är förutsägbart och allt kan ändras i en handvänding. På ett ögonblick kan allting vändas upp och ner och inget mer bli som förut.
Det gäller att ta vara på livet här och nu. Skapa, njuta, ge och ta emot lyckostunder, kärlek, värme, glädje, allt som är gott. Det gäller också att ta vara på och ta hand om det svåra, trista, mörka det är ju också en del av livet.
Så lätt det är att lunka på, jaga på, försöka styra och ställa, ordna och fixa så att allt ska bli bra - så småningom. Att sätta saker på "hold" och väntan, säga sen, vänta och när bara...
Men det är ju nu, nu det gäller. Nu är bara nu, det är det vi har. Ibland blir jag påmind, tanken svindlar för det är ju så svårt och ovant, att leva här och nu. Och tänk om framtiden inte finns hur skrämmande är inte det?
Det finns en mening med allt som sker....
Idag blev jag återigen påmind om det. När vardagen lunkar på och även när stora förändringar sker och mycket händer är det så lätt att glömma bort, tappa bort. Att livet är till låns, inget är förutsägbart och allt kan ändras i en handvänding. På ett ögonblick kan allting vändas upp och ner och inget mer bli som förut.
Det gäller att ta vara på livet här och nu. Skapa, njuta, ge och ta emot lyckostunder, kärlek, värme, glädje, allt som är gott. Det gäller också att ta vara på och ta hand om det svåra, trista, mörka det är ju också en del av livet.
Så lätt det är att lunka på, jaga på, försöka styra och ställa, ordna och fixa så att allt ska bli bra - så småningom. Att sätta saker på "hold" och väntan, säga sen, vänta och när bara...
Men det är ju nu, nu det gäller. Nu är bara nu, det är det vi har. Ibland blir jag påmind, tanken svindlar för det är ju så svårt och ovant, att leva här och nu. Och tänk om framtiden inte finns hur skrämmande är inte det?
Det finns en mening med allt som sker....
söndag 23 augusti 2009
Tänk om ....
Tänk om man bara skulle falla, bara släppa taget och faktiskt falla. Utan att veta vad som finns där under. Utan att ha något som tar emot en. Bara släppa taget och medvetet låta sig falla utan att kunna nått om fallskärmar, flygsegel, fallhöjder eller annat.
Tänk om man skulle njuta, njuta av att släppa taget, av att falla. Kanske farten skulle fascinera, kanske ovetskapen skulle kittla. Kanske känslan av att göra något farligt skulle kännas härligt förbjudet. Kanske känslan av att släppa, låta något gå skulle vara alldeles underbar och befriande. Tänk om att släppa skulle ge skjuts uppåt, i en väldig fart dessutom.
Kan man släppa taget och falla uppåt? Kan man släppa taget och bara vara i fritt fall, liksom sväva omkring i luften på väg men inte säkert varåt?
Kan man falla annat än neråt, kan neråt vara annat än svart. Kan man släppa taget?
Tänk om man skulle njuta, njuta av att släppa taget, av att falla. Kanske farten skulle fascinera, kanske ovetskapen skulle kittla. Kanske känslan av att göra något farligt skulle kännas härligt förbjudet. Kanske känslan av att släppa, låta något gå skulle vara alldeles underbar och befriande. Tänk om att släppa skulle ge skjuts uppåt, i en väldig fart dessutom.
Kan man släppa taget och falla uppåt? Kan man släppa taget och bara vara i fritt fall, liksom sväva omkring i luften på väg men inte säkert varåt?
Kan man falla annat än neråt, kan neråt vara annat än svart. Kan man släppa taget?
lördag 22 augusti 2009
Appropå
Idag hörde jag en klokhet: " Du blir som dem du dricker kaffe med". Med tanke på gårdagens inlägg om vem vi egentligen är.
Så jag funderar på:
Vilka dricker jag kaffe med idag, vill jag va som dem?
Vilka skulle jag vilja dricka kaffe med och är det för att jag vill vara som dem?
Vilka kan jag dricka kaffe med i framtiden?
Funkar det med tedrickare också?
Har det samma effekt om jag dricker te med dem som dricker kaffe?
Så jag funderar på:
Vilka dricker jag kaffe med idag, vill jag va som dem?
Vilka skulle jag vilja dricka kaffe med och är det för att jag vill vara som dem?
Vilka kan jag dricka kaffe med i framtiden?
Funkar det med tedrickare också?
Har det samma effekt om jag dricker te med dem som dricker kaffe?
fredag 21 augusti 2009
Vem ÄR du?
Om du tog bort allt runtomkring dig vem var du då? Har du funderat på det någon gång?
Du kanske svarar att du är du, no matter what. Men är det riktigt sant? Visst det klart, du är du och jag är jag, innerst inne är vi väl bara oss själva men....
Vad blir svaren på frågan om du är du vad är du då? Utan att relatera till något, någon annan vad ÄR du då?
Alla svar som jag är... sjukgymnast, lärare, instruktör, vd, kassör, it- hantverkare osv går ju bort direkt. Vi ÄR inte ett yrke eller en titel. Den är ganska enkel, eller hur?
Inte heller är det vi ÄR mamma, pappa, fru, make, flickvän, pojkvän, till någon. Även om det är viktigt så är det väl inte innerst inne vad vi ÄR.
Vi är alla någons son eller dotter men det kan vi väl inte gå omkring och bara vara, det känns som att vi alla är nåt mer.
Så vad är du innerst inne? Jag skulle gärna vilja tro att jag innerst inne är snäll, varm och omtänksam. Men är vi bara egenskaper och i så fall är det inte så att om jag är snäll är jag också elak, är jag varm finns också kallt likväl som egoistisk. Det goda måste finnas med det onda och inte vill jag att det ska vara vad jag ÄR.
När livet eller tillvaron förändras ruckas också bilden av vad vi är, identiteten utmanas. Det känns ovant, till och med skrämmande. Frågor som "Vem är jag om jag inte...... vem är jag om jag istället, vem blir jag om jag väljer.... vem blir jag om jag inte väljer..." Blandas med frågor som "vem vill jag vara, vad vill jag vara, vad vill jag förknippas med".
När det är så känns det också tryggt att veta vissa saker förändras inte... jag är mina barns mamma - så kommer det alltid att vara. Jag är mina föräldrars dotter - så är det också. Just nu verkar det som jag också kommer att fortsätta vara mannens fru. Jag vet vad jag tror på, har mina värderingar rätt tydliga för mig. Jag vet vad som är roligt och ger mig kraft i livet. DET känns tryggt när stora steg ska tas.
Du kanske svarar att du är du, no matter what. Men är det riktigt sant? Visst det klart, du är du och jag är jag, innerst inne är vi väl bara oss själva men....
Vad blir svaren på frågan om du är du vad är du då? Utan att relatera till något, någon annan vad ÄR du då?
Alla svar som jag är... sjukgymnast, lärare, instruktör, vd, kassör, it- hantverkare osv går ju bort direkt. Vi ÄR inte ett yrke eller en titel. Den är ganska enkel, eller hur?
Inte heller är det vi ÄR mamma, pappa, fru, make, flickvän, pojkvän, till någon. Även om det är viktigt så är det väl inte innerst inne vad vi ÄR.
Vi är alla någons son eller dotter men det kan vi väl inte gå omkring och bara vara, det känns som att vi alla är nåt mer.
Så vad är du innerst inne? Jag skulle gärna vilja tro att jag innerst inne är snäll, varm och omtänksam. Men är vi bara egenskaper och i så fall är det inte så att om jag är snäll är jag också elak, är jag varm finns också kallt likväl som egoistisk. Det goda måste finnas med det onda och inte vill jag att det ska vara vad jag ÄR.
När livet eller tillvaron förändras ruckas också bilden av vad vi är, identiteten utmanas. Det känns ovant, till och med skrämmande. Frågor som "Vem är jag om jag inte...... vem är jag om jag istället, vem blir jag om jag väljer.... vem blir jag om jag inte väljer..." Blandas med frågor som "vem vill jag vara, vad vill jag vara, vad vill jag förknippas med".
När det är så känns det också tryggt att veta vissa saker förändras inte... jag är mina barns mamma - så kommer det alltid att vara. Jag är mina föräldrars dotter - så är det också. Just nu verkar det som jag också kommer att fortsätta vara mannens fru. Jag vet vad jag tror på, har mina värderingar rätt tydliga för mig. Jag vet vad som är roligt och ger mig kraft i livet. DET känns tryggt när stora steg ska tas.
onsdag 19 augusti 2009
En stilla blogg
Oj, jag vet inte vad som har hänt men plötsligt har flera många dar sprungit iväg. Och här ligger bloggen alldeles stilla, oanvänd, med gamla funderingar och har tråkigt.
Det är inte så att jag slutat fundera, det kommer fortfarande historier ploppande i mitt huvud. Det är inte heller så att jag slutat notera dem, tänka dem till bloggen. Det handlar nog mer om att jag varit lite ockuperad och inte kommit mig riktigt för. Jag lovar bot och bättring.
Många av mina funderingar just nu inspireras och stimuleras av en fantastik bok av Sanna Edin "sluta kämpa börja leva". DET har jag funderat mycket på. Det är som om den var skriven rakt till mig i många delar. Så de funderingarna kommer jag att dela med mig av framöver. Här kommer ett smakprov.
"när det går lätt är det rätt" Smaka på den så länge
Det är inte så att jag slutat fundera, det kommer fortfarande historier ploppande i mitt huvud. Det är inte heller så att jag slutat notera dem, tänka dem till bloggen. Det handlar nog mer om att jag varit lite ockuperad och inte kommit mig riktigt för. Jag lovar bot och bättring.
Många av mina funderingar just nu inspireras och stimuleras av en fantastik bok av Sanna Edin "sluta kämpa börja leva". DET har jag funderat mycket på. Det är som om den var skriven rakt till mig i många delar. Så de funderingarna kommer jag att dela med mig av framöver. Här kommer ett smakprov.
"när det går lätt är det rätt" Smaka på den så länge
onsdag 12 augusti 2009
Ensamhet
Jag har alltid gillat att vara ensam.... jag undrar om det är sant. Jag tycker om att vara ensam, jag längtar efter flera långa timmar av ensamhet i ett tomt, tyst hus. Där jag kan dola omkring i mina egna tankar. Inte möta någons blick, inte samspela eller agera tillsammans med någon. Jag längtar efter tystnaden, efter att tiden ska kännas lång och att inte behöva bestämma nåt med nån.
Jag längtar mycket efter det, men tror att det handlar om en motvikt till det som är just nu, det som jag har i överflöd. Liv, rörelse, ljud, samspel, beslut och input. Det handlar om strävan mot jämnvikt. Men så är det också så att jag har en mer introvert läggning än mitt liv är inrättat efter.
Ensamhet har också alltid skrämt mig, men inte att vara tillsammans med mig själv om jag valt det. Ensamhet i en samling, på en fest eller i en arbetsgrupp det är skrämmande, ensamhet i en tvåsamhet är riktigt otäckt.
Jag längtar mycket efter det, men tror att det handlar om en motvikt till det som är just nu, det som jag har i överflöd. Liv, rörelse, ljud, samspel, beslut och input. Det handlar om strävan mot jämnvikt. Men så är det också så att jag har en mer introvert läggning än mitt liv är inrättat efter.
Ensamhet har också alltid skrämt mig, men inte att vara tillsammans med mig själv om jag valt det. Ensamhet i en samling, på en fest eller i en arbetsgrupp det är skrämmande, ensamhet i en tvåsamhet är riktigt otäckt.
fredag 7 augusti 2009
Sista sommadan
Idag är det kanske sista sommardan 2009. Det kan vara så att det här är sista dagen av värme, solsken, badtemperatur och uns av ledighet. Det kan vara så att det här är sista sån sommardag som familjen är samlad. Det kan vara så att härifrån och framåt återstår det kyla, regn, höstdagar, mörker och vinter 2009. Om det skulle vara så, att idag blir den sista sommardan i år så kan jag känna mig helt nöjd med hur jag nyttjade den.
Jag kan minnas hur jag och barnen lämnade hundarna ensamma för första gången och smet iväg från hemjobb för att bada. Havet var ljummet och solen varm, vi badade, busade, simmade och kramades i vattnet. Jag kan minnas hur vi åt lunch ute i solen, fil och jordgubbar från vårt land, medan jag läste på.
Jag kan tänka tillbaka på grillmiddag under parasollen med en gassande sol kl sex på kvällen. Och det efterföljande kvällsdoppet i ett ännu varmare hav. Jag kan le åt lille valpen som simmar och simmar. Jag kan minnas promenaden tillbaka hem, med sand i skorna, blöta badkläder och anfallande myggor.
Om det kommer fler sommardagar så vet jag att jag nyttjat åtminstone den här.
Jag kan minnas hur jag och barnen lämnade hundarna ensamma för första gången och smet iväg från hemjobb för att bada. Havet var ljummet och solen varm, vi badade, busade, simmade och kramades i vattnet. Jag kan minnas hur vi åt lunch ute i solen, fil och jordgubbar från vårt land, medan jag läste på.
Jag kan tänka tillbaka på grillmiddag under parasollen med en gassande sol kl sex på kvällen. Och det efterföljande kvällsdoppet i ett ännu varmare hav. Jag kan le åt lille valpen som simmar och simmar. Jag kan minnas promenaden tillbaka hem, med sand i skorna, blöta badkläder och anfallande myggor.
Om det kommer fler sommardagar så vet jag att jag nyttjat åtminstone den här.
onsdag 5 augusti 2009
Tankevändningar
Känns bättre idag. Rätt känsla börjar infinna sig och jag har hittat mitt oranga klot.
Häpnat över hur tankar kan vara och hur sanningen förändras. I morse var jag helt inne på en bana som vi kan döpa till "aldrig mer- behövs inte heller för mig". Så vände tanken och jag var plötsligt lika säker på "om aldrig mer - skulle vara katastrof".
För att ni inte ska komma in på associationer som det här inte alls handlar om säger jag väl i klarspråk att det handlade om vägval och konkret om att coacha. Jag tänkte om jag aldrig mer ska coacha...tja det behövs nog inte för mig. Ett coachingsamtal senare var jag övertygad "om jag aldrig får göra det här igen skulle vara katastrof".
En annan fundering jag har är att samla slösad energi. Varje gång man kommer på sig själv med att tankar, känslor, funderingar man har tar en massa onödig energi skulle man kunna samla ihop den, i en liten burk kanske, och sen använda till nått vettigt. Det borde vara fullt tillräckligt att vara medveten om att det är energislöseri och det skulle göra det möjligt att samla den. Vad tror ni om det?
Häpnat över hur tankar kan vara och hur sanningen förändras. I morse var jag helt inne på en bana som vi kan döpa till "aldrig mer- behövs inte heller för mig". Så vände tanken och jag var plötsligt lika säker på "om aldrig mer - skulle vara katastrof".
För att ni inte ska komma in på associationer som det här inte alls handlar om säger jag väl i klarspråk att det handlade om vägval och konkret om att coacha. Jag tänkte om jag aldrig mer ska coacha...tja det behövs nog inte för mig. Ett coachingsamtal senare var jag övertygad "om jag aldrig får göra det här igen skulle vara katastrof".
En annan fundering jag har är att samla slösad energi. Varje gång man kommer på sig själv med att tankar, känslor, funderingar man har tar en massa onödig energi skulle man kunna samla ihop den, i en liten burk kanske, och sen använda till nått vettigt. Det borde vara fullt tillräckligt att vara medveten om att det är energislöseri och det skulle göra det möjligt att samla den. Vad tror ni om det?
tisdag 4 augusti 2009
Tåla mod
Fantastiska I kommenterar med ett referat från Marie Bergman som sjunger. "du måste ha tålamod med ditt mod, du måste tåla ditt mod". Tack för den I!
Det känns så träffande just nu. Modet ställer till med saker när man är rädd, man måste tåla det. Jag tänker att det gäller att balansera mellan rädslan och modet. Ju räddare man är desto modigare får man vara, men är man för modig kan man bli ännu räddare. Blir man räddare får man vara tålmodig med det.
Just nu försöker jag ha tålamod att vara i min rädsla, att behålla tron på att det blir bättre om jag bara låter det gå en tid. Om några dagar, veckor kommer det att kännas bättre. Jag försöker tala om för mig själv att det som pågår i min hjärna och maggrop just nu inte har någon riktig verklighetsanknytning. Gång på gång säger jag åt mig att inte ta avgörande beslut nu, sluta fundera på stora saker som är långt fram i tiden. Jag kämpar på med att hålla det lilla perspektivet, göra det jag måste just nu och inte se framåt och fundera på saker som till exempel meningen med livet.
Så fokuserar jag på hur bra jag har det och vilka värdsliga saker rädslan handlar om.
Det känns så träffande just nu. Modet ställer till med saker när man är rädd, man måste tåla det. Jag tänker att det gäller att balansera mellan rädslan och modet. Ju räddare man är desto modigare får man vara, men är man för modig kan man bli ännu räddare. Blir man räddare får man vara tålmodig med det.
Just nu försöker jag ha tålamod att vara i min rädsla, att behålla tron på att det blir bättre om jag bara låter det gå en tid. Om några dagar, veckor kommer det att kännas bättre. Jag försöker tala om för mig själv att det som pågår i min hjärna och maggrop just nu inte har någon riktig verklighetsanknytning. Gång på gång säger jag åt mig att inte ta avgörande beslut nu, sluta fundera på stora saker som är långt fram i tiden. Jag kämpar på med att hålla det lilla perspektivet, göra det jag måste just nu och inte se framåt och fundera på saker som till exempel meningen med livet.
Så fokuserar jag på hur bra jag har det och vilka värdsliga saker rädslan handlar om.
söndag 2 augusti 2009
Längst in
Djupt i mitt innersta finns en massa otäckheter. Där krälar avundsjukan runt med misstänksamheten. Där vältrar sig otillräckligheten med självömkan och överallt svämmar den dåliga självkänslan.
Där djupt i mitt innersta närs känslor som "jag duger inte, kan inte, vill inte, vågar inte, kommer aldrig att klara" tätt tillsammans med tankar som "varför inte jag, varför just nu, det är aldrig, det är alltid, det är så typiskt".
Där finns den elaka mamman som provocerar fram bråk med sina barn, där finns frun som bara gormar. Tillsammans med den stränga som ständigt påpekar "det här är inte för dig, du ska inte tro, det kan aldrig bli annorlunda". Djupt där inne finns också den ledsna lilla tjejen som bara vill vara rätt, omtyckt om uppskattad.
Jag vill så gärna tro att det finns nåt mer och annat längst där inne. Sånt som jag vill identifiera mig med, som kärlek, värme, omtanke, tillit, tro, hopp och självkänsla. Jag vill så gärna tro och ibland känns det så. Men just nu, just idag så är det bara otäckt.
Där djupt i mitt innersta närs känslor som "jag duger inte, kan inte, vill inte, vågar inte, kommer aldrig att klara" tätt tillsammans med tankar som "varför inte jag, varför just nu, det är aldrig, det är alltid, det är så typiskt".
Där finns den elaka mamman som provocerar fram bråk med sina barn, där finns frun som bara gormar. Tillsammans med den stränga som ständigt påpekar "det här är inte för dig, du ska inte tro, det kan aldrig bli annorlunda". Djupt där inne finns också den ledsna lilla tjejen som bara vill vara rätt, omtyckt om uppskattad.
Jag vill så gärna tro att det finns nåt mer och annat längst där inne. Sånt som jag vill identifiera mig med, som kärlek, värme, omtanke, tillit, tro, hopp och självkänsla. Jag vill så gärna tro och ibland känns det så. Men just nu, just idag så är det bara otäckt.
lördag 1 augusti 2009
Tänk om
Tänk om man bara skulle låta bli. Tänk om man bara skulle strunta i. Om man nån gång efter en semester bara skulle strunta i att börja om och helt enkelt låta bli. Tänk att bara låta bli att ställa väckarklockan, låta bli att stiga upp på morgonen. Helt enkelt bara strunta i att gå till jobbet, strunta i att hitta tillbaka till rutinerna och prestera.
Hur skulle det se ut, hur skulle det gå till?
Kanske skulle nån ringa från jobbet, men inte första veckan. Eventuellt skulle någon sakna mig på nåt möte. Förmodligen skulle maken protestera. Helt säkert skulle jag få dåligt samvete och bli alldeles nojig. Men tänk om ....
Tänk om man bara skulle fortsätta sova så länge man vill, låta hjärnan gå på lågvarv, äta gott och dricka vin. Tänk om man skulle fortsätta ta dan som den kommer, låta bli att planera, inte behöva prestera. Tänk om man bara struntade i att semestern är slut och det är dags för vardag igen. Kan man skylla på "jag tog fel på vecka" eller "jag gör det sen"?
Det var ju det här med pengarna då.... de förbaskade pengarna som inte "är allt" men ack så nödvändiga att ha. Tänk att bli ekonomiskt oberoende, hur skulle jag leva då tro....?
Hur skulle det se ut, hur skulle det gå till?
Kanske skulle nån ringa från jobbet, men inte första veckan. Eventuellt skulle någon sakna mig på nåt möte. Förmodligen skulle maken protestera. Helt säkert skulle jag få dåligt samvete och bli alldeles nojig. Men tänk om ....
Tänk om man bara skulle fortsätta sova så länge man vill, låta hjärnan gå på lågvarv, äta gott och dricka vin. Tänk om man skulle fortsätta ta dan som den kommer, låta bli att planera, inte behöva prestera. Tänk om man bara struntade i att semestern är slut och det är dags för vardag igen. Kan man skylla på "jag tog fel på vecka" eller "jag gör det sen"?
Det var ju det här med pengarna då.... de förbaskade pengarna som inte "är allt" men ack så nödvändiga att ha. Tänk att bli ekonomiskt oberoende, hur skulle jag leva då tro....?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
